Hem > Forum > Hopplöshet > Är jag född att vara ensam?

Är jag född att vara ensam?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Trådstartaren

    Jag har precis hittat denna sidan och jag vet att detta troligen inte kommer ge mig något. Men just ikväll så tror jag att det är dags för mig att skriva av mig.

    Jag kan börja med att säga att du själv väljer att tro på det här eller inte. Jag behöver återge mycket information här och tyvärr kommer det ta mycket plats, då jag inte vill skriva i allt för mycket affekt.

    Jag känner mig ensam, utanför, störd, oönskad och oviktig. Det här är saker som pulserat i mitt huvud så länge jag kan minnas, men det som varit svårt, och speciellt de senaste åren, är att jag inte vet om det är psykisk sjukdom eller om jag bara programmerats att vara och känna såhär efter ett liv av trauman, missöden och misär.

    När jag föddes så var det med muskeldystrofi i låren, vilket gjorde att jag skrek av smärta de flesta nätterna fram till tonåren. det löste min gravt sjuka mor med att ställa ut mig när jag var i vagnen (oavsett väder) , och senare så märkte hon det ej då alkoholismen hindrade henne från att oftast ens se mig från 5 år och uppåt.

    MIn far försökte otal gånger hämta mig. Men svensk stat dömer inte till mannens fördel och han fick istället leta efter ett tillfälle att hjälpa mig fly.

    Jag älskar min far och ville med honom, men vid varje tillfälle så låste min mor in mig.

    vid 9 års ålder så kunde min far hämta mig och jag fick börja om på nytt i en ny stad i en annan del av Sverige. vilket var början på en mobbing som varade i 10 år. Jag var överviktig och hade svinkoppor från min mors vanvård, men dialekten var det första människor anmärkte på och fortsatte att göra.

    på vägen till vuxen ålder så diskriminerades eller utefrystes jag av allt från lärare till ”vänner” och jag har blivit sviken av alla som skulle vara ett stöd. Droppen kom när min far lämnade Sverige och jag var ensam för första gången med resten av min ”familj”. Vid det tillfället sökte jag stöd hos mina 4 äldre syskon som inte gav något gensvar och dessutom erkände att de inte kändes vid mig som syskon.

    åren har gått och dessa saker jag nämner är en bråkdel av allt som har hänt mig. Jag har försökt dämpa mitt sinne; som hela tiden har ropat åt mig att allt är fel inklusive jag, med alkohol och droger men också sex.

    jag känner att jag fått ur mig lite nu och tänker försöker knyta ihop påsen.

    kortfattat så har mitt liv varit ett helvete, men även mitt sinne. Idag är jag så traumatiserad och annorlunda att jag ärligt talat tror att jag alltid kommer vara ensam. Jag har närmare 15-20 förhållanden bakom mig och jag känner varje dag att jag bara blir mer och mer lämnad av resten av samhället.

    jag har sökt hjälp i snart 10 år från både psyk och öppenvård, men ingen kan hjälpa. Speciellt då mitt enormt dåliga mående inte syns och jag är en duktig skådespelare. Detta leder också till att jag möts med misstro när jag söker hjälp, då de tror att jag bara söker droger. exempelvis besökte jag flera instanser och akutpsyk 4 gånger på mindre än en månad i somras. efter snart ett års skrikande efter hjälp; så har jag endast en kontakt med kommunens social-personal då ingen professionell vårdare vill/kan hjälpa mig.

    allt bakomliggande mynnar ut i att jag känner en tung hopplöshet och jag börjar bli mer och mer rädd för den jag håller på att bli och vad jag är kapabel till. Ingen bryr sig om mig ändå, så varför skulle jag göra det?

     

    hej.

    fan vad jag känner igen mig, har också varit utsatt för mycket mobbning och vuxit upp dysfunktionellt med familjen.

    blev misshandlad och även bevittnade misshandel av mina syskon och min mor av farsan sedan jag var fyra år. när jag var 11 så rymde jag hemifrån och sökte hjälp och farsan åkte in på kåken och jag och mina syskon blev omhändertagna.

    jag är 20 nu och har sedan dess bara flyttat runt mellan fosterhem, HVB. psyket ja you name it..

    har blivit utsatt för väldigt mycket mobbning under alla skolor jag gått på för att jag tyckt om att läsa böcker och tyckt om att vara själv..

    jag skriver detta för att du inte ska känna att du är ensam och jag tycker du är jättemodig som skriver om det du varit med om.

    något jag tänkt på under alla dessa år är varför mig? vad fan har jag gjort?

