Hem > Forum > Hopplöshet > Del 2: Vad känner jag egentligen?

Del 2: Vad känner jag egentligen?

Visar 10 inlägg - 169 till 178 (av 178 totalt)
177
  • Trådstartaren

    Ja de är trist att utagerande tycks få mer hjälp!Har du varit hos någon nu och inte fått den hjälp du förväntade dig?

    Jag har inte varit någon stans idag eller igår, nej. Har bara läst. Läser så mycket jag kan och hinner om kvinnor och tjejer. Även om det provocerar mig att folk inte tror på dem. Jag vill vara förberedd. Jag vill kunna rada upp alla dessa exemplena när det väl är min tur. Säga att ”för killar yttrar det sig så här, men för mig så här, jag har fortfarande samma problem men det yttrar sig precis som det normalt sett gör för tjejer vilket inte stämmer överens med hur det är för killar” osv.

    Vad bra att du ska  taupp skillnader med hur tjejer och killar uttrycker sig. Ja det är väldigt olika.Min kille är inte särskilt utagerande men han får ingen hjälp. Så det är inte alltid det är så.Jag pratar mycket nu men det verkar inte hjälpa. Jag var tystlåten när jag var ung men det hjälpte inte det heller.  Jag växte upp i fel tid. Då skulle man lära sig att stå ut, det fanns inget annat. Man fick inga diagnoser och därmed inget stöd. Ingen gick till psykologer. Allt hängde på en själv. Man fick skärpa sig helt enkelt. Kunde man inte gick det illa. Så det är iaf bättre idag. Relativt bättre.

    Trådstartaren

    Okay, så update på de senaste två dygnen.

    Jag mår skit.

    I onsdagskväll hade jag först en  1.5h lång panikångestattack hemma och den lugnade inte ner sig ens det minsta så kl 21.30 något tog pappa med mig ut i bilen och vi var på väg mot sjukhuset här i stan för att åka till psykiatriska akutmottagningen. Men pappa ringde 1177 på vägen och de hänvisade istället till bup akutmottagningen och att ringa dit och de ville inte ha in oss där. De lät oss inte komma in eller ville inte prata med mig ens, med motiveringen att jag ju faktiskt inte hade försökt ta mitt liv, även om pappa starkt uttryckte att jag inte orkade mer och att han inte kunde ta hem mig för ”då skulle allt gå åt helvete igen” osv. Men jaja, dit var vi ju hur som helst inte välkomna då.

    Igår var jag hemma från skolan trots att jag egentligen inte kunde pga missar för mycket men hade ju knappt sovit natten till torsdagen så det blev en hemmadag. Pappa ringde till min vanliga bup mottagning och de sa att de inte har några personer man kan prata med. Trots att jag behövde prata med någon precis just nu och då för att jag inte orkar mer och allt med skolan är för mycket. Någon måste hjälpa mig och lyssna på mig och faktiskt försöka förstå. Det spelar ingen roll vad pappa säger, vad mamma säger eller vad jag säger. För skolan är alltid emot oss, jag kanske bara är lat? Eller jag kanske inte vill gå på skolan egentligen? Jag kanske bara har valt fel linje? Jag kanske borde byta linje till något enklare? Och så håller det på…

    Idag, fredag, var jag på skolan. Var tvungen. Kan inte vara hemma hur mycket som helst och kan bara vara hemma när det absolut krisar pga csn som skolan hela tiden ”hotar” med ska bli indraget… suck. Det här är fan helt omöjligt. Tror inte ens jag kommer överleva de här tre åren i gymnasiet. Gär inget annat än sover, är i skolan och pluggar…

    Jag orkar inte försöka tänka eller skriva något vettigt längre…

    Du har såklart rätt att vara sjuk från skolan.Nu var det kris pga panikattacker och det som följde med det. Inte konstigt att du var tvungen att vara hemma då. Dessutom dålig sömn på det. Vet du vad som utlöste panikattacken? Var det oro för att du inte ska klara skolan?  Tycker du själv att du valt fel linje, fel skola? Vad vill DU göra?

    Trådstartaren

    Jag orkade aldrig skriva klart innan. Behövde pausa mitt i skrivandet… i alla fall, min trötthet är helt sjuk just nu. Orkar verkligen ingenting och alla intryck blir så sjukt mycket jobbigare då också… idag åkte jag buss 1h på väg hem, hela vägen satt kvinnan bakom mig och pratade jättehögt (nästan skrek) i mobilen. Bussen var fullsatt, så jag kunde inte flytta mig. Min ångest bara växte och min huvudvärk blev värre, jag hatar trånga utrymmen! Det är bland det värsta jag vet. Vill ha plats runt om mig…

    Dessutom var denna bussen extra högljudd, alla bussar låter ju. Men ofta är det hanterbart, denna bussen var dock extrem. Den lät JÄTTEHÖGT och det kändes verkligen som att hela mitt huvud höll på att explodera av alla ljudintryck.

