Jag antar jag skriver här bara för att jag verkligen känner att jag behöver få ventilera, jag är en person som känner att jag håller på att drunkna.
Jag är 33år idag. I 21 år har jag känt den här fantastiska tjejen. Vi träffades av en slump på Lunarstorm som alla använda då i tiden. Vi bodde en bit ifrån varandra. Vi pratade dagligen och jag kände att vi verkligen klickade. Men hon kände inte likadant som jag och hon blev tillsammans med en annan kille.
Det går några år och hon kommer på att hon saknar mig så hon skickar mig ett meddelande. Jag ignorerar henne först då jag fortfarande känner mig sårad men beslutar senare att ta upp kontakten iaf. Vi skriver med varandra hon har nyligen separerat och har fått en underbart vacker liten tjej.
Vi beslutar att jag ska komma och hälsa på och vi blir blixt kära i varandra och så fortskrider livet vi är som andra par vi skaffar snabbt en gemensam dotter och livet flyter på. Vi gör saker vi har roligt, vi bråkar och gråter tillsammans. Livet är tufft men det är vi två mot världen.
Spola fram 15år vi är gift har nu även en son på 3 år och tyvärr bråkar vi jätte mycket. Detta kulminerar när hon bestämmer sig att fara iväg och bo på hotell ett par dagar så vi får en paus från varandra. När hon kommer hem vill hon direkt att vi ska separera helt känslokall är hon, sedan erkänner hon att hon varit otrogen medans hon varit borta. Jag blir förkrossad, känner mig sviken och idiotisk. Så i min ilska kastar jag ut henne. Ett par dagar senare bjuder jag in henne för att prata om hur vi ska gå vidare. Vi börjar gråta och hittar djupt tillbaka till varandra den kvällen och vi bestämmer oss att gå vidare.
Jag är fortfarande sårad och känner mig otroligt skör. Men vi har den bästa veckan i mitt liv. Vi myser hur mycket som helst, vi pussas jämt har jätte mycket sex men jag har svåra Flashbacks av hennes otrohet och jag inser att hon säger “förlåt att jag sårat dig” men aldrig “förlåt att jag var otrogen” så det hela kulminerar och hon börjar säga saker som att hon inte ångrar det och att hon fejkat hela våran underbara vecka och att hon inte älskar mig nå mera.
Mitt liv är i ruiner och jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår konstant dåligt och känner att jag inte vill leva nå mera. Alla säger hela tiden fokusera på barnen men det gör det hela bara ännu värre då jag känner att dom hade haft det bättre utan mig också.
Vad ska jag göra? Vill ha mitt gamla liv tillbaka jag orkar inte börja på nytt känner mig för gammal för det. Värsta är att det tar tid att hitta nytt boende och då varken hon eller jag har någonstans att ta vägen är tortyr. Att se någon som man älskar så otroligt mycket och samtidigt känna sånt hat mot henne, riktigt äter upp mig inifrån.
Vad fan ska man göra? Hur orkar folk gå vidare. Jag vill inte träffa nån ny som ska börja känna mig på nytt. Jag vill ha den där underbara barndoms kärleken jag hade som jag var säker på var min själsfrände och mitt öde.
Hur ska jag orka leva vidare?
