Allt är hopplöst, jag ger upp!

Att börja en ny kontakt är verkligen inte aktuellt, det kan ingen övertala mig till att göra. Och du kan säkert ha en poäng i att om jag inte är redo att starta en ny kontakt ska jag heller inte göra det.

Problemet är att jag inte är stabil nog att klara mig utan en kontakt, jag har redan svårt med de kortare uppehåll som händer helt naturligt (psykologen blir sjuk, något möte krockar för henne osv). Så ett totalt avbrott tror jag inte att jag klarar. Så jag sitter lite tight till där, damned if you do, damned if you don’t så att säga.

Men mottagningen kommer ju ändå inte att ge mig någon ny kontakt, så det spelar ju egentligen ingen roll. Men det gör att allt fortfarande känns helt hopplöst. Särskilt som det nu finns ett faktiskt fastställt slutdatum som ingen kan ändra på. Som sagt så finns det ju inte längre något att fightas kring – även om jag skulle lyckas övertala enhetschefen att ge mig det jag behöver så slutar ju psykologen, så det är ju kört hur som helst.

Hopplösheten är oerhört svår att hantera, och jag gör inte mycket annat än gråter nu.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Att börja en ny kontakt är verkligen inte aktuellt, det kan ingen övertala mig till att göra. Och du kan säkert ha en poäng i att om jag inte är redo att starta en ny kontakt ska jag heller inte göra det. Problemet är att jag inte är stabil nog att klara mig utan en kontakt, jag har redan svårt med de kortare uppehåll som händer helt naturligt (psykologen blir sjuk, något möte krockar för henne osv). Så ett totalt avbrott tror jag inte att jag klarar. Så jag sitter lite tight till där, damned if you do, damned if you don’t så att säga. Men mottagningen kommer ju ändå inte att ge mig någon ny kontakt, så det spelar ju egentligen ingen roll. Men det gör att allt fortfarande känns helt hopplöst. Särskilt som det nu finns ett faktiskt fastställt slutdatum som ingen kan ändra på. Som sagt så finns det ju inte längre något att fightas kring – även om jag skulle lyckas övertala enhetschefen att ge mig det jag behöver så slutar ju psykologen, så det är ju kört hur som helst. Hopplösheten är oerhört svår att hantera, och jag gör inte mycket annat än gråter nu.

Ja, det är verkligen ett moment 22. Jag förstår att du känner stark hopplöshet. KRAM!

Hej hur mår du just i denna stund?

Anonym skrev:

Hej hur mår du just i denna stund?

Jag har så mycket ångest att jag bara vill spy.

Jag har suttit och skrivit brev till mina föräldrar och till en vän. Även om det är något jag gör för att jag måste, och som förberedelse, så är det också ångestskapande eftersom jag inte vill göra någon illa. Så även det blir ett moment 22.

Min psykolog förstår att jag tycker att situationen är ohållbar och har flera gånger påpekat att hon lämnar mottagningen just för att jag, och många andra, inte kan få det vi behöver och det ändå vore kört, även om hon hade stannat. Och jag vet att hon har rätt. Men jag känner mig ändå övergiven och utträngd.

Hopplösheten väller in som en tsunami. Jag vill inte leva längre

Hej!

Jag läser det du skriver och blir arg. Jag förstår din frustration helt och hållet. Du har verkligen inte blivit behandlad väl! Jag läser att du verkligen har gjort allt du kan göra för att få vård. Det är inte konstigt att du känner hopplöshet. Det låter även som om du har konkreta självmordsplaner just nu eftersom du skriver brev.

Jag vill be dig vänta. Jag vet att du har väntat, men kan vi vrida väntan till något annat? Du blir nekad vård just nu, vad finns det kring dig som skulle kunna göra den här väntan uthärdlig? Vem finns runt dig? När du fick vård antar jag att du träffade din psykolog någon gång i veckan. Vad var det som gjorde att du stod ut med väntan mellan gångerna? Även om svaret är att du visste att du hade ett nytt möte inbokat så behövde du ju orka dig igenom dagarna. Hur gjorde du då?

