Del 2: Vad känner jag egentligen?

Okej, jag kom just hem och har tagit kvällsmedicinerna. Pappas nya tjej har idag (igår) fått veta om min depression, bup och sömnproblem samt mina mediciner. Hon var rätt förvånad… men men. Nu vet hon i alla fall ju. Och sen var vi till hennes släkt idag. Nu känns det i alla fall som att det med gymnasiet har börjat klarna upp någon gnutta i alla fall, vilket känns skönt för än så länge har det hittills mest känts kaos. Skönt i alla fall är det att det börjar klarna upp i mitt huvud med. Har ju haft en del strul med det vilket har varit skitjobbigt.

Idag på eftermiddagen blev jag så trött och hopplös igen, orkade inte umgås med folk mer men tvingades ändå till det i ytterligare 6 timmar. Vad är felet med mig? Hur kan jag bli så här trött av bara att umgås med folk några timmar? Det är inte normalt. Hur som, lär ju vara död imorgon och extremt lättirriterad (brukar alltid bli det när jag egentligen bara är trött).

Pappa o hans nya har börjat prata om att flytta ihop, och jag vet inte riktigt… nahh… känns la sådär. Jag gillar henne, men jag gillar mer att vi har varsinna hem. Hon får gärna vara här och hälsa på och sova över osv, men nä, tycker ändå om att vi inte bor tillsammans. Att bo som en familj på 4 igen känns konstigt, speciellt såhär inpå mina föräldrars separation… men ja, en får la se vad som händer. Det är ändå inte jag som bestämmer över den delen så 🤷🏽‍♀️

Anonym skrev:

Okej, jag kom just hem och har tagit kvällsmedicinerna. Pappas nya tjej har idag (igår) fått veta om min depression, bup och sömnproblem samt mina mediciner. Hon var rätt förvånad… men men. Nu vet hon i alla fall ju. Och sen var vi till hennes släkt idag. Nu känns det i alla fall som att det med gymnasiet har börjat klarna upp någon gnutta i alla fall, vilket känns skönt för än så länge har det hittills mest känts kaos. Skönt i alla fall är det att det börjar klarna upp i mitt huvud med. Har ju haft en del strul med det vilket har varit skitjobbigt. Idag på eftermiddagen blev jag så trött och hopplös igen, orkade inte umgås med folk mer men tvingades ändå till det i ytterligare 6 timmar. Vad är felet med mig? Hur kan jag bli så här trött av bara att umgås med folk några timmar? Det är inte normalt. Hur som, lär ju vara död imorgon och extremt lättirriterad (brukar alltid bli det när jag egentligen bara är trött). Pappa o hans nya har börjat prata om att flytta ihop, och jag vet inte riktigt… nahh… känns la sådär. Jag gillar henne, men jag gillar mer att vi har varsinna hem. Hon får gärna vara här och hälsa på och sova över osv, men nä, tycker ändå om att vi inte bor tillsammans. Att bo som en familj på 4 igen känns konstigt, speciellt såhär inpå mina föräldrars separation… men ja, en får la se vad som händer. Det är ändå inte jag som bestämmer över den delen så 🤷🏽‍♀️

Jag blir väldigt trött av att träffa folk flera timmar. Vissa människor blir det, det är inget onormalt. Själv tycker jag det är onormalt att orka sitta vid ett bord i4-5 timmar och prata med folk.Klarar inte det och måste gå iväg. Fattar inte hur andra klarar det. Förstår att du tycker det är bättre att pappans tjej bor separat hos sig. Jag har en kille som har flera barn och jag vill inte bo med min kille för det skulle nog störa både mig och barnen och det blir trångt..Dom gillar att jag är med dom och sover över. För oss funkar det bra!

Anonym skrev:

Jag blir väldigt trött av att träffa folk flera timmar. Vissa människor blir det, det är inget onormalt. Själv tycker jag det är onormalt att orka sitta vid ett bord i4-5 timmar och prata med folk.Klarar inte det och måste gå iväg. Fattar inte hur andra klarar det. Förstår att du tycker det är bättre att pappans tjej bor separat hos sig. Jag har en kille som har flera barn och jag vill inte bo med min kille för det skulle nog störa både mig och barnen och det blir trångt..Dom gillar att jag är med dom och sover över. För oss funkar det bra!