    är jag konstig som älskar att läsa böcker och sitta själv?när jag var sexton trodde jag att jag var en sjukdom ingen forskare upptäckt ännu. jag trodde jag var psykopat som vissa stunder inte kände något alls, varit helt tom. trott emellanåt jag varit död. jag har alltid varit själv och gått och pratat med träd. kottar, stenar. och när människor har sett det så har dom antingen kastat stenar på mig, hånat mig, eller filmat med sina jävla mobiltelefoner..

    men nu på senare år har jag förstått att allt jag letat efter varit en vän, förutom böckerna som jag kunnat fly inuti i, så har naturen varit det närmsta vän jag haft.

    och jag hoppas du finner någon.

    skickar massor av kramar och kärlek till dig.

     

    Jag har precis hittat denna sidan och jag vet att detta troligen inte kommer ge mig något. Men just ikväll så tror jag att det är dags för mig att skriva av mig. Jag kan börja med att säga att du själv väljer att tro på det här eller inte. Jag behöver återge mycket information här och tyvärr kommer det ta mycket plats, då jag inte vill skriva i allt för mycket affekt. Jag känner mig ensam, utanför, störd, oönskad och oviktig. Det här är saker som pulserat i mitt huvud så länge jag kan minnas, men det som varit svårt, och speciellt de senaste åren, är att jag inte vet om det är psykisk sjukdom eller om jag bara programmerats att vara och känna såhär efter ett liv av trauman, missöden och misär. När jag föddes så var det med muskeldystrofi i låren, vilket gjorde att jag skrek av smärta de flesta nätterna fram till tonåren. det löste min gravt sjuka mor med att ställa ut mig när jag var i vagnen (oavsett väder) , och senare så märkte hon det ej då alkoholismen hindrade henne från att oftast ens se mig från 5 år och uppåt. MIn far försökte otal gånger hämta mig. Men svensk stat dömer inte till mannens fördel och han fick istället leta efter ett tillfälle att hjälpa mig fly. Jag älskar min far och ville med honom, men vid varje tillfälle så låste min mor in mig. vid 9 års ålder så kunde min far hämta mig och jag fick börja om på nytt i en ny stad i en annan del av Sverige. vilket var början på en mobbing som varade i 10 år. Jag var överviktig och hade svinkoppor från min mors vanvård, men dialekten var det första människor anmärkte på och fortsatte att göra. på vägen till vuxen ålder så diskriminerades eller utefrystes jag av allt från lärare till ”vänner” och jag har blivit sviken av alla som skulle vara ett stöd. Droppen kom när min far lämnade Sverige och jag var ensam för första gången med resten av min ”familj”. Vid det tillfället sökte jag stöd hos mina 4 äldre syskon som inte gav något gensvar och dessutom erkände att de inte kändes vid mig som syskon. åren har gått och dessa saker jag nämner är en bråkdel av allt som har hänt mig. Jag har försökt dämpa mitt sinne; som hela tiden har ropat åt mig att allt är fel inklusive jag, med alkohol och droger men också sex. jag känner att jag fått ur mig lite nu och tänker försöker knyta ihop påsen. kortfattat så har mitt liv varit ett helvete, men även mitt sinne. Idag är jag så traumatiserad och annorlunda att jag ärligt talat tror att jag alltid kommer vara ensam. Jag har närmare 15-20 förhållanden bakom mig och jag känner varje dag att jag bara blir mer och mer lämnad av resten av samhället. jag har sökt hjälp i snart 10 år från både psyk och öppenvård, men ingen kan hjälpa. Speciellt då mitt enormt dåliga mående inte syns och jag är en duktig skådespelare. Detta leder också till att jag möts med misstro när jag söker hjälp, då de tror att jag bara söker droger. exempelvis besökte jag flera instanser och akutpsyk 4 gånger på mindre än en månad i somras. efter snart ett års skrikande efter hjälp; så har jag endast en kontakt med kommunens social-personal då ingen professionell vårdare vill/kan hjälpa mig. allt bakomliggande mynnar ut i att jag känner en tung hopplöshet och jag börjar bli mer och mer rädd för den jag håller på att bli och vad jag är kapabel till. Ingen bryr sig om mig ändå, så varför skulle jag göra det?

