Hej
Vet inte varför jag skriver här, antar att jag vill dela med mig av mitt problem bara och hört att det kan vara skönt att öppna upp sig.
Jag har sen jag var 13 spelat mycket pingis i mitt liv och redan då bestämde jag mig för att spela i Superettan med min lillebror och mina träningskamrater som jag började allt med. Sen jag var 13 har jag tränat sjukt mycket och efter studenten jobbade jag två år i matbutik och sparade ihop så jag kunde flytta ifrån min hemstad och satsa helhjärtat på pingisen, vilket jag gjort sen i somras.
Idag, 8 år senare, jämfört med mina kamrater och min lillebror så har jag inte utvecklats i närheten lika mycket som dom. De vinner guld efter guld, blir uttagna till landslaget och spelar nu i Superettan. Men det gör inte jag. Jag spelar i laget under dom. Jag tränar sjukt mycket och det går inte en sekund utan att jag tänker på pingis, men jag blir inte bättre. Dessutom börjar yngre spelare i klubben utvecklas och tränaren vill satsa på de istället för mig.
Alla mina vänner som jag har utanför pingisen har börjat plugga, flyttat utomlands, jobbar. Jag har (medvetet) ingenting av de här sakerna, jag har bara pingisen. Men jag börjar förlora den nu också, och då har jag inget att leva för.
Jag tränar nästan varje dag med mina kamrater och min lillebror, jag gillar och älskar dom så sjukt mycket. Men faktumet att de blivit så mycket bättre än jag och att de lever mitt drömliv mitt framför näsan på mig tar kål på mig. Det skapar en sån Djävulsk ångest i mig.
Det är dessutom ingen i min närhet som tror på mig, ingen. Den enda tränaren som jag tycker jag har bra relation med satsar inte på mig pga att jag inte är en lovande spelare, men det säger han ju såklart inte till mig. Jag börjar verkligen tappa hoppet nu.
Jag trodde verkligen att jag skulle nå superettan inför satsningen, men nu när jag satsat så sjukt hårt och bara kommit en såhär kort bit på vägen så är jag livrädd för att allt jag jobbat för varit totalt förgäves. Om jag inte når dit vet jag inte vad jag ska ta mig till, mitt liv kommer ju vara utan mening och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv.