    Jag har alltid på mig hörlurar, det hjälper till att dämpa en del av ljuden andra skapar. Men hennes prat tog upp i princip hela min hjärna och jag hade inga öronproppar med mig heller. I vanliga fall har jag alltid minst ett par öronproppar med mig, men just idag hade jag tydligen inga. Det var verkligen ingen rolig busstur, men jag överlevde. Om än med någon extrem huvudvärk när jag gick av bussen.

    Jag hade smsat med mamma på vägen, så hon viste att jag var trött och ville ha lugn och ro. När jag kom hem hade hon varit i källaren och hittat mina hörselkåpor (jag brukade ha dem när jag var mindre, har alltid haft svårt för höga ljud) så sedan jag kom hem har jag typ hela tiden haft både dem och öronproppar på samtidigt som jag knappt lämnat mitt rum. Hjärnvila 🥰! Eftermiddagen har faktiskt varit rätt lugn här hemma, för oavsett om de andra tittat på tv eller mobilen eller whatever så har jag inte behövt få några totala sammanbrott pga orkar inte med minsta lilla ljud. Vilket faktiskt hänt annars, japp. Jag är ju rätt extrem så behöver jag tystnad behöver jag tystnad. Det finns liksom ingen gråskala, antingen går allt bra eller så behöver jag bara total vila från alla intryck. Ibland saknar jag den där gråskalan, den skulle kunna göra att energin räcker längre. Om man kan göra av lite energi hela tiden, istället för att spara allt eller göra åt allt på samma gång liksom…

    Trådstartaren

    Du har såklart rätt att vara sjuk från skolan.Nu var det kris pga panikattacker och det som följde med det. Inte konstigt att du var tvungen att vara hemma då. Dessutom dålig sömn på det. Vet du vad som utlöste panikattacken? Var det oro för att du inte ska klara skolan? Tycker du själv att du valt fel linje, fel skola? Vad vill DU göra?

    Ingen aning om vad som utlöste panikångesten igår. Troligen skolan och all press därifrån…

    jag är 100% säker på att linjen och skolan är rätt. Det är detta jag vill göra. Enda problemet är att mitt psyke inte är med mig. Det hindrar mig, gör mig mindre energilös och får mig att må skit.

    Jag är precis som dig där. ..avskyr trånga utrymmen och ljud på bussar och tåg.Jag har aldrig vant mig vid detta man fick jämt höra att man vänjer sig, man måste stå ut med det osv. Det är ingen som förstått min ljud känslighet och tröttheten och värken  som följer av det då jag måste ut och göra olika saker.Det är verkligen ljud överallt! Att tvingas lyssna på folk som pratar på buss/tåg är extra dränerande!Men vad ska man göra? Jag måste ta mig ut.Blir deprimerad och får ont i kroppen om jag bara är hemma.Och så är det arbeten på huset som aldrig blir klart så det är buller hela dagen från 7.00  och går inte att vara hemma heller!

    Trådstartaren

    Jag vill bara gråta av hopplöshet. Det känns som att ingen lyssnar på mig, ingen tror på mig och ingen förstår mig. Mitt huvud exploderar och mina panikångestattacker blir fler och fler. Ångesten har gått från att ”endast” göra sig påmind varje kväll plus vissa dagar till dygnets alla timmar, hela tiden. Jag orkar inte hantera detta.

    Samtidigt blir mina tankar på att självskada så mycket värre hela tiden. Jag kan verkligen inte hantera detta… men jag orkar heller inte prata om det. Att prata om detta med mina föräldrar, orkar jag inte riktigt. Att ta upp jobbiga saker är alltid jobbigt.

    Det går bara inte.

    Jag har ont i huvudet extremt ofta också. Och min överkänslighet mot ljud blir bara jobbigare. Jag vet att den kan bli jobbigare ju mer man skyddar sig mot ljud, men för mig har det så länge jag kan minnas varit då att den blir jobbigare när jag är mer trött eller stressad. Vilket är vad som är nu, min inre stress bygger upp sig själv mer och mer hela tiden varje dag. Jag känner mig superstressad inom mig, min inre stress får mig att vilja gråta. Stressen gör mig också trött, så även tröttheten får mig att vilja gråta.

    Jag har typ slutat tänka på mina ordval. Innan har jag nästan aldrig svurit men nu det senaste har det blivit en del mer. Inte för att det stör mig något speciellt. Men det hade ju inte skadat om man inte hade svurit…

     

    Mina tankar är ett stort kaos. Orkar inte svara folk som smsar eller skriver eller ringer. Alla tankar flyger runt som jag vet inte vad i mitt huvud och att försöka svara någon på något vettigt sätt är typ omöjligt. Jag kan knappt skriva ner mina egna tankar och reflektioner pga min hjärna som bara kaosar runt tankar hela tiden. Det är jättestörande, jag KAN INTE hålla min hjärna till en tanke åt gången.

