Det här kan låta så jävla illa. Jag ber om ursäkt för det. Jag bara, just nu vet jag inte hur jag ska stå kvar….
Vaknar varje morgon i krampande smärtor av att ångesten äter mig om natten.
Psykiatri och sjukvård utan smärtstillande resultat. ”Du får sluta stressa, försök varva ner”….. Lätt att styra livet. Inte. Om jag inte lär mig att stänga av att känna. Det hjälper inte att kunna kontrollera hur jag reagerar, detta är jag vältränad på.
Jag är kvinna, 40ish, ensamstående med en tonåring, utan mål kvar. Både pga smärtan som stannar mig från att göra, som psyket som tagit mer än att det ens längre klarar höra ett hej, till livet, som är mig över. Arbeta får jag ej längre pga kroppen. Kärleken och familjen aldrig mer då han är sjuk på sitt håll och inte klarar hitta hem. Det var mina mål. Jobb. Och hem.
För mitt barn ska jag finnas kvar. Jag skulle inte klara att sätta hen utan någon kvar (och hen har mest idioter kring sig, ingen som är DÄR). Det är min plikt, min skyldighet och min kärlek som förälder.
Men för mig är det ett plågsamt fängelse tills dagarna upphör. Jag vet inte ens hur man ler på låtsas längre.
Det är en grej att vara deprimerad. Det är en annan att stå fråntagen sitt liv utan att kunna påverka det.
Jag vill inte mer. Vill inte prata mer, inte höra, inte känna, inte andas. Varje sekund lever jag just det.
Jag vill verkligen inte leva mer. Inte finnas. Men jag kan inte överge mitt barn.
Jag har så ont. I hela mitt jag. Hur fan ska jag stå ut?
