Är de bara jag som blir mållös av vårdens skit

Jag mår dåligt och har gjort länge nu. Blev väldigt försämrad efter att gruppterapin slutade. Inte bara för att den tog slut, utan för att nya problem uppstått runt omkring mig. De krånglar med mig på jobbet, respekterar mig inte varken där eller i vården. Har lite problem hemma också. Allt känns bara svårt och de blir bara värre hela tiden. Mitt anställningskontrakt löper ut, jag vet inte om jag får förlängt, eller om jag äns vill stanna där. Men är samtidigt livrädd för allt som innebär förändring. Jag hatar min borderline diagnos. Den styr mig hela tiden, och de gör att jag hatar mig själv mer och mer.

Jag kontaktar alla möjliga jag kan för att jag mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska göra eller ta vägen. Drunknar i mina känslor. Men allt jag får till svar av all form av vård är att åka till akuten. Men jag vet av erfarenhet att man bara får alternativet att bli inlagd eller åka hem tomhänt. Och läggs man in så blir man ju inlåst. Vilket betyder att man blir sittande, stirrar in i en vägg och blir ensam med mobbaren jag har i mitt huvud som trycker ner mig hela tiden.

Så jag ringer min kontakt på psykiatrin. Berättar hur jag känner, allt hon säger är att om du inte har planer att begå självmord så kan jag inte hjälpa dig just nu. Och även om du börjar MBT terapi senare så kommer du inte kunna ringa såhär och be om hjälp, utan du måste lära dig att klara dig själv.

Va är de för vård vi har undrar jag. Jag är alltså väldigt sjuk just nu, och deras svar är att jag ska klara mig själv. Är de bara jag som tycker att detta känns fel och hopplöst.

Jag önska man kunde åka någonstans när man mår som jag gör nu, när man kanske har tankar på självmord men inte planerar att agera på de. Någonstans där man kan sitta och få vara den man är för stunden, bli lite omhändertagen och få någon utomstående att prata med. För de händer inte på akuten. Dom lyssnar enbart efter detaljer för att lista ut vilken plats i kön till läkaren du kommer få. De du säger har inget värde, det är inget som läkaren är informerad om. Man blir iaf tvungen att ta om hela sin berättelse om var för man är där, ingen inser vilken tortyr de är som patient där. Att man i stort sett måste bevisa att man förtjänar vård, men samtidigt får man inte vara för övertydlig med vad man berättar. Om man kan prata för sig, så kan man bli ivägskickad för att det tolkas som att man är frisk.

Egentligen borde det inte ingå ord som “akutvård”, “vård” och “hjälp” när det gäller psykiatrin. Så missvisande det där är, egentligen. Ordet “tortyr”, som du nämner, är väl snarare det som gäller för de flesta. Och, att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, för att kunna meddela sig hur man känner, hur motsägelsefullt är inte det.

Anonym skrev:

Egentligen borde det inte ingå ord som ”akutvård”, ”vård” och ”hjälp” när det gäller psykiatrin. Så missvisande det där är, egentligen. Ordet ”tortyr”, som du nämner, är väl snarare det som gäller för de flesta. Och, att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, för att kunna meddela sig hur man känner, hur motsägelsefullt är inte det.

Precis håller helt med. Kunde inte ha sagt de bättre själv. Mitt i prick på hur jag känner just nu. Tack för ditt svar.

Jag är lättad att jag inte har med psykiatrin att göra längre, för jag har bara dålig erfarenhet därifrån. Precis som du säger är det inte bra att vara tydlig med sina besvär, då tolkas det som man är frisk. Detta har jag varit med om flera gånger, och det har även gjort att jag blivit nekad sjukintyg. Arbetsplatserna jag var på ansåg mig för instabil för att kunna jobba och skickade hem mig. När jag tex gråtit konstant under samtalet har de sagt att jag inte är mottaglig för samtal och skickat hem mig med ett recept.Det är sällan någon lyssnar riktigt och ger mig det jag behöver, det jag ber om att få. Jag förstod snart att det var farligt för mig att gå dit jag mådde mycket sämre när jag gick till psykiatrin. Det är fruktansvärt att det är så få där som är närvarande och kännande. Många gånger var det mer läkande att prata med jourhavande präst eller någon bekant. Egentligen vem som helst som bara hade lite livserfarenhet och värme, det gav faktiskt mer än vad personal i psykiatrin lyckades åstadkomma för mig.

Det där sista skulle jag oxå behöva, att prata med någon, få värme och stöd även om man inte är akut självmordsbenägen. Det är så trist att det inte finns ställen man kan gå till och träffa likasinnade. Många sitter ensamma hemma utan hjälp. Det är fruktansvärt.

Anonym skrev:

Det där sista skulle jag oxå behöva, att prata med någon, få värme och stöd även om man inte är akut självmordsbenägen. Det är så trist att det inte finns ställen man kan gå till och träffa likasinnade. Många sitter ensamma hemma utan hjälp. Det är fruktansvärt.

Anonym skrev:

Jag är lättad att jag inte har med psykiatrin att göra längre, för jag har bara dålig erfarenhet därifrån. Precis som du säger är det inte bra att vara tydlig med sina besvär, då tolkas det som man är frisk. Detta har jag varit med om flera gånger, och det har även gjort att jag blivit nekad sjukintyg. Arbetsplatserna jag var på ansåg mig för instabil för att kunna jobba och skickade hem mig. När jag tex gråtit konstant under samtalet har de sagt att jag inte är mottaglig för samtal och skickat hem mig med ett recept.Det är sällan någon lyssnar riktigt och ger mig det jag behöver, det jag ber om att få. Jag förstod snart att det var farligt för mig att gå dit jag mådde mycket sämre när jag gick till psykiatrin. Det är fruktansvärt att det är så få där som är närvarande och kännande. Många gånger var det mer läkande att prata med jourhavande präst eller någon bekant. Egentligen vem som helst som bara hade lite livserfarenhet och värme, det gav faktiskt mer än vad personal i psykiatrin lyckades åstadkomma för mig.

Jag blir verkligen ledsen när jag läser hur du blivit bemött. Det får inte vara såhär. Det är pinsamt att psykiatrivården i många fall kan förvärra äns situation eller kanske även i värsta fall orsaka någon att agera destruktivt därefter. Dom ska ju finnas för att hjälpa. Det är en av anledningarna för att jag känner mig så otroligt vilsen när jag mår som värst. För jag vet att den akuta värden, vilket alla hänvisar till i det läget, inte hjälper alls. Jag önskar att dom fick mer utbildning. Lär sig mer om vad man får och inte får säga till oss, tar hänsyn till oss helt enkelt.

Men jag är glad över att du inte har kontakt med psykiatrin längre. Tolkar de som att du kommit på fötter. Jätte starkt verkligen.

Stor kram

Anonym skrev:

Det där sista skulle jag oxå behöva, att prata med någon, få värme och stöd även om man inte är akut självmordsbenägen. Det är så trist att det inte finns ställen man kan gå till och träffa likasinnade. Många sitter ensamma hemma utan hjälp. Det är fruktansvärt.

Jo, tänk ett ställe/organisation där det råder värme och omtanke, som helt och hållet drivs av “likasinnade”. Och som du säger, att det många gånger kan vara mer läkande att prata någon som har lite livserfarenhet och värme. Och, som Pink Licoja säger, att kunde åka någonstans, någonstans där man kan sitta och få vara den man är för stunden, bli lite omhändertagen och få någon utomstående att prata med. Det är just sådant som ofta räcker så väldigt långt, i många hemska lägen.