Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!
Allt är hopplöst, jag ger upp!
-
Jag har förklarat, men känslor är känslor… Vi har pratat mycket om det här med dåligt samvete när det gäller kontakten med min ensamma (isolerade) och gamla farfar, där pappa tycker att det är oerhört svårt att säga nej, att inte bjuda in osv för att han vet att farfar då är ensam (min faster bor 70 mil härifrån). Det går att resonera om att det är bättre med kvalitativ tid än kvantitativ, att ingen tjänar på att de går sönder och att de inte kan planera sina liv runt honom. Alla dessa samtal skulle kunna ha handlat om mig lika gärna, med skillnaden att jag inte ringer och frågar varje dag om vi kan ses/äta lunch/komma förbi osv. Och de håller med, men de är båda tydliga med att det dåliga samvetet är svårt att hantera (och det kan jag inte förneka, det har fått mig att göra mycket dumt genom åren). Så återigen, jag förstår dem. Jag vill bara inte att de ska ha det så. Inte på grund av mig. Och vad gäller de så kallade vännerna så kan du säkert ha rätt i några fall (jag har också gjort så ibland, i relationer där jag inte mått bra), men inte i alla, tyvärr. Och hade det varit någon enstaka så hade det inte varit något större problem, även om det säkert hade svidit det också. Men det började på mellanstadiet och högstadiet och fortsatte sedan, men människorna byttes ut. Och det sker hela tiden, fortfarande. Numera främst i stil med att jag tveksamt bjuds med för att den som frågar upptäcker att jag stått tillräckligt nära för att ha överhört dem bjuda hem någon annan. (”Ja, oj, eh, du kanske, eh, också vill komma?” följt av lättnad när jag kommer med någon undanflykt så de slipper obehaget – och jag slipper känna mig ovälkommen). Nu vet jag att det är lätt att tänka att jag överdriver eller är för känslig och till viss del har det kanske blivit så att jag nu nästan letar efter att de inte vill ha mig här, omedvetet. Jag är fullt medveten om att jag har skapat mönster, men jag kan inte riktigt se dem. Jag sänder säkerligen ut signaler om att jag inte riktigt vill ha kontakt, att jag inte är intresserad av att få vänner osv. Det är en av sakerna jag behöver få jobba på med psykologen, att hitta mönstren och få hjälp att bryta dem. Att våga känna tillit till andra och, ännu viktigare, till mig själv och mitt omdöme. Att hitta en ”egen” trygghet (inte trygghet som är beroende av psykologen, läkaren, mamma osv). Och det är detta som min psykolog menar att hon kan hjälpa mig med. Om vi bara hade tid.
Vilken jobbig situation! Det blir ju lite av ett moment 22, för du kan förklara för andra att de inte behöver känna några krav eller ha dåligt samvete, men i slutändan kan du såklart inte påverka hur de faktiskt känner.
När det gäller dina vänner så kan jag verkligen förstå att du blir ledsen när du upplever att de bara bjuder med dig för att du råkat vara i närheten när de bjudit någon annan. Sådant sårar såklart. Har du någon gång provat att fråga rakt ut om det är så att de inte vill ha dig med? Jag vet inte hur stor chans det är att du ändå skulle få ett ärligt svar, men i alla fall.
Det är ju för jävligt att din psykolog inte får chansen att hjälpa dig med något som hon faktiskt har kompetensen och viljan att hjälpa dig med! Jag undrar verkligen hur den enhetschefen tänker… Hur kan det vara viktigare att vara en paragrafryttare än att hjälpa människor?
Avregistrerad användare TrådstartarenVilken jobbig situation! Det blir ju lite av ett moment 22, för du kan förklara för andra att de inte behöver känna några krav eller ha dåligt samvete, men i slutändan kan du såklart inte påverka hur de faktiskt känner. När det gäller dina vänner så kan jag verkligen förstå att du blir ledsen när du upplever att de bara bjuder med dig för att du råkat vara i närheten när de bjudit någon annan. Sådant sårar såklart. Har du någon gång provat att fråga rakt ut om det är så att de inte vill ha dig med? Jag vet inte hur stor chans det är att du ändå skulle få ett ärligt svar, men i alla fall. Det är ju för jävligt att din psykolog inte får chansen att hjälpa dig med något som hon faktiskt har kompetensen och viljan att hjälpa dig med! Jag undrar verkligen hur den enhetschefen tänker… Hur kan det vara viktigare att vara en paragrafryttare än att hjälpa människor?
