Bonusungar vars morsa är psykopat o mytoman.

Ja ni, vet inte ens vart ja ska börja. Hur kan man älska sin sambo men avsky hans barn pga deras morsas beteende? Hon är extremt konflikträdd o köper ungarna för att slippa sätta regler, dricker mkt o har ett enormt egocentriskt beteende. Hon pratar med ungarna för att vända dom emot oss. Min sambo skyddar ungarna (vilket är fullt förståeligt) men när ska han se igenom allt då? Skulle de räcka med att be personen i fråga dra åt helvete o säga att de är den värsta människan man någonsin stött på? Eller är de ens värt att lägga energi på? Men de är svårt att inte göra de när man själv hela tiden blir inblandad i nått gällande dom. De har gått så långt att ja börjar känna att ja vill inte ha hans barn i min närhet ens eftersom dom börjar bli precis lika som sin mamma. Ljuger, är otrevliga o respektlösa emot allt. Uppskattar inget o beter sej som riktiga svin. Hur ska ja tänka? Va ska ja göra? Är deprimerad sen 15 år tillbaka med både självmordstankar o försök till de i bakgrunden så utvägen vid varje konflikt med dom för alltid tankarna till de. Livet känns som en evig hopplöshet som aldrig någonsin tar slut.

Låter väldigt jobbigt och att det är mycket drama kring detta! Ledsen att du far så illa av det och fullt förståeligt att du känner en enorm maktlöshet också!

Har mycket svårt att se hur en psykopat skulle kunna ge sina barn en varm och trygg uppväxt eftersom en psykopat oftast inte kan älska någon annan än sig själv? Tänker därför att barnen är offer av att växa upp med den här föräldern och att det är extremt allvarligt att den obefintliga uppfostran börjar bli värre nu. Att det snarare skapas som minikopior av mammans skadliga beteende.

Med det sagt känns det som psykologer behöver kopplas in eftersom barnen agerar ut och beter sig mer och mer dåligt mot sin omgivning? Kan det vara en lösning på detta?

I förlängningen kan det ju skapa utanförskap för barnen eftersom de missar sociala färdigheter och hur man beter sig omtänksamt och värnar om andra. Det vill säga att de får mer och mer problem i relationer till kompisar och andra personer de behöver behandla väl.

Om din partner, alltså pappan, är av den kalibern att han mest jamsar med trots att barnen själva nu beter sig så illa som sin mamma är ju han också en del av problemet. Tror det kan vara vanligt att en dysfunktionell familj kan pågå med en skadlig förälder och sedan att den andra har rosa glasögon på sig och vägrar inse allvaret i situationen. Tur då att du finns där!

Mitt tips är som sagt att BUP kopplas in. Kanske kommer barnen öppna upp sig också inför psykologer om deras innersta känslor kring sin mamma? Kanske är de i själva verket också livrädda för henne? Människor som är mytomaner kan ju många gånger vara ganska farliga också. Att man kan tvingas in i gaslighting och annat otäckt.

Tänker på dig hur som helst och hoppas ni kan få rätsida på vad det låter som, en komplicerad och ganska svår situation!

Tack för ett bra svar. Känns skönt att nån kan få en o känna att man inte gör fel i allt. Att mamman inte kan älska någon annan än sej själv de stämmer, hon ser bara till sej själv o sin egen vinning i saker. Psykologer har kopplats in men så fort barnen är hos sin mamma o har en bokad tid så avbokas den för hon tkr inte att de är nödvändig. Hon hör aldrig av sej om viktiga saker gällande ungarna pga att hon är konflikträdd o aldrig kan ha fel i nått. Minsta bonusdottern har börjat blivit mobbad pga sitt beteende o har endast en vän kvar. Äldsta kan aldrig ge ett svar på nått utan alla svar är ”vet inte” eller ”de spelar ingen roll”. Hennes mamma har nyss satt henne i en lägenhet utan inkomst o betalat hyran för att slippa ta konflikter med henne. Detta resulterar i att hon är ännu mer osäker o beter sej ännu surare än vanligt (dottern alltså). Kan tillägga att hon är 16 år bara. Hennes mamma betalt bara hyran utan uppsägningstid o säger var o varannan vecka att dottern ska få flytta hem igen o flänger med henne som en vante. Ena veckan får hon bo själv, andra veckan så ska hon va hemma osv. Med henne så har även soc varit inblandad då hon blev tagen för grov fylla i somras, mamman va med på mötet men tkte att de va helt onödigt. Då ja har en bakgrund med både alkohol o drogmissbruk o flyttade när ja va 16 o ser samma linjer på äldsta bonusdottern nu så är de självklart att man blir orolig. Men ingenting verkar fungera längre. Ja ringde själv soc o anmälde min sambo o deras barns mamma så dom hamnade på samtalslista. Men där svarar inte deras mamma då de inte passar henne. Ja har nu kommit till en punkt då de känns som att ja inte kommer längre mer än massa bråk med min sambo varje gång ja påpekar till honom att ”ser du inte att de är fel o hur dom beter sej”. Borde ja bara ignorera allt. Säga till dom att ”vänta så ska ni få se”? Eller borde ja bara säga ”tack o hej för mej” 🤷🏻‍♀️