Det du skriver om att du inte vill göra någon annan illa är väldigt konkret. Att förlora någon i självmord är det värsta en kan vara med om. Jag vill inte ge dig skuld, utan fakta. Det är en katastrof för dina anhöriga om du dör. Jag förstår också att det självklart är ditt lidande som är i fokus för den här diskussionen, just därför önskar jag du får hjälp med att hitta en annan väg just nu. En som varken handlar om vård (eftersom du just nu inte får den) eller självmord, utan en annan.

Har du pratat med någon om dina självmordsplaner det sista dygnet? Kan du inte göra det? Vad har du att förlora? Ring gärna Självmordslinjen på 90101. Efter 24 kan du nå jourhavande präst, de har öppet dygnet runt, och en är välkommen att ringa även om en inte är troende. Att prata med någon kan hjälpa dig att ta ner din ångest så att den här natten passerar.

Det vi vet, och som jag antar att du också vet, är att det inte kommer att vara så här tungt jämt. Du beskriver recidiverande depression. Det råder inga tvivel om att du har allvarliga symptom när den återkommer, men jag skulle vilja be dig försöka minnas när det är ljusare. Smärtan du känner nu kommer att avta, precis som den gjort tidigare.

Det är många här inne som ser dig och är beredda att stå bredvid dig i detta. Denna tråd är en av dem som har flest svar.. Du berör. Och vi är många som känner igen oss. Just därför vill jag be dig finnas lite till och låta oss stå för hopp, nu när du har tappat ditt. Kan du vila i det en stund? Även om alla är anonyma? Det är viktigt att du fortsätter leva.

[Red Dykepi]

Moderator skrev:

Det är många här inne som ser dig och är beredda att stå bredvid dig i detta. Denna tråd är en av dem som har flest svar.. Du berör. Och vi är många som känner igen oss. Just därför vill jag be dig finnas lite till och låta oss stå för hopp, nu när du har tappat ditt. Kan du vila i det en stund? Även om alla är anonyma? Det är viktigt att du fortsätter leva.

Precis! Även om vi är anonyma för varandra så är vi verkliga, d.v.s. vi finns på riktigt, och vi bryr oss om dig på riktigt också. Jag känner så starkt med dig och jag hoppas innerligt att du inte gör dig illa, Purple Tibyfo. <3

Jag uppskattar er omtanke, men det här handlar inte bara om ett nytt skov i depressionerna. Jag har kämpat i så många år och levt på andras hopp länge. Bara hållit ut för att inte göra andra illa, jag kan inte leva så längre.

Det enda som kan ge mig mening i livet är att få skapa min egen familj, men tiden rinner ut för mig. Snart är det för sent och med de svårigheter jag har att knyta an till andra, och känna tillit, tillsammans med min historik och faktumet att jag nekas den vård som kanske eventuellt skulle ha kunnat hjälpt mig så är min dröm inte längre nåbar. Den lilla strimma av ljusning som fanns har släckts. Och ensam, utan man och egna barn, har jag ingen anledning att leva, så är det bara.

Jag kan inte hålla mig vid liv blott och enbart av dåligt samvete för mina föräldrars skull. Det går inte, det är inte ett liv.

Hur gammal är du?

Fyller 36 i år. Har varit singel i snart 20 år och har övergrepp i bagaget. Så det är komplicerat och jag är inte förvånad över att jag är ensam. Jag lider dock av det och sörjer att inget blivit som det skulle och att mitt liv är över.

(jag vet att det finns de som får barn när de är typ 45, men det är både extremt riskabelt och ovanligt, och dessutom inget jag vill. Så kom inte med den typen av “uppmuntran” är ni snälla).