Det är typ min mardröm, att behöva sitta och vara social i flera timmar. På skolavslutningsmiddagen var jag tvungen att vara där i 6,5h och vara social. Hela dagen efter i princip bara sov jag. Eller ja, på morgonen var det ju upp och hoppa igen för det var skolavslutning. Men efter skolavslutningen… så jag kan inte heller förstå hur folk pallar med det, men sedan vet jag ju om att jag är sjuk och att min energi är… begränsad. För mig räcker en timme, sedan är jag trött och behöver vila igen. Jättetråkigt, men sant…

Jag tror att pappas tjej skulle kunna tänka sig att bo med oss. Men för mig känns det konstigt. Hon är bara 12 år äldre än mig (det skiljer en del år mellan henne och pappa) och hon skulle nästan lika väl kunna vara min storasyster. Att ha henne som bonusmamma då känns konstigt. Alltså, att det är hon som är vuxen och den som bestämmer liksom. Men ska vi alla fyra bo tillsammans kommer vi flytta till något större – hon har två katter också och att tränga in alla oss sex i hennes/våran lägenhet skulle bli för litet och trångt. Visst skulle det fungera… fast nä. Ändå inte.

Varken jag eller min bror klarar ju av att dela rum med någon heller. Ja, jag vet hur det låter och jag vet att folk tänker “äsch det är bara en vanesak” osv. Men för oss går det inte. Verkligen inte. Han är extremt morgonpigg och har adhd, jag är extremt morgontrött och klarar inte av mycket liv och rörelse och behöver någon stans att stänga in mig. Visst skulle han bara kunna gå ut ur rummet på morgonen, men han lägger ju sig tidigare än mig med, och han snarkar och jag har sömnproblem och är extremt lättstörd. Jag kan inte sova i samma rum som någon, för att bara höra någon andas gör att jag inte kan sova och så vaknar jag dessutom av minsta lilla. Jag skulle alltså vakna när han går upp och ut ur sovrummet på morgonen. Och när jag vaknar så kan jag inte somna om sedan, dvs den “sovmorgonen” skulle vara körd för mig då. Och om vi alla skulle bo i denna lägenheten skulle jag och min bror tvingas börja dela rum i alla fall, vilket inte skulle fungera. Likadant i hennes lägenhet, då den är lika stor som våran.

Dessutom spelar han ju tv spel och pratar (nå, skriker) med sina kompisar, och ska han göra det i samma rum som jag försöker sova lär jag definitivt vakna och inte kunna sova.

Så det är typ en omöjlighet för oss att dela rum. Vi är verkligen varandras totala motsatser, och jag vet att folk tänker både det ena och det andra om oss och att vi bara är bortskämda och bla bla bla. Men tro mig, vi har försökt och vi har tänkt på alla möjliga vis hur det skulle gå att lösas. Vi är helt enkelt för olika varandra och jag har för stora behov till att vara ensam och ostörd. Vi har testat att jag och min bror delar rum, och det fungerade helt ok typ två dygn. Sedan blev jag ett hopplöst monster som bråkade med allt och alla, bråkade om allt och inget, var ledsen typ 24/7 och bara sprang runt och grät och skrek i ren panik över att inte kunna få vara ensam och ha “lugn och ro” omkring mig. Och att min bror fick smyga på tå för att jag inte skulle få ett nytt utbrott – dvs det var ohållbart och inte det minsta kul för någon av oss.

Usch alltså. Har inte gjort en gnutta vettiga saker idag, känner mig bara sjukt dålig just nu. Orkar inte med detta.

Något positivt är väl att ångesten varit en gnutta lägre de senaste dagarna men nu har den börjat komma tillbaka på samma hemska nivå igen och jag vet inte hur jag ska hantera det längre. Det enda som finns i mitt huvud när det är som värst är vad jag lättast kan göra mig illa på och hur. Men att självskada hjälper inte, det gör det värre. För en sekund hjälper det, men inte mer för sedan får jag bara dåligt samvete över det och ångrar innerligt att jag gjort det.

Jag vet att folk tror att “du inte ångrar det för att du valde att göra det”. Men nej, jag har inte valt det. Eller jo, på sätt och vis. Men jag är inte fullt medveten om mina val, det “bara sker”. Jag har inte kontroll på mig själv och det enda jag vill är att göra mig själv illa. Meningen är inte att skada någon annan, även om utgången ofta blir så ändå eftersom mina föräldrar på ett eller annat vis får veta och blir lika ledsna varje gång det händer. Jag blir också ledsen, eller nej. Besviken och arg. Och det är nog det som är jobbigast, för det gör ju att det blir ytterligare lite mer att hantera för mig.

