Allt på en gång

Jag vet inte vart jag ska börja…. Jag känner mig så jävla värdelös och svag. Börjar tro att det inte finns någon annan utväg igen, jag ser inget ljus i slutet av tunneln! Vill bara må bra nån gång. Vad är det för fel på mig?

 

Ligger här i sängen ännu en natt när jag tagit Max dos som läkaren skrivit ut men ändå rusar hjärtat. Har kliande stress utslag på hela kroppen och får inte en blund. Kroppen har än en gång visat att jag inte klarar mer. Men känner mig så svag att jag inte vill lyssna.

 

Ska jag ta en till sjukskrivning och bli ännu mer misslyckad i alla ögon inklusive mina egna. Att jag inte klarar nått. Jag misslyckas med allt i slutändan ändå.
Jag är så knepig att jag själv knappt fattar.

Jag dricker knappt för jag tycker inte om hur jag blir när jag blir onykter. Min man däremot dricker minst varje helg för att koppla av som han säger, jag tycker inte om det. Ändå får jag så mycket mer ångest när han är iväg. Paniken är total när han inte är hemma som i kväll. Han har noll förståelse för mitt mående och är en sån här: det är väl bara ut å gå och ge dig fan på att må bättre så gör du de. Som att jag själv inte känner så! Att det redan är fel på mig som inte mår bättre trots att min KBT terapeut sa att jag inte behövde något mer behandlingen.
Jag tyckte ändå att den inte hjälpte. Jag började motionera varje dag och träffade en del kompisar men alla jävla tankar finns ju kvar, samt att det kom nya. Började gå ner i vikt och äta nyttigare , gick ner 12 kg på drygt 2 månader 64 till 52. Kanske inte så bra när jag tänker efter eller jag mår absolut inte bättre psykiskt av de. Sen varje gång jag träffar en vän så analyserar jag allt som sägs och får alltid det till något negativt om mig själv. Hon tyckte säkert jag var jätte konstig när jag sa sådär eller liknade. Att röra på mig ger mig bara mer tid att tänka på allt för jag kan inte göra annat än att tänka när jag är ute å går. Det är något fel på mig som inte mår bättre då!

 

Har flera barn med NPF diagnoser som är rätt krävande men också kan ge de mest fantastiska stunder och det är tack vare barnen jag lever. Men har ständigt dåligt samvete att jag inte klarar av att vara den mamman som de förtjänar.

arbetar inom barnomsorgen där vi ständigt går på knäna för det är många barn på få pedagoger. Känner att jag aldrig räcker till på jobbet. Man får trolla hela tiden för att dagarna ska gå ihop, ändå måste man stå och le när föräldrarna kommer och hämtar sina barn. Visst det har gått ”bra” med deras barn men till vilket pris? Sen på vilket sett har det varit bra?

Sen pluggar jag också ekonomi. Min ADHD kickade in och tänkte att de är lugnt jag fixar det. Har ju bara varit inne i väggen en gång. Var hemma i över ett år då så borde va klar med de (sarkastisk sagt).

 

Pulsen är fortfarande hög, stressutslagen kilar av bara helvete, vill bara kränks för jag mår så illa, svårt att andas av all ångest och jag kan knappt hitta en anledning att leva.