Avsluta

Är 53 år, gammal. Ja, det är så jag känner mig. Gammal och trött. Trött på att vandra genom detta, för mig, meningslösa liv mot det oundvikliga. För ett drygt ett år sedan bestämde sig min fru för att flytta till eget boende. Vi är fortfarande gifta. Varför hon väljer att inte ta ut skilsmässa är för mig en gåta. Tar tillbaka det. Jag TROR mig förstå varför hon inte gör det. Hon vill helt enkelt inte vara den som behöver stå till svars inför vårt gemensamma barn.

Ända sedan tonåren har jag kämpat med låg/obefintlig självkänsla, depressioner och, har jag förstått i hyfsad närtid, ångest. Ångest som har orsakat depressioner, skulle jag tro. GAD, generaliserat ångestsyndrom, kallade en psykolog jag träffade det för. Kanske det. Kan bara konstatera att efter åratal av både samtalsterapi och medicinering så är det lika påtagligt som när jag var tonåring.

Jag upplever att jag har vandrat igenom livet utan att någonsin funnit någon mening med det.

Man föds, träffar eventuellt någon, får eventuellt barn med denna någon, lever ett tag för att sedan dö.

Jag har jobb, hyggligt välbetalt. Har fått höra att jag gör de jobb jag har haft bra. Har börjat och slutat på många jobb genom åren. Ingenstans känner jag mig “hemma” eller tycker att det är givande, bortsett från det uppenbara: inkomst.

En nära anhörig sa: “Sluta att jobba ett tag. Du har råd att göra det. Försök under ledigheten att komma till rätta med dig själv och dina problem”. Jag känner bara att har jag inte kommit tillrätta med mina problem som jag levt med sedan tonåren, varför skulle jag göra det nu?

Jag känner att mitt liv saknar mening. Jag ser ingen anledning att fortsätta leva det. Mitt största problem, känner jag, just nu är inte att finna en mening med livet utan att komma på ett snabbt och smärtfritt sätt att avsluta det. Hur mycket jag än lider just nu så är jag livrädd för en lång och utdragen dödsprocess.

[Purple Goguvo]

Hej Ingigo. Ja, visst kan man känna sig så slut om man lider psykisk ohälsa. Det är ju inte bara förödande för en själv utan som du beskriver det påverkar tyvärr andra. Det jag reagerar på är att det låter som att det finns mycket skuld som ligger hos dig inför ditt barn och din situation med din fru. Vet din fru om hur du mår, har du försökt berättat det?

När det gäller mening så är vi ju alla så fixerade vi det. Om vi inte har en mening så har vi inte rätt att finnas och jag förstår fullkomligt dina känslor där, kan känna igen mig, men vi har en värde som människor genom att bara finnas till också. Genom att andas luften och bara finnas där vi är. Vi behöver inte prestera eller göra för att få finnas till, vi bara är? Hur känns det att få höra det? Kan du känna dig tillräcklig i att bara finnas till? Ibland kan också mening om att känna sig lycklig, åtmistone för min egen del. Vad ägnar du dagarna åt? Finns det någon spännande utbildning eller aktivitet som du alltid velat testa?

När du skriver att din fru får stå till svars så undrar jag var du syftar på och jag undrar om du menar angående ditt mående? Nu vet jag inte alls hur gammalt ditt barn är, men är barnet i en ålder av mognad. Hur skulle det vara och berätta att du lider av olika diagnoser och kämpar med psykisk ohälsa? Barn är smarta och de märker sånt, men genom att inte berätta sanningen finns det i en risk i att barnet tar för mycket ansvar och tror att det kan vara dens fel på något sätt. Så kanske vore bra att sätta dig ned med barnet och din fru för att prata om detta?

 

Tack för ditt svar. Om min fru och att vara den som begär skilsmässa: om hon gör det så så hamnar ju “skulden” på henne. Det blir i så fall hon som har tagit initiativet till den definitiva brytningen. Det blir hon som får förklara, stå till svars, inför vårt gemensamma barn. Hon får förklara för vårt gemensamma barn varför hon gjorde så. Redan när hon flyttade ut så lade hon fram det till vårt barn som om det var ett gemensamt beslut när det i själva verket var hennes. Jag var helt emot det.

Men fru vet hur jag har det och jag tror att det är en anledning till att hon valde att flytta ut.

Vårt barn, som är i tonåren, vet åtminstone delvis att jag inte mår riktigt bra emellanåt.

Meningen med livet: jag har otroligt svårt att känna att det finns en mening med att bara finnas. Att bara existera utan att leva…

[Purple Goguvo]

Ja, då förstår jag lite bättre. Skilsmässor är ju alltid svåra när den ena partner vill och den andra inte vill. Nu har jag ingen aning hur ert förhållande har varit innan, men däremot har jag haft en partner för några år sedan som led av olika psykiska sjukdomar. Hur mycket man älskar och vill försöka älska den personen rakt igenom allt det där så tror jag det finns ett stopp. Den andra partner kan och ska inte vara en terapeut som ska lösa allt. Nu menar jag inte att det kanske är så i ert fall, men jag vet att psykisk ohälsa kan verkligen ta kål på kärleken. Kanske kan det vara så att hon inte klarade älska igenom allt det där och då kanske man på ett sätt får acceptera att personen vill gå vidare? Jag känner absolut inte dig, men för min del så hade jag nog försökt tänka så, för jag vill det absolut bästa för min partner och att den ska må bra och vara lycklig.

Vad gäller ert barn och skilsmässan så kanske det kan vara bra att lämna barnet utanför er diskussion. Visst är det inte roligt kan jag tänka mig att hon inte berättar sanningen. Om du vill berätta sanningen för barnet så kanske du behöver ställa dig frågan varför det är viktigt? Är det verkligen barnet som behöver veta sanningen eller är det kopplat egentligen till dig själv och din vilja att få upprättelse i detta? Är det inte isåfall bättre att ta den diskussion med din fru?

Det jag främst läser av är just det du beskriver med din existens. Finns det något som du tror skulle göra att du mår bättre av att finnas till? Umgås med din släkt, familj eller arbetskollegor? Starta ett band, börja en målarkurs, resa till något exotiskt land? Det känns som du behöver hitta tillbaka till glädjen i ditt liv.

Önskar verkligen dig all lycka i ditt kämpande och hoppas du hittar tillbaka till ljusglimtarna i livet.