Hem > Forum > Hopplöshet > Det jag längtar mest efter

Det jag längtar mest efter

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Jag längtar efter kärlek, att känna kärlek till en annan person, att känna mig älskad. Jag längtar efter att känna närhet och trygghet med någon. Jag längtar efter att skaffa familj med denna person. Att få ett barn tillsammans med den jag älskar.

    Jag har varit singel i 4 år nu. Jag har aldrig haft ett förhållande som varat längre än 2 år. Jag är 37 år gammal, kvinna och klockan tickar. Jag känner stressen och desperationen. Jag känner ensamheten och skammen över att ha misslyckats med få detta i mitt liv. Jag jobbar, har vänner, försöker hitta glädje i livet ändå, men jag känner sån oerhörd saknad efter närhet och egen familj. Jag känner att jag saknar något meningsfullt och av riktigt värde.

    Jag vet inte vad jag ska göra längre. Man kan liksom inte bara gå ut och skaffa en familj. Jag har gått med i massa dejtingsidor/appar. Jag har gått på dejter. Jag har försökt på krogen. Jag är social, har gått olika kurser där jag kanske skulle kunna träffa ngn, men det blir aldrig ngt. Har antingen känt ganska direkt att det inte alls va en kille som jag kunde bli attraherad av eller så har vi träffats ett tag och sen vill inte killen mer. Mitt självförtroende är i botten, jag känner mig som ett ufo som ingen någonsin skulle kunna älska eller vilja ha sex med.

    Har pratat med psykolog men har mest fått höra olika tips om hur jag ska hantera ångest, vilket jag redan vet hur jag ska göra och att jag inte ska ge upp utan försöka ”tänka positivt” typ.

    Jag känner mig så misslyckad och detta börjar påverkar andra delar av mitt liv. Jag klarar inte av att se eller träffa mina vänner med lyckliga familjer. Jag orkar inte höra om min väns nya perfekta kille som vill flytta ihop efter 2 veckor. Jag är rädd för att kollegor ska fråga mig om hur det går med kärleken, eller när jag ska skaffa barn. Jag orkar inte känna den här ”osynliga” pressen från föräldrar, samhället, mig själv hela tiden

     

    Jag förstår dig, träffade själv min dotters pappa när jag var 35 och i en liknande sits. Fick första o enda barnet vid 39. Jag har ett lite svårt och kanske annorlunda råd. Försök acceptera att det är som det är och försök släpps taget om den där önskningen om att träffa någon. Det finns många olika sätt att älska, bli älskad och få närhet. Det är lättare sagt än gjort och det kanske låter omöjligt men det är det inte. Jag gjorde det och förlikade mig med att kanske aldrig få barn, kanske aldrig träffa en partner och fokuserade helt på annat efter att ha försökt på olika sätt länge. Då dök den där relationen plötsligt upp. Jag vet inte riktigt hur det där funkar men ibland är det som att man på ngt sätt sätter krokben för sig själv genom att vilja för mycket.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.