Ambivalens

Har haft kraftiga vanföreställningar och ångest, var nära att hoppa ut genom mitt fönster i rädsla. Berättade för min läkare (som för övrigt verkar jättebra för en gångs skull) som ville att vi skulle ha tätare kontakt  och ev planera en inläggning (hjälp?). Av många anledningar funkar det inte riktigt att lägga in mig just nu men samtidigt känner jag hur extremt trött jag är. På något sätt känner jag att det skulle vara skönt att få vila ett par dagar, men har bara varit inlagd en natt i denna region för flera år sedan och det var bland det värsta jag varit med om i sjukhusväg. Vet inte alls hur upplägget är här, var så himla mycket tryggare i min förra region (tog dock ca 9 år), där eget rum och badrum var en självklarhet. Jag behöver space för att kunna vila.

Är väldigt ambivalent då det rent praktiskt med lite fix kanske går men en del av mig vägrar bli inlagd frivilligt då min hjärna uppfattar det som att jag hjälper mig själv, vilket jag absolut inte får.

Har någon tips på hur jag ska försöka resonera? Är så rädd att vantrivas och/eller att mitt destruktiva beteende ska komma tillbaka i högsta grad.

God e.m. här på Mind Forumet.

* Är Du rädd för att bli inläggd pga ev. varit med om dåliga erfarenheter / jobbig vårdpersonal som inte går att kommunicera med?

* Är själv inlagd på “fri inläggning” och mår själv urdåligt i kort sammanfattning. (Känns skönt att vara inlagd än att vara ensam hemma även fast jag känner mig sååå oerhört neråt och ensam inom mig personligen…)

* Vill du eller inte alls bli bättre i din egna hälsa, bara frågar rent konkret nu?

* Vad skulle du vilja få för “hjälp” av vården?

* OM du får bestämma helt själv som patient, vad saknar du inom vården?

* Vill du ha någon form av stödperson/kontaktperson som hjälper dig med all vårdkontakt?

Var rädd om dig nu…

Kram på dig…

Önskar dig en fortsatt trevlig Midsommarafton…

Återkom gärna här på MiND Forumet oavsett om du har fler frågor eller vill enbart vill prata ut här anonymt…

På återseende…