     

    hej.

    fan vad jag känner igen mig, har också varit utsatt för mycket mobbning och vuxit upp dysfunktionellt med familjen.

    blev misshandlad och även bevittnade misshandel av mina syskon och min mor av farsan sedan jag var fyra år. när jag var 11 så rymde jag hemifrån och sökte hjälp och farsan åkte in på kåken och jag och mina syskon blev omhändertagna.

    jag är 20 nu och har sedan dess bara flyttat runt mellan fosterhem, HVB. psyket ja you name it..

    har blivit utsatt för väldigt mycket mobbning under alla skolor jag gått på för att jag tyckt om att läsa böcker och tyckt om att vara själv..

    jag skriver detta för att du inte ska känna att du är ensam och jag tycker du är jättemodig som skriver om det du varit med om.

    något jag tänkt på under alla dessa år är varför mig? vad fan har jag gjort?

    är jag konstig som älskar att läsa böcker och sitta själv?när jag var sexton trodde jag att jag var en sjukdom ingen forskare upptäckt ännu. jag trodde jag var psykopat som vissa stunder inte kände något alls, varit helt tom. trott emellanåt jag varit död. jag har alltid varit själv och gått och pratat med träd. kottar, stenar. och när människor har sett det så har dom antingen kastat stenar på mig, hånat mig, eller filmat med sina jävla mobiltelefoner..

    men nu på senare år har jag förstått att allt jag letat efter varit en vän, förutom böckerna som jag kunnat fly inuti i, så har naturen varit det närmsta vän jag haft.

    och jag hoppas du finner någon.

    skickar massor av kramar och kärlek till dig.

    Trådstartaren

    Tack för att du svarade. jag behövde nog höra att jag inte var ensam om det här.

    Men det är för djävligt att du ska behöva ha det på det här sättet. Och även om jag har haft det dåligt, har jag nog aldrig fått sten kastad på mig. Det värker verkligen i min själ och magen knyter sig när jag läser.

    jag känner mig så jävla trött på att livet alltid ska gå åt helvete hela tiden.

    Ett flertal gånger har jag flyttat runt i södra/mellansverige och ”börjat om på nytt” med jobb etc, sedan jag fyllde 18. Nu är jag 28. på tio år har jag hunnit dra på mig 350 000 i studieskulder m.m. som inte ledde till någon anställning. jag jobbar med saker som är så långt ifrån min utbildning det bara går.  det är kanske mitt 7:de jobb på dessa 10 åren.

    jag försöker hålla alla negativa tankar borta, men det är så svårt. Jag vet inte om man ska skriva sånt här, men jag önskar att jag kunde hålla dig i handen. för jag känner mig så jävla ensam när jag aldrig träffar någon som verkligen förstår.

     

    Man får själen krossad när man vuxit upp i en dålig familj (ett uttryck en psykolog,som jag ogillar, myntade) på ett särskilt sätt. Ingen annan kan riktigt förstå hur det känns när verkligen allt sviker en.

    Jag har en stark misstro till allt och det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker och önskar, ingen får komma ända in.

    Min mor använde staten som ett vapen och anklagade min far för allt från våldtäkt till pedofili vilket ledde till att både polis och social blev inblandade ett flertal gånger. jag vet inte hur många gånger jag satt med en socialarbetare och skulle beskriva familjekonstelationen. Min far var självklart oskyldig till allt.

