Hej!
Jag blev medlem typ nyss, för jag behöver skriva av mig anonymt. Jag har ofta tagit mig hjälp av minds volontärer tidigare och tyckt att det har hjälpt. Jag hoppas jag kan få förståelse här med.
Men för att beskriva min tillvaro så är jag 31 år, arbetslös och sjukskriven. Jag har en Autism diagnos och har efter gymnasiet aldrig haft en anställning. Försök har gjort mot jobb. Arbetsträning, praktik och daglig verksamhet inom LSS. Jag har även studerat på högskola, men slutat med att jag blir utbränd, för jag tycker det är svårt med de höga kraven och ständiga grupparbeten.
Jag har tidigare haft aktivitetsersättning. Men då jag är över 30, kan jag inte ansöka om det längre, utan det är då sjukersättning (som har högre krav för att få). Jag har under en tid velat ha stöd från arbetsförmedlingen och är inskriven (dock som förhindrad). Jag har även hjälp av vården, som vill hjälpa mig genom att få ett samordnat möte med Arbetsförmedlingen och dem.
Det är dock helt omöjligt. Då jag är typ sjukskriven, anser Arbetsförmedlingen att de kan inte hjälpa mig. Jag har dock tidigare fått en direkt kontakt till en handläggare, men jag får inget svar från den personen. Därför försökte jag ringa dit. Jag ångrar det nu. Istället för att få svar på mina frågor, blev jag förvirrad att jag inte alls kan boka ett sånt möte och att ingen hjälp finns, för att jag är sjukskriven.
Kruxet är ju att jag får ingen ekonomiskstöd. Jag har ansökt om ekonomiskt bistånd, men blivit nekad, då jag har fått hjälp av min familj att betala räkningar och mat. Därför har jag, återigen, hamnat mellan stolarna. Hopplöshet växer hos mig och när jag blev nekad hjälp av även en till myndighet, så svartnade det.
Jag fick fullskalig panik, grät och sa att jag nog inte vill leva längre i telefon. Det resulterade i att Arbetsförmedlingen ringde till 112 och då fick jag prata återigen med en främmande person om min hopplösa sits.
Ingen ambulans behövde komma och imorgon har jag en telefontid med en kurator jag har kontakt med. Jag känner dock nu att jag ångrade att jag sa att jag inte behövde någon hjälp från SOS, men jag känner att jag vet inte vad för hjälp jag kunde få, när jag känner att det är samhället med dess höga krav och brist på stöd som har satt mig i en rävsax.
Inte nog med det så började min vecka med att min hund (som hjälpte mig mycket att hålla rutiner och var där för mig) fick tyvärr somna in efter akut blivit sjuk. Kan nämnas att hon var senior hund, men jag känner att jag känner mig ännu mer ensam än tidigare.
Jag undrar nu om någon annan varit i liknande sits och hur man ska göra för att komma ur den? Allt jag önskar är egentligen ett jobb med en helt rimlig lön eller någon form av trygg sysselsättning, så man kan börja leva ett mer ansvarsfullt liv.
