Ångest, stress och depression

Förstår att det inte är lätt och att det kanske finns en rädsla att det blir någon form av personangrepp ifall du tar upp det med henne? Jag har precis likadant dilemma själv att jag inte klarar av att ta upp sådant som skaver i relation till andra. Det jag försöker öva på är att peka på beteenden. T ex framföra: När du gör sådär (exempelvis skrattar vid fel tillfällen) så landar det såhär hos mig.

Men jag är helt med dig på att detta är allt annat än enkelt! Jag har inte gjort mycket framsteg på det här området kan jag säga. All heder till dig som försöker få bukt på detta.

Jag tror att den största rädslan är att jag ska såra och att hon ska bli upprörd. Jag försökte prata lite om det med henne vilket kändes lite bättre då hon var ganska lugn men hon tänker att jag kanske är osäker med henne vilket visserligen är sant till viss del iallafall. Har försökt påpeka grejer som känns ditten och datten och det brukar kännas lugnt en stund iallafall men sen händer något som gör att osäkerheten kommer tillbaka, typ att jag tänker på något jag inte gillar med henne i fråga och som kanske bara hör till hennes personlighet. Men jag tycker generellt att det är skitjobbigt att vara öppen med andra känslor än glädje med folk och har svårt ibland att uttrycka mig genuint i rädsla för vad det ska leda till.

Förstår, kanske krävs det en viss tillit till personen i fråga om man ska våga uttrycka sina genuina känslor? Litar man på att personen kan hantera det utan att den blir sårad eller reagerar på andra sätt som kan skapa obehagliga reaktioner mellan varandra så är nog oddsen högre att faktiskt göra det?

Låter lite som att det skapar en närmare kontakt med henne och att du tar ned din guard i och med det, det känns bra för en stund, men sedan ångrar du dig när du blir påmind om grejerna du stör dig på? Att det blir lite ambivalent på så vis? Kanske hör det ihop med din mamma som du stundom kunde lita på men som också hade en del tvivelaktiga grejer i sin personlighet som t ex raseriutbrott? Att vilja vara nära någon men sedan känna att det vill man visst inte alls pga. olika anledningar?

Ja, dels är ju hon ju väldigt känslig av sig och blir lätt upprörd, SPECIELLT när det gäller relationer och om någon uttrycker missnöje med henne. Typ att hon lätt får panik om någon inte vill vara med henne till exempel. Sen stämmer det rätt bra det du säger också om att man skapar en närmare kontakt när man pratar så att det känns lugnare och man släpper ner guarden bara för att sen bli skitjobbigt när tankarna på vad man inte trivs med vaknar till liv. Vet inte vare sig det har med morsan att göra men jag kan se att det finns ett mönster där som jag ofta hamnar. Känns bra först med människor men så blir det obehagligt på grund av dikten och datten.

Vad synd att det är så med henne. Har också haft ett par stycken såna kompisar som det inte går att prata med när man närmare sig något litet kritiskt. Antar att det krävs en viss mognad att våga blicka inåt och utveckla en ökad självinsikt? Vet inte hur gammal den här tjejen är men kanske det kan bli bättre med tiden? Att hon växer in att våga samspela med andra genom att få lite feedback? Själv är jag ganska tacksam för all kritik/återkoppling jag fått genom livet. Fick ingen uppfostran med mig hemifrån riktigt och där andra har behövt säga till mig ganska ordentligt för att jag ska ha vaknat till och börjat inse vad jag borde göra annorlunda. Litegrann som att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.

Låter som att just personer som inte kan ta kritik i relationer är just såna du bör undvika framöver?

Värme

Usch, ja, asså hon säger att hon vill att jag ska vara öppen och ärlig men jag känner att hon blir lätt väldigt upprörd och jag har svårt med sånt redan som det är. Sen så tror jag tyvärr att nackdelarna, eller snarare det som stör mig, är främst delar av hennes personlighet som egentligen varken går eller bör ändras på och jag borde hitta annat folk att umgås med istället. Men folk som är betydligt lugnare till exempel och som man kan ta konflikter med borde väl åtminstone kännas lugnare för mig med.

Sen så tror jag väl att jag oftast är den som drar mig när jag känner att jag når något kritiskt. Som att det är en rädsla för att när man når något kritiskt med vänner eller familj och pratar om det så måste man börja göra positiva förändringar i sitt liv och då kan jag känna att det är svårt att upprätthålla och blir lätt att man trillar tillbaka igen och då blir det ännu svårare att prata om det nästa gång för att man inte vill göra människor irriterade eller upprörda för att man upprepar det dåliga. Men det är ju med folk som man känner sig nära som det är svårast, som till exempel mina föräldrar är det skitjobbigt ibland att säga något till om man kommer till en sån punkt för att man är rädd för att göra om misstaget och behöva prata om det igen.

Nej jag vet, känner igen det. Att det kan finnas som något outtalat krav på att har man pratat om det och typ ”fått råd” så måste man också per automatik ha förändrats inom området. Eller typ att man tagit tillräckligt med tid och utrymme om det och nu är den potten liksom fylld. Tror det kan vara så att en del människor helt enkelt inte är så benägna att lyssna och kanske ge råd, men sedan fortsätta finnas där oavsett bara hur det går? Men självklart med förhoppningen om att det kan blivit bättre. Vet inte om det också kan sätta sig på självkänslan ifall motparten som försöker hjälpa inser mer och mer att denne inte klarar det riktigt? Och då att det blir som en projektion att det är man själv som är besvärlig, komplicerad eller på andra sätt behöver vara annorlunda. När jag gått i terapi är faktiskt detta något jag oftast kollar efter hos terapeuten, vad händer om jag tycker på ett annat sätt än denne? Vad händer om jag är sk. besvärlig och inte gör framsteg? Den bästa terapeuten jag hade såg fundersam ut. Det tycker jag var en bra respons. Som att huvet gick på högvarv. Han var fortsatt tänkande och stängde inte av och distanserade sig.

Vet du på vilka sätt du gillar bäst att kommunicera med andra? Liksom oavsett om det är något dilemma man har eller om det är bara i vardagen?

Asså jag gillar ju egentligen att dela med mig av vad jag känner och så innerst inne men när risken finns att få skäll eller så blir det väldigt svårt för mig. Jag har ju testat innan att trappa upp gradvis på det sätt du beskriver och det kan ju funka ganska bra en stund och få mig att känna mig tryggare men om någon blir ordentligt upprörd eller om jag känner att jag har något som väger extra tungt så backar jag oftast. Sen den biten som är svårast och påverkar mig mest tror jag är när det gäller vänner och folk runtomkring när något är jobbigt och kanske till och med känns som att det är allvarligt. Att behöva ta en diskussion som eventuellt kan äventyra vänskapen men som egentligen är nödvändig är nog det svåraste jag vet. Då känns det verkligen som att det sliter i mig och jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Förstår vad du menar med att backa och avlägsna sig från ämnet mot den andra. Är det kroppsspråk och tonfall som du läser av och om du märker att det finns tendenser till att det kan blivit känsligt – att det inte landade som du önskade – så försöker du byta ämne i situationen?