    Jag har ärvt en del av min mors sjukdom och när jag inte tar min medicin jag precis fått utskriven, så kan jag förstå varför min mor gjorde det hon gjorde och faktiskt trodde på det. När jag var 19 så skrev hon till mig på facebook och undrade varför sociala myndigheter inte tagit mig ifrån min far då jag uppenbarligen var vanvårdad och såg fördjävlig ut (hon trodde jag var 12). jag är inte lika desillusionerad, fast när jag inte tar min medicin så har jag kraftiga vaneställningar. Då känner jag mig ännu mer sviken av min omgivning och väldigt utesluten. Vid dessa lägen isolerar jag mig och därför har jag spenderat mer och mer tid med mig själv redan från barndomen. Jag förstår att det inte är hälsosamt att jag isolerar mig, men det känns fruktansvärt tomt att prata med människor till sist. Jag vet inte varför, men jag har aldrig tänkt som andra. Fast jag är intelligent. Jag har alltid varit duktig på prov och tester, men haft stora problem med lärare och därför fått lägre betyg många gånger. exempelvis kunde jag gå in i klassrummet sent och sätta fötterna på bordet när jag satt mig. Så jag kan ibland anklaga mig själv för att en del lärare mobbade mig rakt ut. Jag var duktig på att hålla masken så ingen trodde jag led. Men jag kände mig maktlös och nedvärderad ofta.

    ofta av klasskamrater som kunde göra vad de ville för programansvarige var den värsta mobbaren. han kunde bokstavligen stå bakom dig och säga att det du gjorde just då var dåligt.

    Jag känner ibland att det är ett sånt jävla slöseri med liv också. det känns som att det gått så jävla lång tid när allt varit piss. 25 år minst räknar jag det som.

    Ljusningen är väl förhoppningsvis snart.

    Jag har börjat om ännu en gång i en ny stad och med nytt jobb, vem vet. 2018 blir kanske mitt år.

    Tack ännu en gång för kramarna. överdrivna kärleksförklaringar är typiskt för mitt tillstånd och jag hoppas att du tar det här rätt. men jag älskar dig för att du finns.

     

    Tack för att du svarade. jag behövde nog höra att jag inte var ensam om det här. Men det är för djävligt att du ska behöva ha det på det här sättet. Och även om jag har haft det dåligt, har jag nog aldrig fått sten kastad på mig. Det värker verkligen i min själ och magen knyter sig när jag läser. jag känner mig så jävla trött på att livet alltid ska gå åt helvete hela tiden. Ett flertal gånger har jag flyttat runt i södra/mellansverige och ”börjat om på nytt” med jobb etc, sedan jag fyllde 18. Nu är jag 28. på tio år har jag hunnit dra på mig 350 000 i studieskulder m.m. som inte ledde till någon anställning. jag jobbar med saker som är så långt ifrån min utbildning det bara går. det är kanske mitt 7:de jobb på dessa 10 åren. jag försöker hålla alla negativa tankar borta, men det är så svårt. Jag vet inte om man ska skriva sånt här, men jag önskar att jag kunde hålla dig i handen. för jag känner mig så jävla ensam när jag aldrig träffar någon som verkligen förstår. Man får själen krossad när man vuxit upp i en dålig familj (ett uttryck en psykolog,som jag ogillar, myntade) på ett särskilt sätt. Ingen annan kan riktigt förstå hur det känns när verkligen allt sviker en. Jag har en stark misstro till allt och det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker och önskar, ingen får komma ända in. Min mor använde staten som ett vapen och anklagade min far för allt från våldtäkt till pedofili vilket ledde till att både polis och social blev inblandade ett flertal gånger. jag vet inte hur många gånger jag satt med en socialarbetare och skulle beskriva familjekonstelationen. Min far var självklart oskyldig till allt. Jag har ärvt en del av min mors sjukdom och när jag inte tar min medicin jag precis fått utskriven, så kan jag förstå varför min mor gjorde det hon gjorde och faktiskt trodde på det. När jag var 19 så skrev hon till mig på facebook och undrade varför sociala myndigheter inte tagit mig ifrån min far då jag uppenbarligen var vanvårdad och såg fördjävlig ut (hon trodde jag var 12). jag är inte lika desillusionerad, fast när jag inte tar min medicin så har jag kraftiga vaneställningar. Då känner jag mig ännu mer sviken av min omgivning och väldigt utesluten. Vid dessa lägen isolerar jag mig och därför har jag spenderat mer och mer tid med mig själv redan från barndomen. Jag förstår att det inte är hälsosamt att jag isolerar mig, men det känns fruktansvärt tomt att prata med människor till sist. Jag vet inte varför, men jag har aldrig tänkt som andra. Fast jag är intelligent. Jag har alltid varit duktig på prov och tester, men haft stora problem med lärare och därför fått lägre betyg många gånger. exempelvis kunde jag gå in i klassrummet sent och sätta fötterna på bordet när jag satt mig. Så jag kan ibland anklaga mig själv för att en del lärare mobbade mig rakt ut. Jag var duktig på att hålla masken så ingen trodde jag led. Men jag kände mig maktlös och nedvärderad ofta. ofta av klasskamrater som kunde göra vad de ville för programansvarige var den värsta mobbaren. han kunde bokstavligen stå bakom dig och säga att det du gjorde just då var dåligt. Jag känner ibland att det är ett sånt jävla slöseri med liv också. det känns som att det gått så jävla lång tid när allt varit piss. 25 år minst räknar jag det som. Ljusningen är väl förhoppningsvis snart. Jag har börjat om ännu en gång i en ny stad och med nytt jobb, vem vet. 2018 blir kanske mitt år. Tack ännu en gång för kramarna. överdrivna kärleksförklaringar är typiskt för mitt tillstånd och jag hoppas att du tar det här rätt. men jag älskar dig för att du finns.