Varför kan jag inte bara skärpa mig och lära mig hantera allt detta då? Ja, den som har svaret på den frågan borde ha nobelpris. För det är det ingen som vet. Psykisk ohälsa är inte lätt och kommer aldrig att bli lätt. Usch vad jag harar det. Den ger mig bara hopplöshet och tro om att jag är ett hopplöst fall. Till och med kuratorer har ju sagt åt mig att mitt fall är för komplicerat för dem så de kan inte hjälpa mig. Om inte de kan, vem kan då hjälpa mig? Ingen?

Men usch och fy fan vad jag hatar mig själv nu!! Jag klarar inte ens av att sova normalt, trots medicin. Min sömn har verkligen blivit sämre sedan läkaren valde o byta medicinerna (minska en rejält o sätta in en annan)…

Kvällarna å nätterna ger mig sån ångest, när alla bara kan ligga och sova sött i sina sängar så ligger jag i ångest och panik över att inte bara kunna somna. Att inte kunna sova ger mig hemsk ångest och panik (vägrar säga panikångest för det är inte det jag har – vad jag vet) för jag vet hur viktig sömnen är för mig. Tack vare mina svåra sömnproblem så har sömnen blivit ett väldigt känsligt ämne för mig och att inte kunna sova är extremt ångestladdat för mig då jag verkligen behöver sova också för att fixa dagarna. Vila och återhämtning är ju en rätt stor del av min vardag nu under lovet. Under terminerna inte lika stor, då jag inte hinner med det. Men jag tror ändå att jag blev lite bättre på det sedan i November då jag var ett rent vrak, orkade ingenting och ville bara dö pga helt slut 24/7. Det var efter en jobbig period med typ 2h sömn/dygn och ett helt sjukt tempo i skolan. Gick knappt utanför mitt rum på 2v efter det och lämnade nog inte ens hemmet under den perioden. Och dit vill jag inte komma igen, så jag tror (och hoppas) att jag i alla fall blivit något bättre på att ta mig själv på allvar och ge mig tid att vila på efter detta.

Jag har dock långt kvar. Vägrar fortfarande inse mina begränsningar och att jag inte klarar allt precis så som “alla andra” gör. Så psykiskt har jag en lång väg kvar att gå innan jag kommer kunna acceptera att jag vill så mycket mer än jag orkar.

Kommer nog spamma här inatt. Behöver få utlopp för lite av mina tankar, så ursäkta rörighet. Det är så här men tio gånger värre tankarna går i mitt huvud. Ett rent kaos är vad det är. Börjar i ett ämne och slutar i ett annat. Japp, här har vi min hjärna och mina tankar.

Är så less på mig själv. Varför jag ska utsätta mig för mer än jag orkar och varför jag inte bara kan acceptera mina begränsningar? Varför? Varför gör jag så här mot mig själv? Varför kan jag inte bara vara snäll mot mig själv? Vad har jag gjort mig själv för att förtjäna att jag ska vara elak mot mig själv? Ingenting. Men ändå är jag ett monster mot mig själv.

Jag vet för övrigt inte vad min familj håller på med just nu, pappas nya är här men nu ska hon hem. Hur som sprang de o tände alla lampor så det lyser på mig precis ni då jag äntligen höll på att känna lite sov-trötthet.

Jag har alltså olika trötthetskänslor. En där jag är allmänt trött och bara vill sova men inte kan, och en där jag är trött och faktiskt kan somna. Jag känner skillnad på dem, precis som att jag känner skillnad på min huvudvärk om den beror på att jag inte använder linser/glasögon eller bara är min vanliga huvudvärk – som jag har typ varje dag. Jaja, nu lär detta sömntåget vara kört och jag är ju pigg av allt ljus från lamporna igen då…

Varför tände de lampan i ditt rum?(om det var där du försökte sova) Jag förstår att det känns jobbigt att ha en så ung bonusmamma…Själv är jag är en ganska “gammal” bonusmamma eftersom jag har en yngre kille…Barnens mamma är betydligt yngre än mig.Förstår din familj att du har så stora sömnproblem? Förstår att du vill ha ett eget rum för att du och din bror har så olika behov! En anledning att jag och min kille inte flyttar ihop är att vi inte har råd med ett så stort boende, som skulle krävas för tre barn som vill ha eget rum…Även om vi skulle få råd vet jag inte om vi skulle bo ihop ändå, jag har blivit  van med att ha mycket yta för mig själv nu när jag bott ensam ganska länge, så det skulle vara för jobbigt för mig att inte välja när jag vill vara ensam och ha det lugnt och tyst. Vi vill bo ihop när barnen blivit myndiga/vuxna och klarar sig själva.

