Ännu en helg

[Indigo Sekeke]

Ja, det är väl 20000% rätt – att slippa bli ustsatt för fördommar, ifrågasättande, att inte bli accepterad. Spot on.

Min historia handlar ju om att jag hade känslor för killar (starka), och skulle i princip komma ut och gå i pridetåget, livet fick en helt annan vändning, eftersom jag steg för steg upptäckte mina egna sår, mina egna brister, och såg så mycket liknande hos andra jag dejtade. Så jag valde gå rakt motsatt väg – otroligt otroligt jobbigt, då hade jag lite stöd rumt omkring mig. Jag har massa åsikter och tankar (efter flera 10-tal år), men vet för mycket om mitt eget liv och andras liv så jag bankar inte ner något i halsen på någon. Vill bara få fortsätta gå den vägen. Bytte jobb eftersom det skulle firas o sättas upp flaggor överallt och jag höll på kräkas av det då jag inte var öppen om det där heller… går liksom inte tvingas bära ut regnbågsflaggor till andra när man själv valt bort det. Andra får göra det, eller tycka det är bra, men när jag själv måste… då är det nog.
Det jag skriver nu är som sagt väldigt personligt. och nog inte helt sammanhängande, för det blir mycket som bubblar ur.

Men du har helt rätt. Vill kunna leva ett liv, säga min historia, där det passar, utan att bli förkastad. Eller om jag blir det så kanske det är bättre än att inte säga den.

*suck*

[Indigo Sekeke]

Känner mig som jag tillhör minoriteternas minoritet… eller något. Där dessutom lagstiftningen mer och mer går emot mina livsval. Leva i ett land där jag är totalt främling, där jag måste hålla tyst om det mest personliga jag varit med om. Är det konstigt jag längtar bort, säg.

[Indigo Sekeke]

förväntar mig inte respekt här, eller förståelse för valet. Men ändå kul du har helt rätt i det som är jobbigast.

Känner mig lite trög nu, hehe. Menar du att du skäms över att du inte stått på barrikaderna? Har du kommit ur garderoben för allmänheten eller är det just det som fortfarande är jobbigt att tänka på? Kan absolut förstå motståndet att avkrävas jordens engagemang när man bara vill leva sitt liv i fred.

Kan säga att jag är bisexuell men inte gjort något “vettigt” åt det fortfarande. Åren bara går. Ingen partner fortfarande och folk lär väl undra varför. Jag vet varför.

[Indigo Sekeke]

Nej skäms inte över att jag inte kom ut o gick i pride tåget. är glad o stolt över att jag bearbetade mina känslor så jag inte längre kände jag behövde en man i mitt liv.

men är ingen kille som står på barrikaderna och skriker ut att det här är vägen för andra.

🙂

[Indigo Sekeke]

så det jag har jobbigt med är att jag valt en annan approach än de flesta gjort med “de känslorna”, och ingen brukar fatta…

<3 Vad är det för approach lite mer specifikt? Du är fortfarande intresserad av att ha relationer med killar väl? Men du valde att inte skrika ut det och engagera sig som om det vore en politisk rörelse – snarare än väldigt personligt och en egen livsresa?

[Indigo Sekeke]

“bearbeta sår”, “känslor” -> nej är inte intresserad av killar nu. behöver inte det.

[Indigo Sekeke]

är inte så bra på förklara gissar jag och det jag är nu är inte vad jag var då. mår mycket bättre förutom just att det är väldigt jobbigt bo i ett så hbtq+-vänligt land jag i princip inte får finnas ,jag som valt något annat.

[Indigo Sekeke]

förlåt om det blev lite rörigt, och jag vet inte hur mycket jag kan förklara eller “försvara” mig mer. än ungefär det jag gjort.

så otroligt ovan. men kanske bra försöka prata om min situation lite. för det är verkligen tungt vara ett ufo bland jordmänniskor. eller hur jag nu ska uttrycka så jag känner mig.

lättare vara helt själv o knappt träffa några och svårt träffa nya vänner för den sidan av mitt liv var stor och har tagit kraft och den kan jag sällan prata om. ser ju på den här dialogen hur svårt det är förstå 🙂

Nu tror jag att polletten har trillat ner hos mig, haha. Du är i miljöer där folk är extra mycket så väldigt pro hbtq. Även kyrkan är väl det nu för tiden? Och då blev av med de här känslorna för killar genom att “läka” tolkar jag det som? Vet att vissa ju kan vara med om otäcka trauman tidigt i livet och som resulterar i såna känslor, och då man ju kalla det för att man “läker” ifrån det, senare i livet. Tycker inte det låter konstigt alls.

[Indigo Sekeke]

<3 <3 <3

Ungefär så ja. Även om min bild, av ganska mycket tankeverksamhet, bokläsande, pratande och funderade givetsvis är både bredare, mer komplex än bara så. Så räcker det, behöver inte vrida ut hela min disktrasa på en gång.

Ja även kyrkan, som var en fristad tidigare, hehe… nu får jag förklara mig även där när ämnet kommer upp. lite lättare ibland för där känner jag de jag ska prata med.

På mitt jobb nu, de är vänliga mot allt, så om jag skulle prata hela vägen skulle de antagligen, jassåru, är det så det är, sen fortsätta dricka kaffe. Men det är skrämmande börja prata om det för – man kan alltid bli sårad och exkluderad och utkastad. På mitt förra jobb var det värre där förväntades jag ställa upp o joijka med.