Jag vill inte gå in på detaljer. Av den anledningen att jag är rädd. Rädd för vad som kommer hända om det jag tänker göra går i lås. Rädd för att hen läser här. I över tio år har jag gett allt för mitt äktenskap. Trots att jag ibland vill kräkas. Trots vad som hände under bröllopet. Jag tycker dock det har varit värt det för jag har fått älskat hens barn som om det var mitt. Varit förälder trots inga blodsband. Nu är barnet 19. Nu måste jag tänka på mig själv.
Jag har inga nära vänner kvar. Alla har försvunnit, alla har varit “dumma i huvudet”- enligt min partner. Har några få som tror på vår fasad. Ingen som vet hur det verkligen ser ut. Ingen jag kan prata med. Allt jag gör är fel, allt jag gör måste göras på annat sätt. Förutom det är jag tråkig lat, ful och tjock. Det ses på porrfilmer med unga vackra kroppar och jämnförs. Mitt huvud undrar varför hen inte lämnar mig? Om hen nu tycker allt detta? Jag har nu fattat att jag aldrig kommer kunna bli lämnad. Jag måste fly. Men hur flyr man ensam? Vad kommer det vuxna barnet som är biologiskt hens men inte mitt säga? Jag har känt barnet sen den var fem år. Älskar det som mitt eget. Skyddat det.
Jag orkar inte vara stark. Så lättare att bara vara kvar, fortsätta brytas ner. Men om jag inte känner igen mig själv idag. Vem är jag då imorgon? Jag måste bryta upp. Flytta. Skitliv.