Anonym skrev:

Varför tände de lampan i ditt rum?(om det var där du försökte sova) Jag förstår att det känns jobbigt att ha en så ung bonusmamma…Själv är jag är en ganska ”gammal” bonusmamma eftersom jag har en yngre kille…Barnens mamma är betydligt yngre än mig.Förstår din familj att du har så stora sömnproblem? Förstår att du vill ha ett eget rum för att du och din bror har så olika behov! En anledning att jag och min kille inte flyttar ihop är att vi inte har råd med ett så stort boende, som skulle krävas för tre barn som vill ha eget rum…Även om vi skulle få råd vet jag inte om vi skulle bo ihop ändå, jag har blivit van med att ha mycket yta för mig själv nu när jag bott ensam ganska länge, så det skulle vara för jobbigt för mig att inte välja när jag vill vara ensam och ha det lugnt och tyst. Vi vill bo ihop när barnen blivit myndiga/vuxna och klarar sig själva.

De tände aldrig lampan i mitt rum, utan i hallen. Men för att liksom gå till mitt rum går man genom hallen och när de tände där blev det liksom ljust in i mitt rum också. Jo, det var i mitt rum jag försökte sova – jag kan inte sova någon annan stans än i mitt rum.

Jo, min familj vet om och förstår mina sömnproblem. I alla fall min bror, mamma och pappa. Pappas nya har nog inte riktigt förstått hur jobbigt det är för mig att bara sova. Hon har ju också sömnproblem ibland och har en sömnmedicin att ta vid behov vilken hon enligt henne använder max några gånger per månad. Dock skiljer ju sig våra sömnproblem något enormt, dels är hennes medicin liksom mildare än min och dels behöver hon den ju som sagt bara då och då. Dessutom så liksom sover hon när hon sover medans jag fortfarande vaknar av minsta lilla. Jag tror att hon utgår från sig själv när pappa har försökt få henne att förstå mina sömnproblem, och då tycker hon att vi liksom “överdriver” för att hon inte fungerar likadant som mig.

Egentligen tycker jag inte åldern spelar så stor roll, och jag skulle säkert vänja mig med att ha henne som bonusmamma också. Hon är ju jättesnäll och så, men jag tror att både hon och min pappa vill vara särbos ett tag till och liksom “ha sitt eget”. I mean, det går ju oftast att vänja sig med de flesta omställningar bara att det tar lite tid. Men jag skulle nog ha svårt för att acceptera om hon skulle få för sig att hon är min mamma, bland annat för att hon ju faktiskt inte är min mamma men också för att det ändå är såpass liten åldersskillnad på oss. Hon är ju inte ens dubbelt så gammal som mig och mer än 20 år yngre än min mamma så det skulle nog bara kännas konstigt. Men hon har inte tagit på sig någon mamma-roll än i alla fall så jag tror egentligen inte det skulle bli några problem –  det är nog bara jag som vill ha mer tid till att vänja mig med tanken 🙂

Jo, det är ju rätt skönt att liksom ha sitt eget rum, dit syskon inte kommer och “förstör”. Jag är (av förklarliga skäl) inte direkt insatt i min pappas och hans nya tjejs ekonomi – men jag och pappa har pratat en del sedan han berättade om den nya och då lovade han mig att ingen som inte vill kommer behöva dela rum och om de inte har råd att skaffa ett tillräckligt stort boende så skulle de fortsätta vara särbos istället. Fast de vill inte vill köpa något heller, så då blir det ju att hyra och pappa kommer vilja bo kvar i detta området pga att det ligger bra till och vi trivs här, så i så fall blir det ju troligen att vi bara byter lägenhet inom området. Vilket pappa har varit inne på ända sedan mamma och pappa skildes (det har bara inte varit prio ett just nu, då vi liksom haft en del annat med mormors begravning och så mellan också).

Ja men precis, man vänjer ju sig med att bo ensam också, och att ha det lugnt och tyst omkring sig. Egentligen har vi det nog väldigt lugnt och tyst här hemma med – det är nog bara jag som är överkänslig. Jag märker ju stor skillnad på när vi är med mina kusiner tex, de är typ 4, 5 och 9 och de är betydligt högljuddare än vad jag och min bror är (vi är 16 och 11). Då kan jag faktiskt tycka att det är skönt att komma hem sedan till lugnet, det låter hemskt men jag blir verkligen jättetrött när det händer mycket runtomkring mig. Att ni kan bo ihop sedan när hans barn blivit vuxna/myndiga låter ju som en bra plan 🙂

Åh gud… vad är det här? Jag vet inte varför men just nu mår jag bara skitidåligit. Detta har bliviit som min dagbok och inte alls som en diskussiontråd, så jag vill bara säga att det är helt fritt att “kapa” tråden och skriva i den! Tråden är öppen för vem som helst och för vad som helst!

