Del 2: Vad känner jag egentligen?

Hej! Vill bara skriva att jag läst dina senaste inlägg och att jag på något sätt vill bekräfta dig i din situation, som verkar vara väldigt jobbig, även om den just nu är något lugnare. Vill även uttrycka hur glad jag blev över din senaste uppdatering, ja till och med lite rörd av att läsa att det faktiskt finns förståelse och hänsyn i världen och att vissa inte bara vill väl, utan också klarar av att agera på det på ett sätt som möter en i ens svårigheter. Tänker särskilt på din klass. Så himla bra! Och att åtminstone en lärare är beredd att ta till sig det du säger. I alla fall till orden. Nu gäller det, som du själv är inne på, att du också rent konkret får den hjälp du behöver för att orka gå i skolan utan att dräneras på energi. Håller tummarna.

Anonym skrev:

Hej! Vill bara skriva att jag läst dina senaste inlägg och att jag på något sätt vill bekräfta dig i din situation, som verkar vara väldigt jobbig, även om den just nu är något lugnare. Vill även uttrycka hur glad jag blev över din senaste uppdatering, ja till och med lite rörd av att läsa att det faktiskt finns förståelse och hänsyn i världen och att vissa inte bara vill väl, utan också klarar av att agera på det på ett sätt som möter en i ens svårigheter. Tänker särskilt på din klass. Så himla bra! Och att åtminstone en lärare är beredd att ta till sig det du säger. I alla fall till orden. Nu gäller det, som du själv är inne på, att du också rent konkret får den hjälp du behöver för att orka gå i skolan utan att dräneras på energi. Håller tummarna.

Tack! Ja, min klass är väldigt bra och jag är glad att jag gick på just den skolan jag gick på i högstadiet, då den gav mig alla möjligheter att få bra betyg vilket gjort att jag nu kommit in på en skola där i princip alla har bra betyg vilket även gör att det är mindre lek och trams. Så det är skönt.

Jag tycker dock att det är synd att jag var tvungen att bryta ihop för att matteläraren skulle förstå, då min mentor lovade att informera alla lärare men det har hon ju uppenbarligen inte gjort. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om henne… men men. Det var ju bra att matteläraren förstog i alla fall, för hon säger ofta “hoppa över de ni tycker är lätta och gör bara det som är relevant för er själva” men sådant fungerar inte på mig. Jag behöver tydliga och klara instruktioner, annars gör jag allt. Så medans de andra gör kanske 10 uppgifter av 20 så gör jag alla 20, för jag kan inte bestämma sånt själv. Då har jag även gått på en skola hela högstadiet där man övade på att ta ansvar och göra det man behövde, samtidigt som man hoppade över det som man kunde eller tog som enkelt. Men jag lyckades aldrig med det och kunde inte hoppa över en enda uppgift om ingen lärare sa i klarspråk att “detta ska du hoppa över”. Och när jag väl försökte själv slutade det med att jag bara missade allt jag behövde och gjorde allt jag inte behövde, vilket resulterade i att jag fick göra om testet för att kunna gå vidare. Så ja, efter att testat detta i tre ÅR så är jag rätt säker på att jag behöver tydliga instruktioner med vad som ska och inte ska göras, då min lösning för att inte missa något blivit att göra ALLT.

Skolan jag gick på innan gav mig otroliga möjligheter att lära känna mig själv, mina svagheter och mina styrkor. Vilket är något jag nu är väldigt tacksam för i gymnasiet! Dock så fungerar det ju i skolan för mig, bara det att jag känner att jag aldrig har tid nog, att jag aldrig orkar något annat än skolan etc. Men enda anledningen till att allt fungerar är ju för att jag prioriterar bort ALLT annat. Så det är väl liksom det skolan behöver förstå… och även bup. Jag håller också tummarna för att de förstår mig denna gången något konkret händer, för mycket prat och ingen verkstad har jag varit med om många gånger så min tillit åt människor är rätt liten vid det här laget… nåja. Bara att hoppas.

Anonym skrev:

Jag tycker dock att det är synd att jag var tvungen att bryta ihop för att matteläraren skulle förstå, då min mentor lovade att informera alla lärare men det har hon ju uppenbarligen inte gjort.