     

    jag önskar jag kunde hålla dig i handen jag med.

    jag tar också medicin, till natten för att kunna sova.

    jävla lärare asså! precis samma sak var det med mina, jag kunde sitta utanför klassrummet och hålla på med en uppgift och när det blev rast och alla kom ut ifrån sina klassrum så kastade dom glåpord på mig och lärarna stod som idioter och bara flinade. det har funnits stunder som jag verkligen känt mig markerad, att jag bär på något som ger dom rätten att behandla mig så.. inte bara i skolan utan även utanför. fortfarande händer det när jag tar en promenad så står en grupp människor och bara hånflinar åt mig varje gång.. jag fattar inte..jag fattar bara inte:( jag är helt jävla slut. när jag inte tar mina promenader så ligger jag hela dagarna i sängen och bara vill försvinna..men någonstans finns inuti mig finns en längtan efter värme, jag längtar efter ratt få hålla om någon och aldrig släppa taget. jag längtar såååå efter kärlek. det är kanske det som gör jag att jag ändå fortsätter leva, vet inte. men jag hoppas ifrån djupet av mig att detta år blir ditt år. jag håller tummarna hela vägen

    jag har ingen gymnasieutbildning, gick första året men hoppade av. och det sårar mig mest för jag gick en konstlinje och fick hålla på med det jag älskar, klassen var förjävlig och så jävla elaka så jag orkade inte tillslut. sedan kort därefter så flyttade jag till HVB och fick på nytt gå ettan och även denna gång konst. och där var klassen inte så elaka, men jag var så jävla rädd så jag hoppade av även där. och det slutade med massa ambulans turer till sjukhus och psyken för olika självmordsförsök.

    jag vet fan inte vad som ska hända i framtiden, jag vågar inte börja jobba, har utvecklat stark socialfobi. böckerna är det ända som ger mig någon sorts trygghet. och du ger mig också en oerhörd trygghet och värme. jag är alldeles tårögd, jag älskar dig också för att du finns.

    Trådstartaren

    Jag är så tacksam för svaren på denna tråd. Skapade den för jag vet inte hur länge sedan och har inte vetat vad jag ska svara. Jag blev så chockad över den ömhet ni visade och jag har ärligt talat inte upplevt det på så länge att jag blev lite chockad. Har gråtit massor sedan dess och ville bara säga tack för närheten. Även om våra händer aldrig möttes så kunde du lika gärna stått bredvid mig.

    Fy fan. Skriver detta på mobilen inne på jobbets toalett för jag kan inte hindra tårarna.

    Tack!

