Allt känns så hopplöst

behandlas med Sertralin 200 mg för en svår depression. började ha god effekt men sedan strax innan jul började jag må dåligt igen. mycket tankar om att avsluta livet, känner mig värdelös som person. har sambo och två små barn. jobbar. känner att barnen skulle ha det så mycket bättre utan mig. vem vill ha en mamma som är psyk sjuk??? tankarna eskalerade under julledigheten och en natt satt jag uppe och funderade ut vad jag skulle skriva i breven till mina barn. har även stora sömnbesvär men vågar inte ha sömntabletter hemma då jag är rädd att jag gör allvar av mina tankar då. har haft gott stöd från min närmsta chef i detta men nu börjar jag känna att jag inte kan gå till hen heller och prata. är ambivalent, just nu är det mörkt men jag hoppas ju att det ska bli ljusare. vill inte åka till psykakuten men inser ju att det kanske blir ett måste.

Känner såå igen mig. Senast igår kväll/natt låg jag och planerade. Men det som stoppar mig är tanken på min dotter som inte har någon annan än mig. Samtidigt tänker jag som du, att hon skulle ha det bättre utan sin psykiska mamma…Men ibland undrar jag. Efter 4 atarax och oxascand lyckades jag iaf somna tillslut och idag känns det nästan hyfsat. Ska träffa en skötare på psykiatrin som ska va min stödkontakt under tiden jag väntar på psykolog. Skönt med någon helt utanför ens liv som man kan kräka av sig hos och få lite pepp av.

Du är inte ensam, kram