Håller med. Det var dåligt av henne att inte göra det!

Anonym skrev:

Skolan jag gick på innan gav mig otroliga möjligheter att lära känna mig själv, mina svagheter och mina styrkor. Vilket är något jag nu är väldigt tacksam för i gymnasiet!

Vad härligt!

Anonym skrev:

Dock så fungerar det ju i skolan för mig, bara det att jag känner att jag aldrig har tid nog, att jag aldrig orkar något annat än skolan etc. Men enda anledningen till att allt fungerar är ju för att jag prioriterar bort ALLT annat. Så det är väl liksom det skolan behöver förstå… och även bup. Jag håller också tummarna för att de förstår mig denna gången något konkret händer, för mycket prat och ingen verkstad har jag varit med om många gånger så min tillit åt människor är rätt liten vid det här laget… nåja. Bara att hoppas.

Mmm, ja, precis. Hoppas, hoppas, hoppas att de inte sviker dig.

Så, imorgon har jag något prov igen. Vilket jag absolut inte är redo för och som vanligt så prioriterar jag bort allt annat för att hinna plugga inför provet. Dvs jag gör inget annat än att plugga, knappt att jag ens hinner sova. Men så länge som jag presterar bra på skolan så lär ju skolan inte se något problem oavsett hur mycket jag och mina föräldrar pratar med dem. Samtidigt kan jag inte förstöra för mig själv och få sämre betyg när jag vet att jag hade kunnat få så mycket bättre betyg bara genom att jag hade gjort allt och inte gjort massa annat…

Jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag ska göra, dvs inte bry mig lika mycket om skolan eller fortsätta på det korkade sätt jag gör. Jag vill liksom göra båda. Men det passar i alla fall mig mer med mycket läxor och lite tid i skolan – som min skola har. Då det ger mig möjlighet att sitta och plugga vart jag vill och jag pluggar och lär mig bäst hemma i den miljö jag är trygg i och dessutom vet att det är relativt lugnt. Jag kan liksom inte koncentrera mig på något om det är mycket saker runt omkring mig och det är samma sak på datorn, jag kan bara ha en sak uppe hela tiden och den saken måste täcka hela datorskärmen för annars är det något annat som distraherar mig och gör att jag inte gör det jag ska och/eller bara stör. Det är samma sak med mitt rum, alla saker har sin egna bestämda plats (detta har dock gått lite sämre de senaste veckorna då jag inte hunnit städa) och i princip allt är gömt i bokhyllor med stängda dörrar för, för att de inte ska synas och distrahera. Och om man öppnar, är det helt städat och rent där med var sak på sin plats… men att inte ha luckor för gör att det blir för mycket att titta på och för mycket saker som syns. Fast från början satte vi dit dörrarna för att det inte skulle samlas damm där, men sedan har jag ju insett att de har en väldigt viktig annan funktion också för min sinnesro.

Jag skulle verkligen behöva städa mitt rum just nu, då det är helt kaosigt. Jag har inte hunnit med det, hinner ju som sagt inte med så mycket mer än skolan, knappt ens skriva här. Just nu skriver jag här istället för att plugga och om 6h ska jag upp igen. Så att städa har inte hunnits med och det gör ju att det blir en del saker framme. Enligt många är det lite saker, men enligt mig är det för mycket för att jag ska kunna vara lugn så imorgon när jag slutar relativt tidigt är det något jag verkligen ska försöka få tid för att göra. Det skulle liksom bara vara så skönt att ha det gjort.

Vad håller jag på med? 🤦🏽‍♀️ Varför ska jag alltid ta mig vatten över huvudet? Är så less på mig själv men egentligen precis allt.

Jag tvekar på om jag valt rätt gymnasielinje och om jag valt en för långt bort från där jag bor. Men samtidigt kan jag inte gå där jag bor. Tänker inte gå på samma skola/klass som mina gamla mobbare igen.

Men jag vet inte om jag orkar med naturvetenskapslinjen. Den är sjukt tuff, jag förväntade mig inte att det skulle vara enkelt. Men definitivt inte få här tuff. Samtidigt vill jag ju gå natur bara för att jag vill kunna bli vad jag vill sen och inte vara begränsad för att jag inte läst vissa kurser. Men samtidigt orkar jag ju inte. Det enda jag vill är att typ sova, orkar inte göra något alls när jag kommer hem. Min depression blir djupare och mina sömnproblem värre. Så nej, det går inget bra just nu.

