Blir mer och mer rationellt att ta livet av sig

Jag kan inte se att någon kan hjälpa mig. Jag är utåtriktad och fungerar bäst med andra människor, men har hamnat i en isolerad situation. När jag interagerar med andra mår jag som bäst, vilket betyder att ingen trodde på mig när jag försökte förklara att jag ville ta livet av mig. Min chef, personalansvarig och min chefs chef behandlade det som om jag försökte manipulera dem, trots att det var så jobbigt att berätta att jag bara grät mig igenom ett antal möten. Sedan blev jag (tvingat) sjukskriven av min läkare som var orolig, men Försäkringskassan trodde inte heller på mig så jag fick retroaktivt inte någon sjukpenning.  Samtidigt som ingen tror på mig så tillbringar jag mina ensamma stunder med att planera att ta livet av mig, och ju sämre jag mår desto mer isolerar jag mig från alla som gjorde mitt utåtriktade liv värt att leva. Jag har fullständigt tappat intresset för alla aktiviteter. Jag förstår att det är fel, och jag har en familj som skulle bli oerhört ledsna, men jag kan uppriktigt inte se att det har något värde för mig att leva. Jag gjorde ett försök att bryta mig ur det här – det kändes som jag brottades med spindelväv i flera år, där jag försökte förändra min situation – och nu är jag väldigt trött och orkar inte riktigt försöka igen. Jag levde för att umgås med andra och jag är inte riktigt kapabel att få till det längre. Har någon varit i samma situation? Vad gjorde ni för att bryta det?

Jag känner igen mig allt för väl. Detta är ännu ett sorgligt exempel på hur den generella okunskapen kring psykisk ohälsa försvårar för människor att få hjälp, innan man sjunker så djupt ner som du har gjort! Precis som du uppfyller jag tydligen inte stereotyperna för psykiskt sjuk person + har extremt svårt att uttrycka mina känslor och därför svårare att bli tagen på allvar.

Det låter som du behöver hjälp att bryta den negativa spiralen du har hamnat i. Du verkar ha en förstående läkare, kan du försöka få terapi via vårdcentralen? Har du fått någon diagnos, depression? Just denna typ av mående som du beskriver tänker jag att KBT skulle kunna vara bra, där får du hjälp, stöd och motivation att i små små steg börja göra positiva och sociala saker och att tänka annorlunda. Får du inte hjälp via vc så sök dig privat, det är väl investerade pengar.

Håller med ovanstående. Okunnighet kring pyskisk ohälsa är motiverande till självmordsförsök. Även stigman kring självmordstankar och psykisk ohälsa är inte sund. De flesta människor blir obekväma och undviker allt som har med det att göra om möjligt. Man märker att folk undviker en person som mår psykiskt dåligt men det är väl så evolution fungerar lite. “Lämna de svaga och låt de starka fortsätta”. Jag är i en liknande situation som dig och jag planerar närmre och nogrannare hur jag ska ta mitt liv. Är rätt säker på päronen blir ledsna givetvis men tror att dem förstår att det val jag gjorde. Jag försökte leva men den här världen är tyvärr inte för mig. Livet är helt meningslöst tills motsatsen är bevisad och det är den inte.