    Trådstartaren

    jag önskar jag kunde hålla dig i handen jag med. jag tar också medicin, till natten för att kunna sova. jävla lärare asså! precis samma sak var det med mina, jag kunde sitta utanför klassrummet och hålla på med en uppgift och när det blev rast och alla kom ut ifrån sina klassrum så kastade dom glåpord på mig och lärarna stod som idioter och bara flinade. det har funnits stunder som jag verkligen känt mig markerad, att jag bär på något som ger dom rätten att behandla mig så.. inte bara i skolan utan även utanför. fortfarande händer det när jag tar en promenad så står en grupp människor och bara hånflinar åt mig varje gång.. jag fattar inte..jag fattar bara inte:( jag är helt jävla slut. när jag inte tar mina promenader så ligger jag hela dagarna i sängen och bara vill försvinna..men någonstans finns inuti mig finns en längtan efter värme, jag längtar efter ratt få hålla om någon och aldrig släppa taget. jag längtar såååå efter kärlek. det är kanske det som gör jag att jag ändå fortsätter leva, vet inte. men jag hoppas ifrån djupet av mig att detta år blir ditt år. jag håller tummarna hela vägen jag har ingen gymnasieutbildning, gick första året men hoppade av. och det sårar mig mest för jag gick en konstlinje och fick hålla på med det jag älskar, klassen var förjävlig och så jävla elaka så jag orkade inte tillslut. sedan kort därefter så flyttade jag till HVB och fick på nytt gå ettan och även denna gång konst. och där var klassen inte så elaka, men jag var så jävla rädd så jag hoppade av även där. och det slutade med massa ambulans turer till sjukhus och psyken för olika självmordsförsök. jag vet fan inte vad som ska hända i framtiden, jag vågar inte börja jobba, har utvecklat stark socialfobi. böckerna är det ända som ger mig någon sorts trygghet. och du ger mig också en oerhörd trygghet och värme. jag är alldeles tårögd, jag älskar dig också för att du finns.

    jag önskar jag kunde hålla dig i handen jag med. jag tar också medicin, till natten för att kunna sova. jävla lärare asså! precis samma sak var det med mina, jag kunde sitta utanför klassrummet och hålla på med en uppgift och när det blev rast och alla kom ut ifrån sina klassrum så kastade dom glåpord på mig och lärarna stod som idioter och bara flinade. det har funnits stunder som jag verkligen känt mig markerad, att jag bär på något som ger dom rätten att behandla mig så.. inte bara i skolan utan även utanför. fortfarande händer det när jag tar en promenad så står en grupp människor och bara hånflinar åt mig varje gång.. jag fattar inte..jag fattar bara inte:( jag är helt jävla slut. när jag inte tar mina promenader så ligger jag hela dagarna i sängen och bara vill försvinna..men någonstans finns inuti mig finns en längtan efter värme, jag längtar efter ratt få hålla om någon och aldrig släppa taget. jag längtar såååå efter kärlek. det är kanske det som gör jag att jag ändå fortsätter leva, vet inte. men jag hoppas ifrån djupet av mig att detta år blir ditt år. jag håller tummarna hela vägen jag har ingen gymnasieutbildning, gick första året men hoppade av. och det sårar mig mest för jag gick en konstlinje och fick hålla på med det jag älskar, klassen var förjävlig och så jävla elaka så jag orkade inte tillslut. sedan kort därefter så flyttade jag till HVB och fick på nytt gå ettan och även denna gång konst. och där var klassen inte så elaka, men jag var så jävla rädd så jag hoppade av även där. och det slutade med massa ambulans turer till sjukhus och psyken för olika självmordsförsök. jag vet fan inte vad som ska hända i framtiden, jag vågar inte börja jobba, har utvecklat stark socialfobi. böckerna är det ända som ger mig någon sorts trygghet. och du ger mig också en oerhörd trygghet och värme. jag är alldeles tårögd, jag älskar dig också för att du finns.

     

    Jag hoppas att du kommer skriva mer till mig. Jag har tänkt så mycket på dig och önskar verkligen att jag kunde vara den personen som ger dig vad du behöver, att jag kunde spola bort alla jävla ord som folk säger, ge dig ro. Jag tror inte du förstå hur mycket du finns i mitt hjärta!

    kram!

    Trådstartaren

    Snälla älskade du, gör det! jag blir så glad att du svarade.

    ser fram emot ditt nästa meddelande! kärlek och tusen kramar till dig, kram 🙂

    Snälla älskade du, gör det! jag blir så glad att du svarade. ser fram emot ditt nästa meddelande! kärlek och tusen kramar till dig, kram 🙂

     

    hej dom tog bort mina 2 senaste medelanden och en av dom skickade jag mejlen på, jag stred tydligen mot någon lag. fan haha.

     

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.