Tycker det låter väldigt svekfullt av din partner att inte kunna ha en rimliga diskussion om det här utan att det blir bråk mellan er två? Ingen människa vill ju bli dåligt behandlad av någons anhöriga – oavsett om det är av barn eller av andra – och där inte heller få gehör för vilka konsekvenser det skapar på ens mående?

Okej att kanske inte ha jordens personkemi med sina bonusbarn men det är ju en helt annan situation att faktiskt råka illa ut och ständigt tvingas förhålla sig till en familjedynamik där föräldrarna i detta är passiva och låter det pågå – år efter år?

Skulle du kunna leva ut din partner eller känns det som ett för stort steg eller förlust att ta det steget?

Hej,

Jag var själv bonusförälder vars mor ställde till bråk, anmälde till soc, dessa konflikter och min oförmåga att hantera det ledde i mitt fall till nytt hälsobakslag.

De stod utanför min kontroll att bryta konflikten. Sambon o jag bråkade ständigt och tillslut flyttade jag ifrån då både jag o barnen mådde dåligt. Mamman skulle bråka så länge jag va en del av barnens liv så jag (som själv inte kan få barn) kände att jag ville ge barnen en mindre bråkig uppväxt. Så jag tog mig ur sammanhanget o därefter relationen då vi fortsatte att ha problem med våra olika lösningar på genensamt problem. Men jag är inte förälder, jag va tillsammans med föräldern. Jag hade inte resurserna att hantera konflikterna pga mina diagnoser. I efterhand har jag fått höra att barnen mår bättre och de gör mig gott. Jag mår bättre, trots sjukskrivning sen 2018, som jag fortfarande befinner mig i, men jag valde rätt när jag valde att gå ifrån de oändliga bråken.

Bara du vet vad du sitter i, varför du valde relationen till att börja med, hur du kämpat tills nu o Bara du vet vad du har resurser till, hur du mår idag och hur du ska välja för att hantera den situation/relation du sitter i.

Jag hoppas att du har stöd omkring dig och kraft inom dig.

Styrkekramar

 

Han vet mkt väl hur ja mår o ja vet att han försöker, största misstaget han gör i de hela är väl att ge upp o låter allt fortgå. Ja har lämnat honom en gång av den hör anledningen men ja mådde ännu sämre av de så valde ändå att gå tillbaka så ja viste ju om hela situationen från början. Men de känns som att allt börjar fallera på en helt annan nivå o ja ser ju allt ifrån helt andra ögon än va han gör.

Skönt o höra att du mår bättre trots sjukskrivning, men du ska se att du tar dej ur de 🙂 Ja är fullt medveten om mina val gällande detta, men ibland så rinner verkligen bägaren över o man vet inte vart man ska ta vägen o vilket som blir bäst o sämst osv.

Styrkekramar till er båda <3

[Blue Fivala]

Oj vilket kaos. Förstod jag det rätt är det din sambos barns mamma som är problemet stämmer det? Barn brukar ha en tendens att bli som föräldrarna, är man oansvarig förälder har man ju givetvis ett dåligt inflytande på barnen. Psykopati är även ärftligt och kan visa sig i senare ålder, vilket kan ha resulterat till att hon fört vidare sin sjukdom till dottern

För att förtydliga jag har INGEN NEGATIV ÅSIKT kring någon av de inblandade i din situation på något sätt utan det är bara teorier för att ni senare kan utreda det så att barnen kan få den hjälp de behöver. Återigen detta inlägg har ej en elak mening alls❤️