Dead end

Jag är snart 30 år. Jag har ett jobb som nog just nu är allt jag har. Så fort jag slutat jobba för dagen kommer paniken. Total panik. Det enda jag vill är att supa skallen i bitar och ta varenda tablett jag kan hitta i badrumsskåpen. Vad som helst för att ta mig bort från här och nu. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Från 6 på morgonen till 16 är jag så trött att jag behöver örfila mig själv för att hålla mig vaken. På nåt vis får jag ändå mitt jobb gjort på bra nivå (jag har tvångsmässig personlighetsstörning så jag är perfektionist och jobbet är därför extremt viktigt för min självkänsla). När jag går av jobbet får jag panik. Jag är så trött och vill så gärna vila men jag har en så wxtrem stress i kroppen. Jag KAN INTE sitta still fastän jag är så trött. Jag MÅSTE göra saker, typ ta långa hundpromenader, städa, handla, nåt. När jag väl ska sova kan jag inte somna. Jag tar sömntabletter och det hjälper men varenda sekund i sängen vaken är tortyr med tusen jobbiga tankar. Läkare förstår inte det här med tröttheten OCH oförmågan att somna av någon anledning. Många vänner säger att jag nog både har adhd och är autistisk men mitt tvångsmässiga jag ser till att inget får komma ivägen för rätt yta. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det blir inte lättare av att jag också har dystymi och fibromyalgi med ryggproblem delux. Så ibland kommer jag inte ur sängen men man MÅSTE ta ut hunden. Vill man verkligen så går det men man vill bara dö. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Har gått flera behandlingar hos psykologer, sjukgymnastik osv. Inget hjälper, ingen kan hjälpa mig. Jag känner mer och mer att jag inte är gjord för den här världen. Jag har dessutom flyttat till nytt län så vill jag ha ny kontakt på psyk här får jag nog vänta nåt år eller två. Börja om. Igen. Hur ska jag någonsin hitta hjälp? Och hur ska nåt någonsin kunna hjälpa? Det här började väl ordentligt när jag var 14 och då tröstade jag alltid mig själv med att om 10 år är det bättre. Det var inte bättre och det är snart 6 år sedan det skulke varit bättre.

När vården inte kunde möta upp mig så vände jag mig till kyrkan…stödsamtal med någon som har utbildning och en helhetssyn i mitt liv. Holistiskt välmående. Behöver inte vara troende, de hjälper alla.

Jag fick även kontakt med personligt ombud som hjälpte mig med kontakten med vården som tog all energi utan att ge bra resultat.

Vid senaste inläggningen fick jag via kuratorn på slutenvården kontakt med biståndshandläggare inom kommunen som idag godkänt mig för boendestöd.

Trötthet med oförmåga att sova koppla mina läkare ihop med stress, borderline och gad. Har daglig medicinering o även daglig motion samt meditation. Så jag kan lugna tankar–känslor.
Vet inte alls om de kan hjälpa dig.

Vad vill jag ha sagt. Du är inte ensam. De finns stöd utanför vården samtidigt som vården tar sin tid.

Jag är 39 o kämpat med livet sen jag va 22
De finns hopp ❤