Jag har äntligen ett bra liv. Utifrån iallafall. Mina barn mår äntligen bra och har fått landa efter några turbulenta år. Jag har världens mest förstående och älskvärda sambo. Ett fint hus där jag kan känna mig trygg. Äntligen utbildat mig och fått ett jobb jag älskar. Jag vet att jag älskar mitt liv. Men jag känner det inte längre.
Det har varit bra för länge nu. Jag har varit bra. Nu är allt med mig fel, helt fel. Jag tittar inte längre efter bilar när jag går över vägen. Jag är inte längre rädd att blanda mediciner med alkohol.
Känner mig som en parasit i samhället och som en ekonomisk börda för min sambo. Känner mig som en dålig föräldrar så fort jag vaknar på morgonen.
Jag vet att jag borde söka hjälp igen men jag fick vara fri så länge..utan att behöva hjälp.
Jag jobbar inom psykiatrin så jag vet vad jag borde göra. Men det känns som att det gått så långt nu att jag vet inte om jag vill. Jag tror inte att jag vill hoppa in i karusellen av “hjälp till självhjälp”.
Om mina mediciner inte funkar mer.. orkar inte testa nå mer för att “hitta rätt”.
Jag älskar mina barn..enormt mycket. Men att leva för dom är tungt.
Tänkte bara säga det.