Allt handlar om pengar, så enkelt är det. De får betalt för olika diagnoser, för avslutade behandlingar och har ett verksamhetsmål som handlar om “patientflöde” (hittade det på nätet). Så ju fler patienter de kan bocka av desto bättre och då kan man inte ha någon som går i flera år. Jag är inte värd den satsningen.
Allt handlar om pengar, så enkelt är det. De får betalt för olika diagnoser, för avslutade behandlingar och har ett verksamhetsmål som handlar om ”patientflöde” (hittade det på nätet). Så ju fler patienter de kan bocka av desto bättre och då kan man inte ha någon som går i flera år. Jag är inte värd den satsningen.
Så hemskt! Sådant är så jävla cyniskt. Men jag undrar nu om det inte var något sådant som fick min samtalskontakt att abrupt avsluta vår kontakt. Hon hade flera olika förklaringar (som hon ändrade lite efter hand) men ingen som riktigt höll. Ett av hennes argument var just att man ”inte brukar gå i flera år”, men jag tvivlar på att hon innerst inne såg det som ett problem. Hon är liksom inte den typen. Däremot upplevde jag en oroligare stämning på mottagningen efter att den bytt aktör, och flera i personalen slutade, så jag kan tänka mig att den nya aktören inte gav mottagningarna lika mycket resurser som den förra.
Avregistrerad användare TrådstartarenDet låter rimligt, jag har hört flera som hamnat i samma sits.
Om bara politikerna kunde höja blicken, liksom zooma ut lite, och se det hela i ett större perspektiv, i termer av samhällskostnad. Om jag fick den hjälp jag behöver finns det en chans att jag kunde klara av att gå upp i arbetstid. 1-2 år till i terapi mot 30 år till i skattebetalande arbete. Den ekvationen är enkel. Det skulle dessutom minska risken för inläggning drastiskt (det är ju det absolut dyraste).
Men ingen tänker längre än till sin egen budget och innevarande mandatperiod. Och vi hamnar i kläm.
Och ingen tar mig på allvar när jag säger att jag inte har kraft att börja om med någon ny. Alla försöker övertala mig om att “sen, men ta en liten paus först”. Den pausen blir min död. Jag har jättesvårt med de uppehåll som blir pga sjukdom och än värre semester (det blir ju oftast längre). En paus på några månader… Det klarar jag inte. Jag har inte kraft att stå på egna ben, men ingen förstår det. Inte ens min mamma. Hur ska jag då få personalen att fatta?
Det låter rimligt, jag har hört flera som hamnat i samma sits. Om bara politikerna kunde höja blicken, liksom zooma ut lite, och se det hela i ett större perspektiv, i termer av samhällskostnad. Om jag fick den hjälp jag behöver finns det en chans att jag kunde klara av att gå upp i arbetstid. 1-2 år till i terapi mot 30 år till i skattebetalande arbete. Den ekvationen är enkel. Det skulle dessutom minska risken för inläggning drastiskt (det är ju det absolut dyraste). Men ingen tänker längre än till sin egen budget och innevarande mandatperiod. Och vi hamnar i kläm. Och ingen tar mig på allvar när jag säger att jag inte har kraft att börja om med någon ny. Alla försöker övertala mig om att ”sen, men ta en liten paus först”. Den pausen blir min död. Jag har jättesvårt med de uppehåll som blir pga sjukdom och än värre semester (det blir ju oftast längre). En paus på några månader… Det klarar jag inte. Jag har inte kraft att stå på egna ben, men ingen förstår det. Inte ens min mamma. Hur ska jag då få personalen att fatta?
Ja, det är ett stort problem att politiker (och ofta de som jobbar inom psykiatrin också) inte tänker långsiktigt. Jag förstår verkligen din frustration. Det är ju självklart att det hade varit ett enormt lyft för dig att kunna gå upp i arbetstid. Det är synd att du inte har en bra handläggare på Försäkringskassan, för annars tror jag att denne hade kunnat hjälpa till att trycka på vården. Det ligger ju i Försäkringskassans intresse att alla som skulle kunna rehabiliteras, får rehabilitering. Jag tror (tyvärr) också att det väger tyngre om en annan instans trycker på vården, än om man själv som patient gör det.