Det har börjat bli tal om sjukskrivning istället. Då jag ju inte orkar just nu. Sjukskrivning där de rekommenderar att jag är i skolan i den mån jag kan – bara för att få något socialt umgänge om dagarna som inte är familjen. Låter klokt. Och i så fall blir det antagligen kravlöst – om jag nu kan hålla det så. Jag vill alltid mycket mer än jag orkar. Detta är helt nytt för mig, skolan har aldrig varit så här tuff för mig. Det har mest bara flutit på tidigare. Men inte nu.

Mina tankar går mer och mer till att hoppa av, och om bup inte låter mig bli sjukskriven eller i alla fall låter mig få vila ett tag nu, så kommer jag troligtvis hoppa av. För jag orkar inte med takten som är just nu. Alla andra har ett jobb – skolan. Som de dessutom kan lägga ifrån sig. Men jag har två jobb, skolan kan jag lägga ifrån mig. Men inte psyket. De andra känner säkert också någon prestationsångest då och då. Men få av dem lever med den ångest jag har 24/7. :/

Det har gått lite mer än en vecka sedan sista uppdateringen här. Ja, i princip varje söndag de senaste veckorna har jag brytit ihop totalt för att jag inte orkar mer, så denna veckan blev en vecka off. Skolan har inte gjort något fortsatt och inte lyssnat, de planerar 2h möten med mig, föräldrar, mentorer, specialpedagog (som för övrigt är knäpp) och stydie och yrkesvägledare när mina föräldrar tydligt påpekat att jag inte fixar så långa samtal. Jag börjar liksom Zooma ut redan efter ca 20min, tappar fokus och tappar bort mig ifrån tråden. 2h möten fungerar alltså inte för mig… men ändå envisas skolan med det.

Men jag har i alla fall fått komma till bup en gång till nu (nåja, bup akuten…) och där gjorde de något test och konstaterade sedan social fobi. Vilket jag ju i så fall haft några år bara att ingen någonsin kollat av det, för exakt allt på listan kan jag minnas att jag känt sen 2-3 år tillbaka. Kanske mer. Well… mitt berg av diagnoser verkar bara växa. Jag orkar inte bli ett ännu mer hopplöst fall.

De senaste veckorna (senaste tiden) har även mina problem med att jag börjat isolera mig själv. Jag orkar inte med folk, ljud, ljus eller intryck och för att vila har jag valt att isolera mig själv. Att vara på internet går lite bättre, men då kan jag själv välja volym på den jag pratar med (även om jag alltid har lägsta och tycker att även det kan vara högt) och dessutom kan jag pausa och säga att jag behöver fixa något och kan fortsätta prata sen. Umgänge digitalt sker alltså mer på mina villkor, jag kan bestämma själv utan att sas behöva köra iväg någon. Dock återstår ju problemet med att gå ut, psykologer och kuratorer har alltid sagt åt mig att ljud inte är farligt och att jag därmed inte ska använda öronproppar ute. Men nu så är det i alla fall bestämt att det kan jag visst. För att vistas bland folk som gör ljud av sig, är jättejobbigt när jag är trött och behöver vila från intryck. Jag kan alltid sitta ner och blunda för att slippa se en stund, eller ha solglasögon. Vilket av någon anledning alltid varit accepterat. Jaja, har i alla fall klarat av att ta mig ut två gånger den här veckan – tack vare solglasögon och öronproppar.

Det är bestämt att nu, när jag mår som jag gör just nu (återkommer till mitt nuvarande mående lite mer sen) så måste problemen prioriteras. Att backa i det sociala och att jag tillslut inte alls kommer våga gå ut igen, vilket lätt kommer hända. Är inte ett bra alternativ. Att öka känsligheten för ljud pga överanvändning av öronproppar är inte heller ett bra alternativ, men det sista får anses minst dåligt… det går att öva på att stå ut med ljud hemma, tex genom att ha på låg bakgeundsmusik eller bara inte stänga dörren till mitt rum eller något. Att vistas bland folk kan jag dock inte öva på hemma. Så denna prioriteringen känner jag mig i alla fall ok med och jag känner att jag är med på banan (med skolan känner jag inte alls så, det känns som att besluts fattas över mitt huvud osv).

