Hem > Forum > Hopplöshet > Dags att gå vidare……….. vågar bara inte trycka av

Dags att gå vidare……….. vågar bara inte trycka av

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag sitter ensam i en liten skolåda och önskar att trycket i bröstet kunde lätta lite. Är så trött nu. Min kropp börjar fysiskt ge upp. Hur djupt jag än gräver för att fortsätta kämpa lite till så hittar jag inget som hjälper mig längre. Sorgen jag känner över att allt är slut skär i mig så djupt när jag tittar på korten av mina barn, i huvudet hör jag dem skratta och ropa efter mig. Det är inte deras fel att jag blev deras pappa och jag tror att om jag försvinner på riktigt för alltid kan de få en chans att få ett bra liv utan en pappa inte är en bra människa på något sätt. Ibland måste det vara det rätta att gå vidare.

     

    Jag vill egentligen leva. Har varit döden så många ggr och den senaste gången insåg jag att jag inte ville dö. Jag vill det fortfarande inte men jag kan inte fortsätta längre. Jag är så trött. Inom mig är smärtan och ångesten så stark att jag nästan slits av på mitten. Jag orkar inte mer. Jag trodde jag var en sån där man som aldrig ger upp, som i alla lägen fortsätter kriga och fortsätter kämpa. Men jag har slutat ljuga för mig själv nu. Jag hoppas de som säger att de älskar mig kan förlåta och kanske en dag förstå att den här världen aldrig varit en plats för mig.

     

    Jag har haft några riktigt bra stunder i livet. Är så tacksam för dem. Vet inte vilket som är värst, att aldrig få ha kännt sig riktigt lycklig eller bara för en kort stund fått göra det och sedan inse att de här ögonblicken aldrig kan komma tillbaka?

     

    Skitsamma, nu kommer jag dra i mig så mkt kokain att jag kanske får mod att till slut att gå vidare och ge alla jag älskar en chans att leva utan all den förödelse jag sprider omkring mig.

    Det ser verkligen jobbigt ut för dig. Som du själv säger så består de flesta liv av goda och dåliga dagar och din situation kan definitivt bli annorlunda än vad den är idag. Erfarenheter visar att barn till dem som tagit sitt liv ofta blir kvar i ett trauma – så vad händer om du skadar dina barn mer genom ditt självmord än att visa dem att depression och ångest kan vara en del av livet?

    Har du tagit kontakt med någon psykakut eller din vårdcentral och berättat hur du mår?

    När du har så stark drift till att vilja ta livet av dig så kanske du behöver tala om din situation. MInds självmordslinje har öppet från 06.00 – 24.00 på telefonlinje 90101. Där kan du  samtala med en levande person. Om du föredrar att chatta eller maila så hittar du en länk genom att klicka på den här texten.

    Chatten är öppen samma tider som självmordslinjen. I länken finns oxå en instruktion om hur du kan maila till oss.

    Du också kontakta Jourhavande medmänniska som har en öppen telefonlinje mellan 21.00 – 06.00 på telefon nr 08 – 702 16 80 och Jourhavande Präst  öppet 21.00 – 06.00 på telefon nr 112 där du kopplas till prästen.

    Glöm inte att dina barn behöver dig

    Vänliga hälsningar

    MIND moderator

    Yisses du mår verkligen inte bra.

    Har du fått någon hjälp med ditt användande av kokain? Det är ju så skönt att använda som självmedicinering men kan öka depressioner och ångest… fast det vet väl du redan…

    Jag tänker att moderatorn har rätt – jag vet att jag hade sådan ångest för att min far skulle ta livet av sig (tack och lov gjorde han inte det) och jag har talat med barn till människor som tagit livet av sig. Stakars ungar som tror att det är de som gjort något för att deras föräldrar inte orkat med livet. Tyvärr har flera av dem sedan själva försökt och i en del fall lyckats med att följa sina föräldrars fotspår. Har du några tankar runt detta?

    cyberkompisen

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.