Hem > Forum > Hopplöshet > Är allt hopplöst?

Är allt hopplöst?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Vill bara säga. Man vet inte när det vänder. Från allt är ett rent helvete. Till partner. Vänner. Sysselsättning jag trivs på.

    Jag stod på rälsen innan. Tåget stannade en meter framför mig. Jag borde ha varit köttfärs. Allt som gjorde ont. Allt som var ett hopplöst helvete vände sen. Kan hända när som helst.

    Snubblade över partner. Snubblade över sysselsättning. Inte min idé alls. Någon annans. Sen snubblar jag över vänner där sen snubblar jag över mina grannar jag lär känna och börjar umgås med. Jag snubblade över skiten. Det bara blev så.

    Uppskattar det så inni helvete. Eftersom det var så hopplöst. Värt att nämna här?

    Ja det är bara att hålla med – bananskal händer och livet vänder

    Trådstartaren

    Ja det är bara att hålla med – bananskal händer och livet vänder

    Haha nej. Försökte bara intala mig själv att allt var så mycket bättre nu. Pinsamt. Visst har massa bekanta och ok sysselsättning. Partnern ville inte ha mig. Om jag ska vara ärlig. Blev ju dissad igen. Känner fortfarende att jag är inte bra nog. Duger inte. Känns ju hopplöst på riktigt.

    Vissa människor. Kan säga såhär. Bär med sig något personligt värde. I att bara vara. Som gör dem attraktiva osv. Utan att det är någon speciell egenskap eller liknande. Dem har något jag saknar. Tänkte. Ok. Jag mediterar as mycket. Blir snuskigt stabil psykiskt. Då blir jag attraktiv. Då får jag människo värde. Nej knappast. Men gör det ändå. Vissa människor bara är losers i livet. Verkar ju så.

    Låter jätte deprimerande. Men jag försöker acceptera en tillvaro av ensamhet och meditation. Aldrig få barn vilket jag verkligen vill. Bara skita i livet. Lite därför jag vill meditera. As mycket. Har väll bekanta och vänner. Men mår sällan bra att jag vill umgås med någon. Vill ta livet. Kasta bort.

    Försökte. Jag vet inte. Ibland när jag skriver till någon. Får jag själv hopp. Men det funkar ju inte om det är skitsnack. Vilket det var förutom stod på rälsen. Tåget saktade in. Stannade inte en meter framför mig. Några meter bakom. Jag klarade bara inte av att stå kvar. Har försökt få tag i piller. Benzodiazepiner. För att klara det. Men blev ju misshandlad sist. Så det vågar jag inte. Alltså gå ut öht.

    Har massa mera jobbigt att berätta. Men vill ju knappast beskriva massa övergrepp här. Det är mera flashback material.? Hoppas det blir bra till slut iallafall. Att jag träffar partner osv. På riktigt. Men känns knappast troligt. Men hade ju betytt mycket. Så då går det inte. För är så viktigt. Ser livet som meningslöst utan. Misslyckat. Onödigt.

    Sen säger människor. Som har bekräftelse där. Notera det. Notera det stenhårt. Att man kan må bra ensam. Ja dem kan det för dem har ett alternativ. Mitt måste. Vara ensamt. Vad är det för vits med livet? Om man har ingen att dela det med? Nej just det.

    Kan se det som fint. Ta ett par år för sig själv. Vilket jag tror är vad idioterna syftar till. Men sen vill man ju dela erfarenheten. Finns väll ingen normal person som. Nej jag går och isolerar mig tills döden. Oj vad bra jag mår. Vad meningsfullt livet känns när jag har enbart mig själv. Tills jag dör.

    Människor fattar inte och jag blir arg. Man kan visst må bra ensam. Men vad söt du är. För du har ett alternativ. Eller hur din *** sugare. För dig känns det inte kört. För du har haft relationer kan få igen. Din ensamhet känns inte hopplös. Eller hur? Eller evig. Vilket min gör.

    Visst kan träffa dessa bekanta. Men mår ju alltid dåligt. Så är inte kul alls då. Är upptagen av tankar om relationer som gått åt helvete. Alltså kärleks relationer. Hur plågad jag känner mig. Jag pissar på livet. Så. Jag mediterar. Istället. Önskar livet kunde vara över någon jävlar gång bara. Kommer säkert detta inlägg försvinna. För grovt. Men det skiter jag i. För det är ärligt.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.