Så som jag nämnde innan skulle jag återkomma till mitt mående. Och som jag också nämnde innan så har jag brytit ihop varje söndag det senaste för att allt bara är på tok för mycket. Mitt mående är med andra ord inte alls bra just nu. Jag vet inte hur jag ska lösa detta. Men just nu är fokus på att överleva. Som sagt, denna veckan tar jag off. Och jag har sovit ca 14h per dygn. Jag har sovit 8-9h per natt och sen ytterligare 5-6h på dagen. Uppdelat på 1 eller 2 gånger. Utan märkvärt större sömnproblem än vanligt. Dock märker jag att min stress gör att mina sömnmediciner inte alls fungerar lika bra. Dvs, just nu när jag är jättestressad över att känna att jag ligger efter i skolan osv så fungerar mina sömnmediciner mycket sämre. Och är det någon gång jag verkligen behöver min vila och sömn är det ju när jag är extra stressad. Så ja… det går så där.

Nä, nu har jag skrivit en stund och orkar inte hålla tankarna samlade mer. Återkommer imorgon (om forumet fungerar så, det har inte gått att logga in de senaste dagarna) med lite mer text, i mån av ork dock.

Jag förstår vad du menar med att vara känslig för ljud, som jag skrivit förut. Jag var inte känslig för ljud alls som ung, för mig kom när jag blev äldre.Jag har en känsla av att jag haft för mycket ljud runt omkring mig och att det därför jag är känslig nu.Det är samma sak med dofter, som jag älskade som ung men nu blir jag illamående av alla parfymer och det begränsar mig enormt i vardagen,eftersom det är dofter överallt.Jag blir helt uttröttad om jag utsätter mig för ljud, dofter, folksamlingar.Jag kan ofta bara göra några ärenden i veckan, min energi räcker inte längre.Det förväntas att man ska klara de här sakerna, få förstår hur uttröttande det är.Vad bra att du kan sova 8 tim på natten iaf..Jag kämpar som vanligt med sömnen. Får ofta bara 4, 5 timmar lätt sömn, vaknar flera ggr.Grannen i huset bredvid har bekanta som står och pratar hela natten, precis utanför porten. Det är ett  lugnt område  där jag bor,  det handlar bara om en person och hans bekanta som stör, ( min vanliga otur) som gör att jag inte kan sova.Ingen annan verkar bry sig eller ens  höra något. Det är det som är så skumt.personerna som stör är  ute hela natten till morgonen och detta har pågått i flera år.Men det konstiga är just det att ingen annan klagar. Ingen annan hör. När min partner  är här störs han oxå av deras aktiviteter. Men det är bara vi som hör detta trots att dom här personerna befinner sig närmare andra grannars fönster än mitt, men det stör  tydligen inte dom alls! Har frågat två, tre stycken vars lägenhet är på markplan och precis där de befinner sig.Jag har inte särskilt bra hörsel, så då borde väl fler märka att de pratar och för oljud HELA natten?De här människorna  håller på med droger, har konstigt beteende osv så jag vågar inte säga till själv. Värden struntar i det eftersom det bara är jag som sagt något och menar att man får prata på gården även nattetid.Har även ringt polisen en gång för det handlade om uppenbar stöld av fordon den gången, men dom hade inte tid att komma.Detta är såna saker som får mig att ge upp…känns som livet bara jävlas med en,  dag som natt!