Vad hemskt att ingen tar dig på allvar när du säger att du inte klarar av att börja om med en ny person. Jag tänker att det kan bero på att det verkar finnas en norm som säger att det inte ska vara SÅ fruktansvärt jobbigt att byta person. Jag tycker mig själv ha märkt av den normen. Jag tycker också att det är outhärdligt jobbigt att byta person, men många inom psykiatrin verkar tro att det inte spelar någon roll vem man går till så länge de har likvärdig utbildning och erfarenhet. Men så är det inte för mig. Människor är människor, och de är olika.
Avregistrerad användare TrådstartarenFörsäkringskassan har inget intresse av att hjälpa till, de vill ju inte ens prata med mig (jag vill iofs inte prata med dem heller för att vara ärlig). Jag vill att de lämnar mig ifred, godkänner min ansökan om sjukersättning på deltid och låter mig fokusera på det som kan leda framåt istället för att slåss för min ekonomi var tredje månad.
Psykiatrin tar inget ansvar för vad som händer nu. Jag slår vad om att det står i min journal att enhetschefen försökt tillgodose mina behov men att jag tackat nej till erbjuden gruppbehandling (mindfulness) och därmed “får skylla mig själv”. Just detta har hänt mig tidigare på den här mottagningen, då man erbjöd mig en annan behandling än den överenskomna och en behandling som jag varken behövde eller mötte kriterierna för. Så psykologen jag skickades till avslutade kontakten efter tre träffar och därefter meddelade läkaren att eftersom jag “tackat nej” så fick jag skylla mig själv att jag nu stod utan hjälp. Detta ett par månader efter att jag efter 1,5 års tystnad till slut berättat om de övergrepp jag utsattes för under min tid i slutenvården. Så där stod jag utan hjälp och stöd att dels få behandling för mina grundproblem och dels hjälp att hantera det som hänt.
Så mitt förtroende för psykiatrin var väl kantstött redan före det här. Nu är det helt borta. Och eftersom jag har så svårt att hantera det här beslutet slösas mina alltför få kvarvarande sessioner bort på att hantera det. Och jag är livrädd att även den här psykologen, som min förra, ska hävda att det är slöseri med resurser och avsluta kontakten i förtid.
Avskedsbreven är skrivna och en del saker som jag inte vill lämna åt andra att tvingas lösa börjar falla på plats. Kvarstår att finna modet att faktiskt hoppa.
Avregistrerad användareFörsäkringskassan har inget intresse av att hjälpa till, de vill ju inte ens prata med mig (jag vill iofs inte prata med dem heller för att vara ärlig). Jag vill att de lämnar mig ifred, godkänner min ansökan om sjukersättning på deltid och låter mig fokusera på det som kan leda framåt istället för att slåss för min ekonomi var tredje månad. Psykiatrin tar inget ansvar för vad som händer nu. Jag slår vad om att det står i min journal att enhetschefen försökt tillgodose mina behov men att jag tackat nej till erbjuden gruppbehandling (mindfulness) och därmed ”får skylla mig själv”. Just detta har hänt mig tidigare på den här mottagningen, då man erbjöd mig en annan behandling än den överenskomna och en behandling som jag varken behövde eller mötte kriterierna för. Så psykologen jag skickades till avslutade kontakten efter tre träffar och därefter meddelade läkaren att eftersom jag ”tackat nej” så fick jag skylla mig själv att jag nu stod utan hjälp. Detta ett par månader efter att jag efter 1,5 års tystnad till slut berättat om de övergrepp jag utsattes för under min tid i slutenvården. Så där stod jag utan hjälp och stöd att dels få behandling för mina grundproblem och dels hjälp att hantera det som hänt. Så mitt förtroende för psykiatrin var väl kantstött redan före det här. Nu är det helt borta. Och eftersom jag har så svårt att hantera det här beslutet slösas mina alltför få kvarvarande sessioner bort på att hantera det. Och jag är livrädd att även den här psykologen, som min förra, ska hävda att det är slöseri med resurser och avsluta kontakten i förtid. Avskedsbreven är skrivna och en del saker som jag inte vill lämna åt andra att tvingas lösa börjar falla på plats. Kvarstår att finna modet att faktiskt hoppa.
God kväll här på Mind Forumet.
* Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.
