Det blir aldrig bättre

..snarare tvärtom. Pappa är död, den enda som någonsin älskat mig villkorslöst, även om relationen aldrig var optimal. Han var ändå min pappa, min trygghet.

Ingen kontakt med någon annan… mitt ex stötte jag bort för jag kunde inte hantera att någon älskade mig så mycket, bland annat. Men jag älskade nog ändå inte mitt ex så som man borde..

Jag försöker finna mening i annat, trots den ekande tomheten och genomträngande sorgen jag känner konstant, men i slutändan, vad är viktigt i livet?

Pappas fru, sedan många år tillbaka, brukade påstå att hon älskade mig sen dag ett, att det var hon som var min mamma… jag gjorde några misstag, under sorg och stress, omkring när pappa blev sämre/gick bort, under en tid då jag också var svårt sjuk. För en gångs skull försökte jag prioritera mig själv, säga ifrån.. Det kom ut på fel sätt. Jag bad om ursäkt, flera gånger, försökte göra det jag kan.. men det spelar ingen roll.

Long story short, den enda kontakten som existerar där är när hon skickar inkassoföretag för att leverera nåt dokument, fråga mig om något praktiskt som jag skiter i, och som helt ärligt är irrelevant. Häromdagen skrev jag och bad henne att SNÄLLA låta mig vara på alla sätt och vis, att jag på riktigt inte orkar mer. Jag hade ett sammanbrott och försökte se till att hålla mig vid liv ytterligare några timmar.. tänkte att hon åtminstone borde respektera det.. när jag ber henne att låta mig vara.

Två dagar senare kommer ytterligare ett jävla email (vilken jag också tänkte blockera men inte lyckats göra än).. 4 månaders av ignoring, förutom när det passar henne, när det är prakriska saker HON vill ta upp, och hon SKITER i när jag BER henne om att snälla låta mig vara om hon bryr sidg om mig överhuvudtaget. Det skiter hon fullständigt i, det respekterar hon inte. Men HON orkar inte prata, hon orkar inte ses, HON ORKAR INTE. Och jag är den som är självisk.

Det går inte ens att beskriva sorgen eller värdelösheten, känslan av att knappt ens finnas längre, att inte vara av något värde alls, som kommer på grund av det här.. en person som påstod sig vara den som var min riktiga mamma under så många år för att sen låta en jävla jurist kontakta mig när det passar henne.

Jag är helt jävla mållös. Jag försöker att inte bry mig, försöker att slå bort det, men det har sårat mig SÅ djupt. Sakerna hon skrek till mig när jag försökt reda ut situationen, har lett till ett antal mardrömmar där hon fortsätter skrika på mig.

Den här satkärringen kommer fan bli min död snart.

Det finns ingen annan heller. Överallt står det att ett självmord i snitt lämnar 5-7 nära anhöriga i djup sorg.. Well, i mitt fall hade det inte varit någon. Det tragiska med det är att det är inte bara en illusion eller en känsla, det är verklighet. En riktigt jävla tragisk verklighet, att man, trots alla försök att vara en duglig människa, inte har en enda jävla person. Förutom en. En person som är en kontakt inom vården. Som har lärt mig mer om villkorslös kärlek än någon annan människa.

Det enda jag ville var att bli älskad, sedd, accepterad, som en människa, precis som alla andra behöver och önskar.

Oftast stänger jag bara av sorgen och känslorna, jag får ju skylla mig själv.. det är mitt egna fel att det är såhär, det är vad satkärringen skrev. Hela tiden tänker jag att hon inte förtjänar en sekund av negativa känslor, inte en enda tår till, ändå forsar tårarna ner.. för vem fan ringer man om man skulle bl sjuk, när man ligger och storbölar som ett litet barn och bara behöver tröst, när det inte finns någon?