Anonym skrev:

Jag förstår vad du menar med att vara känslig för ljud, som jag skrivit förut. Jag var inte känslig för ljud alls som ung, för mig kom när jag blev äldre.Jag har en känsla av att jag haft för mycket ljud runt omkring mig och att det därför jag är känslig nu.Det är samma sak med dofter, som jag älskade som ung men nu blir jag illamående av alla parfymer och det begränsar mig enormt i vardagen,eftersom det är dofter överallt.Jag blir helt uttröttad om jag utsätter mig för ljud, dofter, folksamlingar.Jag kan ofta bara göra några ärenden i veckan, min energi räcker inte längre.Det förväntas att man ska klara de här sakerna, få förstår hur uttröttande det är.Vad bra att du kan sova 8 tim på natten iaf..Jag kämpar som vanligt med sömnen. Får ofta bara 4, 5 timmar lätt sömn, vaknar flera ggr.Grannen i huset bredvid har bekanta som står och pratar hela natten, precis utanför porten. Det är ett lugnt område där jag bor, det handlar bara om en person och hans bekanta som stör, ( min vanliga otur) som gör att jag inte kan sova.Ingen annan verkar bry sig eller ens höra något. Det är det som är så skumt.personerna som stör är ute hela natten till morgonen och detta har pågått i flera år.Men det konstiga är just det att ingen annan klagar. Ingen annan hör. När min partner är här störs han oxå av deras aktiviteter. Men det är bara vi som hör detta trots att dom här personerna befinner sig närmare andra grannars fönster än mitt, men det stör tydligen inte dom alls! Har frågat två, tre stycken vars lägenhet är på markplan och precis där de befinner sig.Jag har inte särskilt bra hörsel, så då borde väl fler märka att de pratar och för oljud HELA natten?De här människorna håller på med droger, har konstigt beteende osv så jag vågar inte säga till själv. Värden struntar i det eftersom det bara är jag som sagt något och menar att man får prata på gården även nattetid.Har även ringt polisen en gång för det handlade om uppenbar stöld av fordon den gången, men dom hade inte tid att komma.Detta är såna saker som får mig att ge upp…känns som livet bara jävlas med en, dag som natt!

det finns inget mer att säga än omg! Jag kan verkligen inte annat än lida med dig 🙁

Igår var jag med några vänner. Den ena av dem är väldigt intensiv, så 6h med dem var för mycket. Allt var för mycket, jag har nog inte hunnit återhämta mig riktigt från skolan heller då det varit så mycket där sen det började också. Så jag kunde inte sova förrän framåt 3 inatt. Min stackars hjärna försökte komma ner i varv för att göra sig redo att sova men det gick bara inte 🙁

Idag får bli en lugn dag.

Den senaste tiden har jag inte kommit in här på forumet, det har strulat med inloggningen. Så jag tänker att jag tar en sammanfattning – ska försöka vara ärlig och uttrycka mina känslor. Så varning för lång text.

Jag har de senaste veckorna haft tätare och tätare panikångestattacker, som fått mig att inte orka med något alls. Jag kan vara helt slut i en hel dag efter, beroende på hur stark den är. Det är jättejobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Autismutredningen är i alla fall på gång, om mindre än en vecka så är den igång och om mindre än två månader så har jag antingen diagnos eller inte diagnos. Hoppas nu bara att skolan kan se mina svårigheter också – har hört att det krävs att problemen syns i två miljöer. Problemet är att jag sluter ihop mig väldigt mycket på skolan, för att inte utmärkas som annorlunda och sedan brakar allt ihop hemma. Eller så kommer det en rejäl panikångestattack i skolan när allt blivit för mycket.

 

Förra veckan fick vi placeringar (gymnasieelever behöver fasta platser som dagisbarn, sjukt!) och jag visste inte om detta. Skolan däremot är väl medvetna om mina svårigheter med bland annat koncentration och fokus i störigare miljöer, vibrationer i borden etc. Och vilka tror ni jag placerades jämte? Jo, de stökigaste killarna i hela klassen!! Detta gjorde att bägaren rann över (försökt studera på heltid vilket vart för mycket för mig och ah…) och jag fick en panikångestattack innan lektionen ens startade. Alla började samlar sunt mig för att fråga vad som hände, vilket spädde p attacken ännu mer då jag inte fixar att vara i centrum. Samtidigt förstår jag att det inte går att blunda för att jag gråter hysteriskt, skakar och knappt hinner med att andas. Läraren (också medveten om min problematik) blir då upprörd och säger att jag ska skärpa mig och att det inte är någon big-deal och när jag inte kunde det så hämtar hen min mentor och hen drar in mig i hens kontor så får jag sitta där med massa främmande lärare… Sedan fick jag världens utfrågning av min mentor på vad som hände (då jag hade lugnat mig lite), men hon var väldigt påstridig så jag hade svårt att förklara. Hon förstog inte heller vad jag sa utan viftade bort det med att bara “bagateller” osv… detta har lett till att jag nu har ångest inför varje skoldag – ännu mer – samt att jag bara läser 3 av 9 kurser för att orka med hyfsat.