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Fyller 36 i år. Har varit singel i snart 20 år och har övergrepp i bagaget. Så det är komplicerat och jag är inte förvånad över att jag är ensam. Jag lider dock av det och sörjer att inget blivit som det skulle och att mitt liv är över. (jag vet att det finns de som får barn när de är typ 45, men det är både extremt riskabelt och ovanligt, och dessutom inget jag vill. Så kom inte med den typen av ”uppmuntran” är ni snälla).

Jag förstår verkligen att det är plågsamt att vara ofrivilligt ensam när man är 36. Själv fyller jag 32 i år och har aldrig haft ett förhållande. Det gör så fruktansvärt ont och ibland bryter jag bara ihop. Alla hjärtans dag och nyårsafton brukar vara sådana dagar, för då blir det så plågsamt tydligt att de flesta andra i min ålder har eller har haft en partner. Så jag vet att det sämsta man kan säga till någon som lever ofrivilligt ensam är: “Du kommer att träffa någon” eller: “Det finns någon för dig någonstans därute”.

När mitt kroniska singelliv känns som värst (som på just Alla hjärtans dag och nyårsafton) så känns livet nattsvart och då finns det inte mycket som kan trösta mig. Men sedan, när de dagarna är över, så brukar jag tänka att det finns annat än en partner (och andra människor över huvud taget) som gör livet värt att leva. Jag har min katt och hon betyder allt för mig. När livet känns svårt så håller jag fast vid henne. Ett tag kändes allting så mörkt att jag vet att jag antagligen hade avslutat mitt liv om jag inte hade haft min katt. Men det faktum att jag hade henne, och att jag absolut ville fortsätta vara hos henne, gjorde att jag valde att fortsätta leva.

Finns det någonting annat än partner och barn som skulle kunna få dig att känna att livet inte är över? Finns det någonting som skulle kunna skänka dig tillräckligt mycket glädje att du skulle tänka lite, lite mindre på att lämna denna jord?

Jag håller helt med dig om att vissa dagar blir värre än andra eftersom det finns en inbyggd förväntan i samhället att de utformas utifrån en tvåsamhet, både i annonser, kampanjer och bland vänner/på arbetsplatsen osv. Jag hatar att få frågan vad jag har gjort efter större helger (midsommar, jul, nyår, alla hjärtans dag osv) eftersom mitt svar alltid är “suttit i soffan och tittat på tv” alternativt “ätit middag med mina föräldrar”. Det kändes patetiskt för en sisådär 15 år sedan och den känslan blir inte svagare med åren om man säger så.

Det här med familj, partner, barn, umgänge osv är ju som sagt ingen ny tanke och självklart har jag övervägt “alternativ” eftersom det är länge sedan jag insåg att jag lär förbli ensam för all tid och evighet. Och jag kan inte hitta en endaste liten annan sak som kan göra livet värt att leva. Jag får bara panik när jag ser personer i min omgivning som i hela sitt liv har levt ensamma. Det spelar ingen roll att jag ser att de har en umgängeskrets (vilket jag saknar) och på så vis har saker att göra, människor att åka på semester med osv, för tanken att mitt liv ska se ut ens en aning som deras ger mig sådan ångest så ni anar inte.

Så det må låta som om jag har målat in mig i ett hörn i och med att det bara finns en sak som kan ge mig mening, men jag kan inte låtsas som att det finns alternativ när jag faktiskt inte anser att det gör det. Då blir det ytterligare en mask att bära för att <i>andra </i>inte ska ha ångest över att jag tycker att livet är meninglöst. För själv tror jag inte på det.

Jag är fullt medveten om att en relation och familj inte är någon dans på rosor eller att allt vänder i ett slag, men det ger mig något att leva för och att ha en man, en partner innebär också att ha någon att dela både glädje och sorg och allt med. Så jag sitter inte med någon tanke att allt löser sig och mina besvär försvinner bara jag träffar “den rätte”, det är inget luftslott.

