Ännu en helg

[Indigo Sekeke]

Det är väl inte någon enormt större skillnad denna helg mot förra, försökte städa och få ordning hemma, umgicks lite med mina föräldrar (tragiskt där då pappa bara sitter och är bitter och knappt säger hej), var sen ute och cyklade lite, sovit mkt.

funderar om jag ska orka gå till kyrkan idag (ja jag gör sånt ibland 😉 ), eller om jag ska ligga hemma och deppa… kanske ta mig ut lite.

har planerat umgås lite med en kamrat i kväll något att äta + valborg. vet dock inte… nu ångrar jag att jag föreslog det, för jag vill hellre vara själv och planera min bortgång.

Åh, verkligen tragiskt att han inte bjöd på något vidare sällskap övh. Blir du ledsen av det eller är det något som du är van vid?

Det är typ likadant här. Lovat att umgås med folk men ångrar mig djupt. Vad sorgligt det lät ändå att planera sin bortgång, fina du <3

Kyrkor är så vilsamma och vackra!

[Indigo Sekeke]

Han har väl alltid varit frånvarande, men blivit mer så på ålderns höst, särskilt när mamma nu är dålig. som han sluter sig. vi syskon lider av det… Men såklart, blir ju fortfarande ledsen. Jag tänker att när mamma gått bort kommer han (också) sitta helt själv.

Det blir väl bra när man väl kommer sig iväg… hinner planera bortgången sen. haha!

har vänner där, i kyrkan, men det är för mycket folk träffa oftast, och lite “ytligt”… behöver ju ha nära vänner, inte bara sitta och fika med några. och … sådana dyker ju upp i ens liv hur lätt som helst nu när jag mest sitter hemma själv

 

 

<3 Ja precis, det är inte jämt så tröstsamt med ytliga kontakter och fikor när man kanske bara vill skrika ut att man inte står ut längre. Helt klart ett dilemma.

Tror också det blir bättre när man väl gett sig ut. Få lite distraktion. Kan vara himla deppigt att sitta själv också på högtider. Eller hur känner du?

[Indigo Sekeke]

Ja… eller när man måste spela en roll på jobbet och inte kan skrika ut allt man känner, utan av vana och osäkerhet anpassat sig, så man inte riktigt till slut vet sina egna åsikter… Då är ensamheten och döden så lockande…

Är van sitta själv, enda som blir sämre under högtider är förväntningarna – och att efteråt eller innan inte kunna säga “jag ska dit o dit”….

[Indigo Sekeke]

vet väl inte egentligen hur det är ha riktiga vänner längre. så länge sen.

Det är en konstig kontext man befinner sig i på arbetsplatser. Man förväntas inte vara privat men däremot personlig, brukar man väl säga. Jag gör faktiskt så att jag pyser ut lite även på arbetstid ändå (berättar orsaker kring om jag exempelvis är lite disträ eller låg, en dag. Säger såklart inte sådant som att jag kanske vill dö). Skiter i vilket. Fan vad jobbigt det är också med dessa nyfikna artighetsfraserna om högtider, vad man har gjort osv. Huu.
Är det på grund av ditt dåliga mående som de här riktiga kompisarna försvunnit en del – om du vill säga? <3

[Indigo Sekeke]

På mitt (nya) jobb är man väldigt privat o intima med varandra, flera umgås på fritiden och man babblar om allt. Det är jag inte van. Men jag har mitt revir där jag inte släpper in någon på jobbet 🙂 🙂

Det är klokt pysa iväg och hålla sig till sig själv.

Nu pratar vi om en lång tid – så det är väl mycket så att jag inte klarat av knyta an till nya. och de få nära som har bott här har försvunnit iväg pga flytt och att livet glider iväg… :/

inget är roligt.

 

Är det så för dig också att man kanske gjort sig van vid att vara väldigt självständig? Efter många år av isolering och ensamhet faller det sig inte naturligt alls att haka på när andra vill ses efter jobbet och så vidare? Att det känns extremt främmande att återigen ingå i någon slags gemenskap eller sammanhang?

[Indigo Sekeke]

Mja

>Har sökt hjälp på många olika sätt, men jag ska inte leva i den här världen i den här tiden, det jag är och känner är så tvärtemot vad mycket ska vara och är, så jag döljer vem jag är vad jag tänker. Orkar inte spela ett spel längre, vara glad och trevlig, när jag bara vill skrika ut och springa och försvinna.>

Skrev så här i början… och det är väl kanske omvänt – jag håller mig på min kant av rädsla att behöva börja nysta upp och visa upp sidor av mig som jag vet de inte kommer tycka likadant som jag om. Så isolerar mig i väntan på att jag ska börja må bättre. Inte för att jag är annorlunda, ser annorlunda ut, men har en annorlunda historik än många. Och jag vill inte stå på någon barrikad och slås. Utan bara få leva mitt liv. Jag bytte jobb för ett tag sen för att mina åsikter skevade så otroligt där, nu är jag på ett ställe där det inte skevar lika mycket – eller ja, de bryr sig inte lika mycket, men det kommer där också. jag vet.

[Indigo Sekeke]

Rörigt…. vet inte hur djupt i min egen grotta jag har lust gå och berätta och prata.

På en nivå – mår jag otroligt bra, och vet både min uppväxt, historik, mina livsval jag gjorde för massa år sedan. Livsval som går tvärtemot vad många säger man ska välja, men jag såg vad jag såg, och vet vad jag vet. Så kommer aldrig aldrig kunna välja annorlunda. Men är ingen “kille på barrikaderna”, så jag håller truten. Men det är svårt hålla truten och må bra samtidigt i denna värld. När de frågor jag brottades med och valde som jag gjorde, är de frågor som bejakas och “firas” i princip.

nåväl, jag gissar området jag vandrat ifrån på min livsresa i princip framgår även om jag inte skriver det.

Otroligt personligt, och jag förväntar mig nästan ingenstans få respekt eller förståelse längre.

Menar du att du värjer dig ifrån att behöva bli utsatt för fördomar och förutfattade meningar? Det är så viktigt att känna sig inkluderad och accepterad för den man är och inte att behöva göra avkall på vissa delar av sig själv. Man kan inte tänka sig att du kommer med ett värdefullt perspektiv med din historia just som skiljer sig från de andras? Jag har inte heller en sk klassisk historia och berättar heller inget om den för folk. Tänker iofs att de inte har ett piss med det att göra, hehe.