Så säger han min partner. Att mina bonusbarn vill fly från mig för att jag är så hemsk. Kanske stämmer det.
Min egna dotter, kommer hon också hata mig?
Ingen vet hur jag känner mig, hur ensam jag är. Ingen vet att jag i 9 år mått skit.
Ingen i mitt vardagsliv älskar mig förutom min dotter. Vågar jag försvinna? Kan inte göra det mot henne. Men kan inte heller förstöra hennes liv genom att ta med henne bort. Så mycket som är investerat som kommer vara borta.
Så skämmigt också. Jag skäms över att ha misslyckats så fatalt igen.
När jag gråter, då låtsas ingen om mig. Alla fortsätter att laga mat, äta, snacka och skratta. Känner mig som luft. Som att jag i 9 år inte betytt nånting. Inte för min partner heller. Han hatar mig, det märker jag. Han drar sig undan om jag står för nära eller råkar nudda hans ben på natten i sängen.
Så jävla hemskt.
Jag har haft mina dåliga sidor, kanske gnällt för mycket, tagit ut en del irritation på barnen, men jag är inte hemsk. Det vet jag. Men han får mig att känna mig så liten. Och ynklig. Han pratar med mig som om allt bara är skit med mig. Jag skäms ihjäl, till och med framför barnen.
Ska jag inte bara lämna? Men vad för liv får jag då?
Ibland, ofta, känns det som att ångesten, smärtan och mörkret bara kan ta slut om jag försvinner. Jag fantiserar ofta om.det, att försvinna. För flera år sen testade jag att känna på hur det kändes, med skärpet runt halsen. Jag skar mig, dunkade huvudet i väggen, hårt. Men det var flera år sen nu. Inte sen hon kom, min ängel. Jo en gång, skar jag mig längs hela armen. En gång då han fick mig att må så.dpligt att jag inte orkade mer. Men bara en gång.
Eller ja, och nu då kanske. Jag vill så gärna få bort smärtan. Livet känns så hopplöst.