Däremot är det uppenbarligen en ouppnåelig dröm, något jag inte längre har en chans att få uppleva.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag håller helt med dig om att vissa dagar blir värre än andra eftersom det finns en inbyggd förväntan i samhället att de utformas utifrån en tvåsamhet, både i annonser, kampanjer och bland vänner/på arbetsplatsen osv. Jag hatar att få frågan vad jag har gjort efter större helger (midsommar, jul, nyår, alla hjärtans dag osv) eftersom mitt svar alltid är ”suttit i soffan och tittat på tv” alternativt ”ätit middag med mina föräldrar”. Det kändes patetiskt för en sisådär 15 år sedan och den känslan blir inte svagare med åren om man säger så. Det här med familj, partner, barn, umgänge osv är ju som sagt ingen ny tanke och självklart har jag övervägt ”alternativ” eftersom det är länge sedan jag insåg att jag lär förbli ensam för all tid och evighet. Och jag kan inte hitta en endaste liten annan sak som kan göra livet värt att leva. Jag får bara panik när jag ser personer i min omgivning som i hela sitt liv har levt ensamma. Det spelar ingen roll att jag ser att de har en umgängeskrets (vilket jag saknar) och på så vis har saker att göra, människor att åka på semester med osv, för tanken att mitt liv ska se ut ens en aning som deras ger mig sådan ångest så ni anar inte. Så det må låta som om jag har målat in mig i ett hörn i och med att det bara finns en sak som kan ge mig mening, men jag kan inte låtsas som att det finns alternativ när jag faktiskt inte anser att det gör det. Då blir det ytterligare en mask att bära för att <i>andra </i>inte ska ha ångest över att jag tycker att livet är meninglöst. För själv tror jag inte på det. Jag är fullt medveten om att en relation och familj inte är någon dans på rosor eller att allt vänder i ett slag, men det ger mig något att leva för och att ha en man, en partner innebär också att ha någon att dela både glädje och sorg och allt med. Så jag sitter inte med någon tanke att allt löser sig och mina besvär försvinner bara jag träffar ”den rätte”, det är inget luftslott. Däremot är det uppenbarligen en ouppnåelig dröm, något jag inte längre har en chans att få uppleva.

Jag hatar också att få den frågan. Just julen är för mig en familjehögtid, så den vill jag helst av allt fira tillsammans med min mamma och min syster, men på nyår, midsommar och Alla hjärtans dag skulle jag gärna ha en partner vid min sida.

Jag har också en känsla av att jag kommer att vara singel för tid och evighet. Jag hade den känslan redan när jag var väldigt ung, och den blir bara starkare för varje år som går. Jag känner mig som en udda strumpa, vars partner man inte lyckas hitta hur mycket man än letar. Till slut inser man att den inte finns.

Vad är det som gör att du känner att du kommer att leva ensam hela livet? Vet du vad det är som gör att du har svårt att träffa någon?

Jag tror att du behöver hitta något mer att leva för, något som inte är beroende av andra människor. Även om du träffar en partner, ditt livs kärlek, så är det inte säkert att den personen kommer att finnas där för alltid. Säg att kärleken plötsligt tar slut, antingen båda två eller bara den ena av er känner så, och ni går skilda vägar. Hur kommer ditt liv att bli då, om din partner bokstavligt talat har varit ditt allt? Och barn växer upp, frigör sig från sina föräldrar och flyttar hemifrån. Även om ni förhoppningsvis kommer att ha bra kontakt, så kommer du inte att kunna hänga upp hela ditt liv på dem. Du behöver ha ett liv utanför dina relationer också.

Har du några intressen? Är du nyfiken på något? Finns det någonting som du skulle vilja göra, men som du inte har gjort? Det behöver inte vara något stort. Tycker du om djur? Kanske kan du skaffa ett husdjur i så fall (om du inte redan har ett)? Djur är visserligen inte eviga, men när man väl vunnit deras förtroende så är de oerhört trogna och kärleksfulla. <3 Kanske skulle en liten lurvig fluffboll kunna få dig att känna att livet har en mening?