Jag blir så ledsen, att skolan inte förstår. Jag har inte under hela grundskolan frågat efter stöd eller extra hjälp eller anpassningar utan löst allt själv och försökt fixa det utan någon annan. Nu har fock bup bestämt att skolan behöver hjälpa mig för att orka. Men de gör inte så mycket… det är mest släcka akuta bränder hela tiden…

De jag sitter jämte klickar på datormusarna hela genomgångar, föreläsningar och instruktoner. Pratar högt ovh bankar i bordet. Så det är inte så att de är direkt diskreta, och jag sitter mitt emellan dessa personer. För mig handlar det verkligen inte om att jag bara “vill sitta jämte mina kompisar” utan om att jag ska orka med skolan över huvud taget. Men det fungerar inte när jag aldrig får en lugn sekund. För mig är det enklare att ignorera saker på avstånd, än om det är nära. Är det nära blir det så på och det känns som att folket sitter PÅ mig… speciellt när de gör saker som för mig är störande/irriterande.

Men jag ska väl ta upp något positivt också… vi har kommit fram till att vid allt eget arbete får jag använda mig av både öronproppar och hörlurar i klassrummen. Annars är det något en del lärare vill att vi inte använder, men jag har fått tillåtelse då det hjälper mig att koncentrera mig. Skulle i princip kunna gifta mig med öronproppar, så mycket tid som jag spenderar med dem… musik och podcasters jobbar jag inte bra till – behöver tystnad eller så nära tystnad som möjligt. Så jag har fastnat för white noise/vitt brus. Tycker inte direkt det är något roligt ljud så sett, men det skapar som en “vägg” mellan mig och omvärlden vilket gör att jag inte störs lika lätt. Till detta har jag hörlurar som inte är i öronen och under dessa öronproppar, på det sättet blir jag ganska avskärmad och det är ju vad jag vill uppnå.

Nu orkar jag inte skriva mer för stunden… får återkomma. Men här var i alla fall en liten uppdatering om vad som hänt det senaste   Ursäkta stavningen, orkar inte kontrollera nu…

Skakar liv i min gamla tråd. Varje gång jag velat gå in här har det varit något tekniskt problem eller sidan varit seg. Men nu kom jag in.

Jag har mått bättre över sommaren. Men förra veckan började skolan igennoch jag mår skitdåligt. Har orimligt mycket ångest. Efter 8 år av tjat så har jag äntligen fått min diagnos: autism. Är dock inte helt nöjd med det, jag har massor av symptom på adhd också. Så nu väntar jag på tilläggsutredning för att utreda adhd och omvärdera nivån av autism. Varken jag, mina föräldrar eller lärare tycker att jag passar in i svårighetsgrad 1, och i utredningen står det att jag mest troligt har svårighetsgrad två men att de kunde inte sätta den “pga rådande depression”. Men depressionen beror ju på outredd autism… och skolan kan tydligen bara anpassa lite vid autism 1 pga “nivå ett behöver endast stöd, inte mycket stöd som nivå två”.
Det här är oerhört dränerande. Så fort man tror något är löst så blir det något nytt igen. Har heller inte fått något hjälpande hjälp av BUP än och läkemedelsverket har bestämt sig för att sluta sälja/tillverka min medicin som ska hjälpa mot ångest. Men å andra sidan hjälper den mig inte ens mot ångesten, ångesten finns kvar lika stark även med medicinen. Så kanske är det bra att tvingas till ett byte nu? Men jag är ju under 18 och har testat alla “ångestdämpande” jag får utan resultat. Den jag har nu har gett bäst effekt. Men den ger inte någon effekt eller väldigt, väldigt lite.
Jag har verkligen inte någon aning om hur framtiden ska bli… är sjukskriven mer än 50% och läser ytterst få kurser i skolan så det går dåligt på den fronten också.

Vill bara vara normal. Men ja, jag lever i alla fall…