     

    Min bror är fortfarande jobbig. Han är högljudd och gillar att omges av ljud och människor. Jag däremot är tystare och pallar inte att omges av ljud eller människor. Detta gör ju att vi ofta krockar i viljorna, vilket inte heller gör det lätt för mamma eller pappa…

    Trådstartaren

    Ok, det var ett rätt bra tag sedan jag skrev något nu. VIlket beror på att jag inte har orkat. Jag mår skit rent ut sagt och allt är bara mörkt. Jag ser inte något sas ljus i tunneln. Jag förstog ju att gymnasiet skulle vara svårt, men samtidigt trodde jag ändå att jag i alla fall skulle göra åt med lika mycket energi som jag får, så är det då inte. Det enda jag gör är att vara i skolan, hem och plugga, äta något snabbt, försöka sova, gå till skolan osv. Jag känner bara hur jag blir tröttare och tröttare för varje dag och närmare och närmare ett mentalt sammanbrott. Men som vanligt kommer ingen se det förrän det är ett faktum. Jag orkar inte med det här, och får inte heller någon hjälp av skolan då de bara anser att jag är lat.

    Det pratas väldigt mycket om vad man kunde göra och hur man skulle kunna göra, men inget görs. Och är det något som görs så är det ett förslag där jag ska välja ett av förslagen där inget av dem egentligen praktiskt hjälper mig något vidare. Jag får helt enkelt vara helt öppen inför klassen OCH lärarna och försöka bli typ bästa kompis med lärarna – hoppas att de har empati och förstår… för det går fan inte att få mina mentorer att förstå. Det är omöjligt. Och jag har sån extrem beslutsångest.

    Förra veckan blev jag då upprörd. Ska ju utredas för autism… och mamma säger till skolan (mina mentorer då) att det sedan jag var mycket liten funnits misstankar om att jag har autism. Hon förklarar också mina svårigheter mycket tydligt – höga ljud och mycket intryck tröttar ut mig samtidigt och att jag har svårt för att ta beslut och att jag liksom behöver tydliga instruktioner och inte dumförklaras för att jag liksom inte fattar på en gång. Då är det inte tydliga instruktioner som är tydliga för andra, utan instruktioner som fungerar för mig och eventuellt med ett upplägg som gör det mindre ångestfullt för mig. Att tex rätta en kompis  papper går bra så länge det är typ kryssalternativ och ett av dem är rätt. Men är det en fråga där man ska skriva sitt egna svar och sedan ska jag döma efter det, då går det inte! Och det var just det som hände, jag skulle rätta en annan persons läsförståelse. Sedan sa läraren att om man var osäker skulle man räcka upp handen men nope, när jag gjorde det så fick jag svaret ”fokuserar du på mig när jag säger det första gången kommer du också fatta”. Men jag fokuserade ju!!! Bara det att det var jättestökigt i klassrummet och att mamma klart och tydligt sagt att jag inte klarar av sådana saker för att det gör mig så osäker samtidigt som kompisen sitter jämte och tycker att ”yepp, jag har rätt”.

    Dessutom är muntliga instruktioner typ omöjliga för mig att ta in, jag behöver det skriftligt så att jag kan läsa om samma mening om och om igen. För att verkligen förstå. Det gjorde mig bara så upprörd, för direkt hon sa att det var vad vi skulle göra så sa jag att jag inte fixar det pga fixar ju inte sånna här saker samt har extremt svårt för muntliga instruktioner, då var svaret att ”du kan visst och annars får du fråga” men när jag frågade andra gången var svaret att jag ska fokusera för att då fattar jag också. Inte undra på att jag tar slut på min egen energi? Allt sånt här tar extremt mycket av min energi, all den energin kunde jag lagt på något vettigare.

    Men samtidigt vet jag inte om jag vill ha någon diagnos, har fått höra att det blir svårare att få körkort då (nåja, så många med autism blir ju inte nekade körkort så det ska nog gå bra) och att man inte kan få någon hjälp alls av psykiatrin för ”allt beror ju på autismen då så då är det bara autism teamet du ska vara till”. Har jag nu autism (jag vet att det ser ut som att jag utgår ifrån att jag har det, men det är för att jag tycker att såpass mycket stämmer in på mig och min pappa jobbar med det och säger det oxå, mamma har jobbat på psyk och håller med… och jag märker att om jag själv tänker i de banorna och inte tvingar mig mer än nödvändigt sparar jag också mer energi….) så kommer jag ändå att behöva hjälp för mina självskadebeteenden, ätstörningar, depressioner och sömnproblem. För allt det är faktiskt inte relaterat till autismen.

    Det här är hopplöst… jag orkar inte.

    En diagnos löser inte problemen men det är skönt att få något sorts kvitto på sina svårigheter. Själv har jag gett upp psykiatrin, de har bara förstört mig, inte hjälpt mig.Jag går och pratar med en diakon då och då och det är så mkt bättre än någon i psykiatrin/vården.Det är oxå kravlöst vilket får mig att slappna av mer..Mina svårigheter med dålig luft och ljud och för mkt folk kan ändå ingen hjälpa mig med.Det är så världen ser ut. Man får försöka hitta sina tillfällen och göra sånt man gillar, dra sig undan till en plats där man kan slappna av och kanske få lite frid, så länge man lever. Just nu är jag så stressad över allt byggande utanför bostaden, det tar aldrig slut och jag får inte en lugn stund hemma.

Visar 10 inlägg - 169 till 178 (av 178 totalt)
177

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.