Den fysiska och psykiska smärtan är för mycket

Min ångest och nedstämdhet har gradvis blivit värre under de senaste 2 åren. Jag mår sämre idag än jag någonsin gjort. Det känns som jag bara överlever varje dag men att ingenting har någon mening. Har jag inte panikattacker så är jag på gränsen att bryta ihop. Det är som att gå runt med en konstant oidentifierbar smärta i kropp och själ.

Jag gör fortfarande de saker som en gång gett mig glädje, jobba, gå på konserter, vara med pojkvännen, gå ut och dricka öl i gott sällskap men inget ger mig riktig lycka längre och oftast så är ångesten lika stark under dessa stunder och efteråt kommer nedstämdheten tillbaka. Jag går hos en psykolog och i en grupp där vi lär oss  basalkroppskännedom. Jag borde vara lycklig då mitt liv är bättre än de någonsin varit. Jag har en fantastisk pojkvän som alltid ställer upp, jag har egen lägenhet, ett jobb jag längtat efter och jag bor i en stad jag velat på länge och ändå är livslusten nånting som saknas. Jag är så otroligt vilsen och det känns som jag står och trampar på samma plats och bara sjunker.

jag känner delvis igen mig… har det också bättre än länge, kanske nånsin, men ändå – att man gör saker som borde vara roliga, är roliga t o m, men får ändå ångest efteråt (min terapeut kallar det för förtvivlan, tycker det beskriver känslan ganska bra). Jag tror att det iaf jag behöver, är att vilja uppnå nånting utöver en viss livsstil. jag behöver fixa min livsstil med (dygnsrytm, vara okej med att göra alla vardagssysslor, ha energi över till kreativitet, sköta jobb och vänskaper- utan att bara koppla dem till festande o dyl), men jag försöker se det som bara ett första steg, där nästa steg är att klara av att fullfölja mina avbrutna universitetsstudier (en dag ska jag ta den där mastern!!). har fler mål efter det. men när det målet känns för avlägset, så uppstår en väldig tomhet inom mig, och jag kan inte känna tillfredställelse av nånting alls. allt detta som ska vara så bra blir plötsligt meningslöst. men i år så verkar jag ha lite styrka över att tvinga mig själv att acceptera att det tar lång, lång tid. kram

STYRKEKRAMAR!