* SNÄLLA, “Purple Tibyfo”, gör inget som Du sedan kan ångra, resten av livet, jag mår själv inte alls bra i hälsan min, går med Diskbråck och går på stark medicin (morfinfarma) men försöker dag ut dag in, tar en dag i sänder. Har varit med om sååå OERHÖRT mycket i mitt liv även fast jag är bara 34 års åldern…
* Jag har en idé som Du kanske INTE vill höra men jag vill ändå säga det till dig, har Du provat med juridiskt ombud, jag menar absolut inte “Personligt ombud” på uppdrag av din hemkommun, det jag menar är att hemkommunen (Överförmyndaren / eller Överförmyndarnämnden) utser antingen den lägre graden i skalan, och heter då; “God Man” och då har man sin egna makt kvar men om man behöver högre nivåer då är det “FV / Förvaltarskapet” (Då är det FV / Förvaltaren som har makten fast man har rätt att diskutera mellan varandra, rek. helst kvinnlig sådan) som måste ansökas hos Tingsrätten fast via sin hemkommun oavsett i vårt avlånga land Sverige du än befinner dig och bor inom. Oavsett “God Man” eller “FV Förvaltarskapet” är de på DIN sida och kan hjälpa till med att ta alla s.k. myndighetskontakter så som FK / Försäkringskassan som exempel och Kommunkontakter som exempel hos Vård- Omsorgsförvaltningen eller Socialen inom Kommunen etc… Vill gärna höra om Du har hört talas om detta och t.o.m. redan provat detta?
* SNÄLLA, MiND Volontärer / Moderatorerna kan ni skyndsamt / AKUT svara på detta inlägg här ovan.
Var rädd om dig och ta hand om dig också…
Kramar…
På återseende…
Avregistrerad användare TrådstartarenTack för dina förslag, men god man/förmyndare är inte det jag behöver. Jag har inga problem med att sköta min ekonomi, mitt jobb och allt sådant praktiskt. Men jag orkar inte slåss mot FK och psykiatrin mer. Det är en annan femma (jag skulle aldrig heller beviljas en god man, det kräver en annan form av svårigheter än mina). Men tack för omtanken.
Jag får ut mer av alla er som skriver här än från Minds volontärer, för de klistrar bara in ett förformulerat svar om att det är vanligt att man mår dåligt ibland och en lista på sätt att söka hjälp. Det svaret har jag läst i andras trådar och det känner jag inte är till hjälp för mig. Jag har också chattat med dem flera gånger men blir bara frustrerad av deras metodik.
Avregistrerad användareFår man någon form av notifiering om ens inlägg ansågs bryta mot någon regel, så att det raderas? Jag skrev ett inlägg, ett svar på Pink Soqacis inlägg ovan. Såvitt jag kan minnas skrev jag inget som kunde vara otillåtet, men jag minns å andra sidan inte exakt vad jag skrev…. Känns rätt märkligt att inlägg bara försvinner så där. Sammanfattningsvis så beskrev jag att förslagen på åtgärder tyvärr inte är aktuella i mitt fall eftersom jag behöver en långsiktig behandlande kontakt och det kan jag varken få från kyrkan eller från Mind. Jag har haft positiva vårdkontakter förr, som antingen flyttat, gått på föräldraledighet eller avslutat den delen av behandlingen och därmed också vår kontakt. Mina bästa erfarenheter har jag haft från olika specialister, såsom EMDR-terapeut, ätstörningspsykolog osv. Kontakterna i själva öppenvården har till oerhört stor del bestått av samtal kring just faktumet att de är begränsade i såväl tid som behandlingsalternativ. Tänk om jag fått lägga all tjafs-tid på faktisk behandling istället för att diskutera sådant som de säger sig vara oförmögna att påverka… Stressen kring ovissheten – kommer jag få 10 ggr till eller inte – har gjort att jag inte har kunnat tillgodogöra mig behandlingarna. De har slösat bort några år av mitt liv på det sättet. Min förra terapeut tog upp frågan varannan till var tredje vecka, i uttryck som ”jag måste ta upp ditt fall i teamet snart och jag kan inte garantera att du får fortsätta”. Efter några månader erkände hon att hon de facto inte gjort det och att hon insett att hon kunde avvakta tills de lyfte frågan. Men ”hoten” fortsatte ändå att komma. Mitt inlägg är absolut ett skrik på hjälp, problemet är bara att ingen lyssnar som faktiskt kan göra något åt saken. Minsta rop på hjälp (dvs att jag säger som det är, att jag inte ser någon som helst anledning att leva om jag inte kan få hjälp med mina svårigheter) gentemot mottagningen tolkas alltid som ett försök att manipulera och ställa ultimatum med livet som insats. Så berättar jag för dem hur jag faktiskt mår så får jag bara fler problem och bråk. Jag tror verkligen att min psykolog uppriktigt vill hjälpa mig och lider med mig, men det hjälper ju inte – vi kommer ju inte få jobba klart hursomhelst. Självklart är det mycket bättre än att hon vore helt känslokall som min förra, och blir arg för att jag mår dåligt över situationen, men som sagt – det hjälper ju ändå inte. Jag skulle behöva att hon slåss för mig, att hon bråkar å mina vägnar tills jag får det jag behöver, eller hittar någon alternativ lösning – vad som helst nästan. Jag får panik, allt jag ser är ett stort svart hål framför mig.
