Att känna sig ensam i denna värld.

Har alltid varit positiv och utåtriktad i mitt liv, klarat av en uppväxt med sjuk hemmamiljö, med övergrepp osv men tiden har hunnit ikapp mig och slog mig så hårt på senaste tiden.

Dödslängtan, ångest, handlingsförlamning och utmattning har kommit stundtals.

 

Mycket låg under mattan, nertryckt i det undermedvetna , nu när jag äntligen flyttat från staden jag växte upp i och fått lugn så bubblar allt upp, trodde jag var klar med det förflutna men ‘demonerna’ låg tydligen kvar i det undermedvetna.

Kämpar också med nätterna och otrygghets känslan, kan inte gå och lägga mig först jag fått lugn i mig, ibland blir det inte lugnt i mig först solen gått upp och då kan jag sova lite.

Är fortfarande oftast helt normal ute bland folk utan det värsta är nätterna.

Har börjat prata med mig själv när jag har som mest panik för att försöka lugna ner mig själv.

Ingen skulle ana det här om de träffade mig, är väldigt klar och medveten normalt sätt.

 

Har gått hos en psykoterapeut för några år sedan men jag kände mig mer frisk än honom och det kändes som att jag inte kunde bli för avancerad i samtalen för att han skulle kunna förstå mig.

Jag ser det mer som att samhället är sjukt där människor ofta lever ytliga och förljugna liv.

 

För mig är allt energier, är så öppen som människa så att jag känner av allt runt omkring mig.

Det gör att det ibland bli väldigt jobbigt för mig.

 

Vill bara lära känna några snälla människor som har samma öppenhet som mig.

Då skulle jag ha det stödet som behövs för att kunna fungera normalt i livet.

 

Hoppas också att finna en partner att dela mitt liv med och uppleva verklig kärlek.

Då skulle jag känna mig helt trygg i mitt hem och sova normalt på nätterna.

 

Men det är inte så lätt att ta sig ur den här situationen och uppfylla sina önskningar.

Tror ändå att jag kan klara av det genom att våga visa mig själv för nya människor.

På något sätt så vågar jag redan mycket när jag mår bra men …

Det känns också som att jag lever ensam i den här världen och att ingen är så öppen mig, så att vi kan mötas fullt ut.

Det är nog förmodligen inte sant utan det finns säkert många som mig.

Vet bara inte var de finns i den här världen.

Det låter som att du upplever en känsla av att människor inte kan vara öppna och sig själva i samhället. Har jag tolkat dig rätt? Känner du att du inte kan vara öppen med andra som en konsekvens av det?

Alla ska kunna ha rätt till att vara öppna med sina tankar och känslor även du. Stöd finns och att du vågat skriva här även efter att du prövat med psykoterapeut visar att du är villig att ta steg mot att söka efter stödet, det tycker jag är starkt.

Mycket insiktsfullt hur du tänker kring att prata och visa dig för nya människor. Jag tror det är ett bra sätt för att hitta likasinnade men även för att få andra perspektiv såväl som stöd.

Det är så igenkännande att läsa hur du känner dig ensam i den här världen, men jag lovar dig att det inte är så. Du har inte hittat rätt personer än.

Vill du berätta mer om dina sömnproblem, vilken känsla eller känslor uppstår när du försöker sova?

Finns det några externa faktorer som lugnar dig, till exempel ljus, musik eller dofter?

Anonym skrev:

Det låter som att du upplever en känsla av att människor inte kan vara öppna och sig själva i samhället. Har jag tolkat dig rätt? Känner du att du inte kan vara öppen med andra som en konsekvens av det? Alla ska kunna ha rätt till att vara öppna med sina tankar och känslor även du. Stöd finns och att du vågat skriva här även efter att du prövat med psykoterapeut visar att du är villig att ta steg mot att söka efter stödet, det tycker jag är starkt. Mycket insiktsfullt hur du tänker kring att prata och visa dig för nya människor. Jag tror det är ett bra sätt för att hitta likasinnade men även för att få andra perspektiv såväl som stöd. Det är så igenkännande att läsa hur du känner dig ensam i den här världen, men jag lovar dig att det inte är så. Du har inte hittat rätt personer än. Vill du berätta mer om dina sömnproblem, vilken känsla eller känslor uppstår när du försöker sova? Finns det några externa faktorer som lugnar dig, till exempel ljus, musik eller dofter?

Ja, att människor inte kan/vill vara öppna för rädslan av att bli sårad av andra.

Tycker jag är öppen, ganska ofta, men jag märker att många blir rädda/osäkra när jag är det.

Därför att jag ser rakt igenom deras sociala masker.

Känner det mer som att jag är i ett högre tillstånd av medvetenhet än de flesta människor.

Jag har på något sätt utvecklat det för att hantera den miljön jag växte upp i som var väldigt otrygg.

 

Har inte så mycket för professionella terapeuter som sitter och ställer ledande frågor som de hoppas ska ge dem svar, på det som de själva tror att jag behöver.

Det är så jag ser det.

Sedan kan jag tycka bra om terapeuten som människa men de försöker ju också begränsa det mänskliga mötet och avslöjar ju aldrig något om sig själva.

 

Angående att känna sig ensamma i denna värld så vet jag att vi flesta känner så.

Det är hela världen som måste läkas/helas för att jorden ska bli en trevlig plats att bo på.

Medmänsklighet och kärlek är lösningen på våra problem.

Anonym skrev:

Vill du berätta mer om dina sömnproblem, vilken känsla eller känslor uppstår när du försöker sova? Finns det några externa faktorer som lugnar dig, till exempel ljus, musik eller dofter?

Musik kan hjälper mig men när det slår över helt så hjälper inget yttre.

Då måste jag bara vänta ut allt till det lagt sig, tills energierna går ner i varv igen.

Fokusera då bara på att hålla mig i balans så gott jag kan.

 

Nu när jag skriver inser jag att jag måste gå igenom det här, har alltid flytt från dessa känslor när jag var yngre men det går inte längre.

Märker att när jag genom lidet dem så kommer aldrig exakt samma känslor tillbaka.

Allting är ett eko av mitt förflutna, det är som att jag genom lider det jag gjort som barn på nytt.

Allt drivs ut ur mig, det som jag hållit inom mig alla dessa år.