Hem > Forum > Hopplöshet > Den här utfrysningen jag upplever känns så otroligt orättvis! :(

Den här utfrysningen jag upplever känns så otroligt orättvis! :(

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag vet inte exakt vart den här tråden bör läggas men jag provar här.

    Jag är runt 30 år och har diagnos Asperger. Skola och gymnasium var aldrig några problem (bra betyg och vänner), Men efter det så har allt bara stannat. Vänner försvann (de få gamla bekant jag har kvar finns bara på facebook och de svarar knappt när man skriver eller skickar någon rolig video/bild till dem. De vill än mindre träffas/umgås IRL).

    Trots bra skolgång så har jag ALDRIG haft ett jobb!!!! Jag har ALDRIG tjänat pengar!!!! Det jag får är handikappsbidrag och daglig verksamhet. Jag vet inte vad som är värst, att vara för frisk för att sitta med grovt funktionsnedsatta personer och äta bullar hela dagen. Eller att vara ute på ett helt vanligt företag och jobba gratis på deras lager bland normala individer som en slav.

    Nu när jag har varit ”ledig” i sommar så har jag inte ens pallat att gå tillbaks till företaget och knega helt gratis. I över en månad så har INGEN, absolut INGEN ens undrat vart jag är eller ringt mig. Och nu idag när jag faktiskt tog mig till företaget för att vara där några timmar så var alla dörrar låsta, och eftersom jag inte är en vanlig anställd utan en slav så har jag inga nycklar eller arbetstelefon. Så det hela slutade med att jag vände och gick hem igen.

    Slutsatsen är att jag mår piss av den här situationen. För gör jag ingenting så mår jag dåligt av den öronbedövande ensamheten (eftersom jag inte har någon att umgås eller prata med). Men blir jag satt på en arbetsplats så blir jag deprimerad av det eftersom folk kollar snett på en som om man vore självaste ringaren i notre dame.

    Som det är nu ser jag ingen framtid eller chans till utveckling för mig som person i den här sitsen jag befinner mig i. Den här utfrysningen jag upplever känns så otroligt orättvis. Jag har ALDRIG ens fått chansen att få ett normalt jobb/liv!!! 🙁

    (PS. jag har ingen kärlek, barn eller livspartner. Min psykolog jag hade kontakt med förra året försvann en dag utan någon avslutning på våra samtal).

    Jag vet inte vad jag vill med den här tråden.

    Men kanske finns det fler som förstår den plågsamma hopplösheten och smärtan jag känner i det här. Kronisk utanförskap i samhället och socialt.

    Det är så illa att jag knappt ens kan tänka klart längre och jag glömmer ord. Ensamheten och utfrysningen gör mig mer handikappad än Asperger diagnosen.

    Vill bara skicka en kram <3 Önskar att jag kunde hitta orden men idag finns de inte riktigt där. Det du beskriver är verkligen orättvist, omänskligt!  Hoppas du hittar vägar att gå i allt detta.

    Du duger och mer därtill och jag önskar att samhället lät dig förstå det. Det du beskriver är inte OK. Förutom att du själv lider av utanförskapet så tänker jag också på vilken resurs samhället går miste om när de sätter upp sådana här (minst sagt) snäva ramar för vilka som passar in. Men det måste finnas ett jobb för dig därute som passar dig som handen i handsken med eller utan anpassningar. Och en arbetsgivare som ser sina anställda för vilka de är, med eller utan funktionsvariationer. Jag skickar dig all kraft med hopp om att du hittar dit.

    Kram.

    Jag vet inte exakt vart den här tråden bör läggas men jag provar här. Jag är runt 30 år och har diagnos Asperger. Skola och gymnasium var aldrig några problem (bra betyg och vänner), Men efter det så har allt bara stannat. Vänner försvann (de få gamla bekant jag har kvar finns bara på facebook och de svarar knappt när man skriver eller skickar någon rolig video/bild till dem. De vill än mindre träffas/umgås IRL). Trots bra skolgång så har jag ALDRIG haft ett jobb!!!! Jag har ALDRIG tjänat pengar!!!! Det jag får är handikappsbidrag och daglig verksamhet. Jag vet inte vad som är värst, att vara för frisk för att sitta med grovt funktionsnedsatta personer och äta bullar hela dagen. Eller att vara ute på ett helt vanligt företag och jobba gratis på deras lager bland normala individer som en slav. Nu när jag har varit ”ledig” i sommar så har jag inte ens pallat att gå tillbaks till företaget och knega helt gratis. I över en månad så har INGEN, absolut INGEN ens undrat vart jag är eller ringt mig. Och nu idag när jag faktiskt tog mig till företaget för att vara där några timmar så var alla dörrar låsta, och eftersom jag inte är en vanlig anställd utan en slav så har jag inga nycklar eller arbetstelefon. Så det hela slutade med att jag vände och gick hem igen. Slutsatsen är att jag mår piss av den här situationen. För gör jag ingenting så mår jag dåligt av den öronbedövande ensamheten (eftersom jag inte har någon att umgås eller prata med). Men blir jag satt på en arbetsplats så blir jag deprimerad av det eftersom folk kollar snett på en som om man vore självaste ringaren i notre dame. Som det är nu ser jag ingen framtid eller chans till utveckling för mig som person i den här sitsen jag befinner mig i. Den här utfrysningen jag upplever känns så otroligt orättvis. Jag har ALDRIG ens fått chansen att få ett normalt jobb/liv!!! 🙁 (PS. jag har ingen kärlek, barn eller livspartner. Min psykolog jag hade kontakt med förra året försvann en dag utan någon avslutning på våra samtal). Jag vet inte vad jag vill med den här tråden. Men kanske finns det fler som förstår den plågsamma hopplösheten och smärtan jag känner i det här. Kronisk utanförskap i samhället och socialt. Det är så illa att jag knappt ens kan tänka klart längre och jag glömmer ord. Ensamheten och utfrysningen gör mig mer handikappad än Asperger diagnosen.

    Jag har precis samma känsla! Känner mig också ”för normal” för daglig verksamhet där det mest finns gravt funktionsnedsatta. Men klarar inte kraven som en vanlig arbetsplats ställer. Jag vet inte heller vad som är värst; vara på en daglig verksamhet bland ”ufon:n” och själv bli behandlad som ett, eller vara slav och jobba gratis på en vanlig arbetsplats!? 😠😡🤬

    För jävligt, för jävligt, helt jävla oacceptabelt! Håller på att söka praktik, det är ju iochförsig gratisarbete också, men jag hoppas att någon har hjärta att se mig som jag är.. Alternativet vore att starta eget, men vet inte vad det skulle vara.. Har inga direkta intressen, och som kan ge en extra slant..

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.