Hej,
Har tappat det mesta hopp och trött på människor. Trött på att som aspergare känna mig som udda fågel och att vara oduglig i livet. Iom pandemin och att jag blev singel fick jag kraftigare ångest och det resulterade i att jag funderade mycket över livssituation och om jag vill ha barn eller inte. Mitt ex ville inte det. Så jag började studera barnfamiljer, familjerelationer och barn. Iom att jag har ett undvikande beteende ibland och föräldrar inte gillar att man tittar på deras barn, att jag är ensam man som mest är hemma med fördragna gardiner å lurkar bakom dem ibland, så tror jag att det är därför som folk stirrar på mig nu och jag tycker mig uppfatta “avsky” i ansiktsuttrycken ibland. Jag blir alltid uttittad i komunaltrafiken, och jag tror därför alltid det värsta. Jag har försökt utröna i folks ansikten vad dom tänker om mig också, och det har nog bidragit till att folk stirrar, eftersom jag själv gör det ibland för att förstå.
Om folk tror det “värsta” om mig, en äcklig vidrig ovälkommen pedofil, så känner jag att det inte finns något hopp kvar för mitt liv, och det kan vara en god idé att avluta det. Om folk tror det, vem i sina fulla sinnes bruk vill vara med en sån? Det är självfallet att jag inte är det, hade jag varit det hade jag redan varit död sedan länge.
Vad ska man göra i en sån här situation. Jag vet inte hur länge till jag orkar med. Lust att leva? Nej egentligen inte. Vill jag dö? Ibland. Orkar jag kämpa? Ett tag till.
Något råd?
