Allt känns meningslöst

jag har i flera år i tidig ålder, aldrig haft det bra. Min pappa fanns aldrig där för mig som en riktig pappa ska. Jag förstod aldrig varför och gör fortfarande inte det. Han har bara dykt upp så fort soc undrade någonting. Han ville väll visa att han fanns där när han egentligen aldrig va där. det har funnit stunder som varit bra såklart men dom har alltid varit med min mamma och mina små bröder. Ända sen jag va liten tills jag blev ungefär 11 år har jag åkt fram o tillbaka till olika ställen när mina föräldrar bråkat. Fick se min egen mamma bli slagen av min pappa och kommer aldrig glömma va han sa till mig efter han gjorde det. Det finns ingen männsika jag hatar lika mycket som honom.  När jag blev runt 8/9 år fick min mamma cancer och jag minns än idag hur jag log i hennes knä när jag fick veta det. Jag va liten och förstod inte men jag visste att någonting va fel. Av Alla gånger hon log på sjukhuset efter sina behandlingar va jag där bara 1 gång och ångrar mig än i dag, Jag insåg aldrig hur dåligt hon mådde förens jag såg bilder från den tiden. Hon klarade sig och sllting återvände till att va okej. Hade inte min pappa där men det var ingenting som störde mig förens jag kom upp i tonåren. Under sommaren 2018 då va jag 13/14 år och då va jag deprimerad ville inte inse det själv men nu när jag tänker efter så är jag ganska säker på att jag va det. Jag slutade gå till skolan lika mycket då jag kände mig värdelös och inte hade någon ork längre. Det va också den tiden jag började tänka på varför min pappa inte fanns där. Det va flera nätter jag knappt sov för jag grät hela natten. Ingen märkte mig och jag ville inte prata om det med någon då jag har välldigt svårt att öppna upp mig till folk jag är för rädd för att dom ska lämna mig eller att jag inte duger till. Att dom helt enkelt kommer tröttna på mig tillslut. Och sen kom den dagen jag aldrig kommer glömma, minns fortfarande allting i detalj i mitt huvud och jag troraldrig jag kommer bli av med dom bilderna i mitt huvud. Jag vaknade av att polisen bankade på dörren och jag fick panik jag sprang runt i huset och letade efter min mamma, jag såg henne ligga i sängen jag springer fram till henne och ser blod över hela henne. Polisen tog sig in och Jag minns än idag hur alla känslor i hela min kropp bara stängdes av allting kändes som en evighet. Efter det har allting i mitt liv blivit värre och värre. Jag försökte hela tiden göra allting för att undvika att behöva prata med min mamma. Jag slutade gå till skolan helt. Jag vet att jag borde varit där för henne. Men det gick inte att va med henne när jag blivit så kall. Kunde knappt visa känslor till mina nära. Och i februari så fick jag foster hem, socialen sa till mig att jag skulle ba där 2 månader men dom förlängde det, jag valde att rymma. Jag klarade mig i några veckor. Bodde hos min mamma. Tillslut kom polisen och är ärrad från att höra dörrklockor, får panikattacker. Dom körde mig till ett hvb hem och jag rymde samma natt. Och polisen hitta mig igen, fick sitta på ett hvb hem i dalarna. Efter en vecka av att bara gråta och knappt äta något Rymde jag från dalarna ner till Stockholm. Gömde mig i flera månader. Valde nu att bo i fosterfamilj oxh försöka fokusera på skolan. Men socialen bestämde att jag inte fick träffa min mamma eller ha kontakt med henne.  Men jag börjar tappa allt hopp om allting. Orkar inte med skolan och allting jag tänker på är min mamma. Tanken av att känna hur besviken hon är över mig tar sönder mig. Klarar inte av känslor över huvud taget längre. Mina tankar går bara till hur rädd jag är att min mamma ska försvinna helt från mitt liv. Jag vill plugga och har alltid haft drömmen om att bli en advokat. Men är rädd att jag knte kommer klara det längre. Vill bara komma tillbaka till min mamma men så fort jag försöker prata med henne känns det värdelöst hon lyssnar inte på mig. Jag ser hur dåligt hon mår och det förstör mig.

Hej!

Det låter tungt. Jag kan inte föreställa hur det är att ha frånvarande föräldrar eller förlora dem. Från det du har skrivit tolkar jag lite att du söker en bekräftelse från dina föräldrar, mest dina mamma, eftersom du inte riktigt kanske har fått när du var liten. Det är naturligt. Men om hon inte lyssnar kanske du måste släppa det lite, eller acceptera det. Du kanske kan få en nära kontakt med någon annan, som dina syskon. Det är svårt att förlora någon som står en nära. Fortsätt att plugga och bevisa för dig själv och andra att du kan klara av det. Att du är stark, då kommer det kännas bra inombords. Är du säker på att hon är besviken över dig och inte du själv som intalar dig det? Det kanske är mer du själv som är besviken över att du själv inte orkar, eller att du inte fick trygghet och bekräftelsen.

Om du fortsätter kämpa behöver ingen vara besviken på dig. Om du någonsin har gjort ett misstag, som att rymma så vet du varför du gjorde det. Det var din instinkt, kanske till och med överlevnadsinstinkt. Du behöver inte ha dina föräldrars närhet eller bekräftelse för att uppfylla din dröm. Även om du lyckas bra i skolan, behöver det inte vara dina föräldrar som hejar på dig. Du kämpar för dig själv, inte för din mamma. (Inte illa menat, men i första hand).

Jag vet inte exakt varför din mamma mår dåligt, om hon fortfarande har cancer eller om det är något annat också. Socialen tänker på vad som är bäst för dig. Om det inte känns rätt att du inte får träffa henne kanske du kan prata med de kontakter du har inom socialen. Det är inte ditt fel att du inte fick den tryggheten som du behövde som liten, men du kanske kan hitta trygghet hos andra personer. Prata med någon du litar på, det kanske kan ge dig tröst.