Det enda jag gör här är ju i princip att dela med mig av de mörka delarna av mitt liv, så känner någon annan för att göra det också – gör’t! Som sagt, tråden är öppen för alla 🙂

————————————————————————————————————————————————————————————————————————

Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag känner. Det mesta är jobbigt, jags om alltid brukat veta vad jag vill och hur jag ska göra för att nå dit vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte, men gymnasieantagningen gör mig så himla orolig. Jag vet ju att jag troligast kommer in så jag har typ 65 meritpoäng högre än vad den lägsta hade, men jag har ändå ångest över detta för “vad som helst kan hända”. Sedan är allt fortfarande skitjobbigt med mormor och jag vill att hon kommer tillbaka. Nu har jag bara farmor i liv av alla mina mor/far föräldrar.

Jag vet inte vad jag tror om mänskligheten längre. Det känns som att det bara är ondska överallt och att alla bara vill varandra illa. Jag vet inte om jag vågar tro på mänskligheten för att det känns som att det enda den gör är att bara svika en om och om igen.

Jag vill ha tillbaka det gamla jag, när jag fortfarande visste vad jag ville och hur jag skulle göra för att komma dit. Men den delen av mig finns inte längre, jag känner mig som ett ufo som inte har koll på något alls längre 🙁

Av någon anledning kommer också alla mina tankar om kvällarna och nätterna, de är helt sjuka emellanåt och jag har inte en susning om varifrån de kommer. Troligen kommer de ju pga att jag gör annat om dagarna (eller nä, det gör jag inte men ändå) och då inte tänker så mycket men när jag ska försöka varva ner så kommer alla tankarna som en tsunami över mig… allt blir helt enkelt för mycket.

Just nu är livet inget kul. Allt är bara jobbigt och jag vet inte hur länge till jag ska orka med det här livet, usch. Mår bara så hemskt dåligt och önskar att det finns någon som kan hjälpa mig, som kan trolla bort allt det onda inom mig och som kan trolla fram det gamla jag.

Hur som helst har jag inte gjort något vettigt över huvud taget idag. Det enda jag gjort är att ha legat i sängen och vilat typ, jag tror att det behövdes, även om det utåt sett låter som en väldigit tråkig dag :/ men nu är kvällsmediciner intagna sedan några timmar tillbaka och jag tänker sova…

Jag känner mig helt hopplöst värdelös. Nu är jag vaken för sent igen och kan inte sova och imorgon bitti (jaja, idag) måste jag upp svintidigt – kl 08.00. Sk till en kurs om körkortssak för att pappa vill övningsköra med mig. Men som med det mesta annat kommer detta läggas på is då jag inte fixar mer i mitt liv just nu. Har fullt upp med allt som pågår i mitt huvud liksom…

Har börjat hata min kropp mer nu, har nog gått upp i vikt och tycker att jag blivit tjockare. Jag känner mig som en flodhäst – fastän jag inte ens är i närheten av det. Fan, vill inte. Orkar inte mer nu. Kommer inte fixa med att fightas med en ätstörning också… sedan jag märkte att jag mer och mer börjat tänka att jag är ful och tjock osv har jag istället varit ännu hårdare på att hålla mattider och äta minst två gånger per dag (på här på sommaren och helger osv äter jag gärna frukost och lunch ihop och sedan middag). För att inte tappa det helt. Men jag vet inte hur mycket det hjälper. Det enda jag hoppas är att slippa få en ätstörning med. Det räcker med det jag redan har… 😒

Försök att tycka om din kropp dom den är vet att det inte är lätt, men du har bara en kropp som du ska leva med hela livet….Ät vanlig mat när du är hungrig och unna dig något onyttigt ibland om du vill det. Ha inget dåligt samvete för det. Om du trivs med det kan du slå ihop frukost och lunch när du går upp senare på morgonen, som du skrev. Men hoppa inte över fler måltider. Gör bara sånt du orkar sätt ingen press på dig själv!Försök istället bara njuta av sommaren då gott det går. Gör något helt utan prestation. När jag hör om unga människor blir jag alltid lika ställd över hur prestations inriktade de är! När jag var ung var det helt annorlunda.Var man trött och behövde vila gjorde man det. UTAN dåligt samvete. Och det fanns inte lika stor press att lyckas med allt man tar sig för. Sommaren har alltid betytt bad och utflykter för mig. Och jag försöker leva så nu oxå, det är iaf inget som kostar och det finns ingen stress.Försöker leva helt och hållet här och nu. Då mår jag som bäst.