Hem > Forum > Hopplöshet > Att acceptera att inte orka

Att acceptera att inte orka

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag är småbarnsförälder. Sambo. Bor i villa med en mysig trädgård. Vi har bott här sedan äldsta sonen föddes, snart 4 år. Allt hände för 4 år sedan. Innan dess var jag stark i både kropp och knopp.

    Graviditeten bröt ner mig fullständigt, kräktes flera gånger om dagen och blev inlagd på dropp. Vi blev föräldrar till ett underverk men min kropp blev helt ofunktionell. Jag kunde inte resa mig själv. Det smärtade i fötter och i händer. Kunde inte bära mitt barn. Har sedan dess känt avsky gentemot min kropp och den jag är. Att jag inte kunnat bygga upp mig själv igen.

    Värk i leder och extrem trötthet har varit återkommande sedan jag blev förälder. Det kommer i skov. Jag orkar inte finnas när det är som sämst. Har en oförstående sambo och känner mig oändligt ensam och otillräcklig. När kroppen vill är livet underbart men det kan vända lika snabbt.

    Jag förundras över att se mina barn ta sig an livet. Vet att jag är en bra mamma – när jag orkar. Jag tycker om att odla. Men blir så ledsen när jag inte orkar hålla efter – plantor som jag lagt ner så mycket energi på dör. Huset blir stökigt, tvätthögen växer, blir nödlösningar när det gäller mat för ingen orkar laga mat.
    Både jag och barnen är sjuka ett par gånger i månaden. Jag hittar ingen tid för vila. Ingen tid för återhämtning. När jag har energi och lust vill jag spendera tiden med barnen, lämna huset, träffa vänner. Glömmer min sambo helt och hållet. Han blir arg på mig när jag inte orkar – han är också trött. Jag har sökt hjälp hos sjukvården men prover visar ingenting.

    Jag drömmer om ett lantligt jordnära liv med lite självhushållstänk. Jag litar inte på min kropp längre och har svårt att hitta ”nöjdhetskänsla” i det liv vi lever idag. Har svårt att planera framåt för vet inte om jag kommer orka. Hur accepterar man att leva på det här viset?

    Avatar

    Mycket bra fråga. Har du fått diagnoser på ditt tillstånd brukar de kunna erbjuda terapi. ACT är en form av terapi som går ut på att acceptera sitt tillstånd typ.

    Testade själv det i höstas med min kroniska nervsmärta men vet inte om jag känner mig särskilt tillfreds ännu. Har väl lite trauman att ta itu med också som försvårar läget men jag tycker ändå det är värt att testa sig fram via vården. Vad har vi att förlora när det ändå redan är så jobbigt..

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.