Allt är hopplöst, jag ger upp!

Min psykolog har nu sagt upp sig, i protest mot både min och andras situation, det system som råder och den utveckling som hon ser inom den offentliga psykiatrin.

För mig rasar världen på nytt.

Anonym skrev:

Min psykolog har nu sagt upp sig, i protest mot både min och andras situation, det system som råder och den utveckling som hon ser inom den offentliga psykiatrin. För mig rasar världen på nytt.

KRAM <3

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Min psykolog har nu sagt upp sig, i protest mot både min och andras situation, det system som råder och den utveckling som hon ser inom den offentliga psykiatrin. För mig rasar världen på nytt.

Åh nej! Vilken fruktansvärd otur du har! Men starkt av psykologen att protestera. Ju fler som säger upp sig i protest, desto snarare måste det ske en förändring inom psykiatrin.

Vad händer för dig nu?

Just nu har jag ingen läkare, min slutade ju i fredags. Psykologen är kvar till påsk, vilket är ungefär samtidigt som våra samtal tar slut (men hon sa idag att hon vägrar räkna, nu kör vi tills hon slutar helt enkelt). Sedan går hon på semester i några veckor och börjar sedan på en vårdcentral.

Jag kommer ju inte ha någon som strider för att jag ska få gå kvar, men det spelar ju ingen roll eftersom jag ändå inte tänker börja träffa någon annan. Läkare behöver jag ju ändå, men det blir väl min enda kontakt med mottagningen.

Vad som händer med mig? Jag vet inte… Allt är bara kaos nu, i det här läget finns det ju inte ens något att slåss för.

Hmm du kan inte söka hen som din huspsykolog på den nya vårdcentralen? Man har ju rätt att välja vårdcentral…

Vårdcentraler ger inte heller långtidsbehandling, de är till för att vara första instans. De tar kortare kontakter för att avlasta och remitterar de som behöver mer till psykiatriska mottagningar.

Så tyvärr så är svaret nej.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Just nu har jag ingen läkare, min slutade ju i fredags. Psykologen är kvar till påsk, vilket är ungefär samtidigt som våra samtal tar slut (men hon sa idag att hon vägrar räkna, nu kör vi tills hon slutar helt enkelt). Sedan går hon på semester i några veckor och börjar sedan på en vårdcentral. Jag kommer ju inte ha någon som strider för att jag ska få gå kvar, men det spelar ju ingen roll eftersom jag ändå inte tänker börja träffa någon annan. Läkare behöver jag ju ändå, men det blir väl min enda kontakt med mottagningen. Vad som händer med mig? Jag vet inte… Allt är bara kaos nu, i det här läget finns det ju inte ens något att slåss för.

Jag vet inte vad jag ska skriva, allt känns så futtigt och banalt i den här supertuffa situationen som du har hamnat i. Men jag läser alla dina inlägg och lider med dig.

Anonym skrev:

Vårdcentraler ger inte heller långtidsbehandling, de är till för att vara första instans. De tar kortare kontakter för att avlasta och remitterar de som behöver mer till psykiatriska mottagningar. Så tyvärr så är svaret nej.

Usch förstår att det måste vara jobbigt – att börja om med en psykolog som man inte vet om man trivs med och dessutom veta att psykologen slutade på grund av den situation som du och andra sitter måste vara tung.

Har du någon psykakut på din ort?

De kommer inte att låta mig byta till någon annan på mottagningen, för när psykologen slutar ska ju jag vara färdigbehandlad enligt deras upplägg

Och dessutom kommer jag aldrig kunna få den behandling jag behöver där, utöver att jag inte orkar börja om en gång till. Jag hör många säga att de förstår och respekterar att jag inte orkar börja om, men föreslår och pushar ändå för att det är det jag ska göra. Det säger mig att de ändå inte förstår och respekterar. Hade den diskussionen med min mamma idag, hon säger att hon förstår men föreslår ändå att jag ska söka någon ny, privat. Så tröttsamt! Jagvet att hon försöker hjälpa och att hon bara vill väl, men jag blir bara arg istället. Men jag vet hur frustrerande det är att stå vid sidan av och inte kunna hjälpa.

Det finns en psykakut på orten, men de kan ju inte hjälpa mig heller. De kan låsa in mig för mina självmordsplaner, men de kan inte lösa grundsituationen. Så det blir ju bara ett plåster på en skottskada.

De inväntar bara att jag bedyrar att jag inte ska agera så släpper de hem mig. Jag kommer dessutom därifrån med större problem än jag hade när jag kom dit, utan att de fått ordning på min situation. Så nej tack, dem söker jag mig inte till.

Hmm vilka egna insatser kan hjälpa dig att hantera en verklighet där det verkar väldigt komplicerat. Skulle du kunna tänka dig att börja jobba för att situationen ska bli bättre för alla? Det känns som det är dax för barrik-arbete för att få ett bättre situation…

Anonym skrev:

Hmm vilka egna insatser kan hjälpa dig att hantera en verklighet där det verkar väldigt komplicerat. Skulle du kunna tänka dig att börja jobba för att situationen ska bli bättre för alla? Det känns som det är dax för barrik-arbete för att få ett bättre situation…

Förlåt, jag förstår inte?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

De kommer inte att låta mig byta till någon annan på mottagningen, för när psykologen slutar ska ju jag vara färdigbehandlad enligt deras upplägg Och dessutom kommer jag aldrig kunna få den behandling jag behöver där, utöver att jag inte orkar börja om en gång till. Jag hör många säga att de förstår och respekterar att jag inte orkar börja om, men föreslår och pushar ändå för att det är det jag ska göra. Det säger mig att de ändå inte förstår och respekterar. Hade den diskussionen med min mamma idag, hon säger att hon förstår men föreslår ändå att jag ska söka någon ny, privat. Så tröttsamt! Jagvet att hon försöker hjälpa och att hon bara vill väl, men jag blir bara arg istället. Men jag vet hur frustrerande det är att stå vid sidan av och inte kunna hjälpa. Det finns en psykakut på orten, men de kan ju inte hjälpa mig heller. De kan låsa in mig för mina självmordsplaner, men de kan inte lösa grundsituationen. Så det blir ju bara ett plåster på en skottskada. De inväntar bara att jag bedyrar att jag inte ska agera så släpper de hem mig. Jag kommer dessutom därifrån med större problem än jag hade när jag kom dit, utan att de fått ordning på min situation. Så nej tack, dem söker jag mig inte till.

Om du känner att du inte klarar av att börja om med någon ny, så är det nog klokt att inte göra det. Jag tror att om en ny kontakt ska bli bra så måste man vara redo för att inleda den. Jag tänker att det är lite som när ett husdjur dör. Om man då skaffar ett nytt husdjur utan att vara redo för att lära känna ett nytt djur, så mår man kanske bara sämre.

Kanske kommer du någon gång att känna att du vill, vågar och orkar börja om med en ny samtalskontakt, oavsett om det är inom psykiatrin eller någon annanstans (t.ex. en diakon i kyrkan). I så fall kan du ju göra det då. Tills vidare kan du ju ha enbart en läkarkontakt.

Finns det någonting du skulle kunna göra, eller som någon annan skulle kunna göra, för att du i alla fall inte ska må sämre än vad du gör nu?