Vi har haft lite problem med ett filter som tar bort inlägg trots att de inte bryter mot användarvillkoren – felet är anmält till vår webbyrå och ska vara åtgärdat. Men vi lägger in en ny förfrågan om felet för att kontroller att inte fler drabbas.
vänliga hälsningar
MInd moderator
Försäkringskassan har inget intresse av att hjälpa till, de vill ju inte ens prata med mig (jag vill iofs inte prata med dem heller för att vara ärlig). Jag vill att de lämnar mig ifred, godkänner min ansökan om sjukersättning på deltid och låter mig fokusera på det som kan leda framåt istället för att slåss för min ekonomi var tredje månad. Psykiatrin tar inget ansvar för vad som händer nu. Jag slår vad om att det står i min journal att enhetschefen försökt tillgodose mina behov men att jag tackat nej till erbjuden gruppbehandling (mindfulness) och därmed ”får skylla mig själv”. Just detta har hänt mig tidigare på den här mottagningen, då man erbjöd mig en annan behandling än den överenskomna och en behandling som jag varken behövde eller mötte kriterierna för. Så psykologen jag skickades till avslutade kontakten efter tre träffar och därefter meddelade läkaren att eftersom jag ”tackat nej” så fick jag skylla mig själv att jag nu stod utan hjälp. Detta ett par månader efter att jag efter 1,5 års tystnad till slut berättat om de övergrepp jag utsattes för under min tid i slutenvården. Så där stod jag utan hjälp och stöd att dels få behandling för mina grundproblem och dels hjälp att hantera det som hänt. Så mitt förtroende för psykiatrin var väl kantstött redan före det här. Nu är det helt borta. Och eftersom jag har så svårt att hantera det här beslutet slösas mina alltför få kvarvarande sessioner bort på att hantera det. Och jag är livrädd att även den här psykologen, som min förra, ska hävda att det är slöseri med resurser och avsluta kontakten i förtid. Avskedsbreven är skrivna och en del saker som jag inte vill lämna åt andra att tvingas lösa börjar falla på plats. Kvarstår att finna modet att faktiskt hoppa.
Jag blir så upprörd över den totala oförståelse som Försäkringskassan och psykiatrin visar i detta fall. Det är minst sagt oroväckande att psykiatrin inte förstår att de behöver jobba mer personcentrerat och mindre med att alla ska fungera likadant och bli hjälpta av samma behandling.
Jag börjar undra om inte din mottagning tillhör samma organisation som den jag gick på, för min samtalskontakt började också (och helt plötsligt) visa frustration över att jag under en period behövde få prata om andra saker än vad vi från början hade planerat. Hon är själv en person som kan sväva iväg, och som egentligen inte är stelbent för fem öre, så jag anar att det hela i själva verket hade med den nya organisationens riktlinjer eller budget att göra. Hon var dessutom enhetschef, så hon hade ju ansvar för sådant.
Jag läste förresten ditt långa svar (innan det försvann) till Pink Soqaci här i tråden och jag vill bara säga att jag förstår precis vad du menar när det gäller chatten. Jag har själv vänt mig till chatten flera gånger, och varje gång har jag mått sämre efter sessionen än innan. Jag upplever att de som jobbar med chatten skulle behöva bli bättre på att lyssna och sätta sig in i andra människors situation, och lägga mindre fokus på att jobba med en viss metod. Jag har upplevt att det blir så mycket fokus på att ställa frågor och ge svar enligt en viss mall, att de glömmer bort att försöka se vad just JAG behöver. Precis som du så känner jag att det ger mig mer att skriva här på forumet.
Hur har din helg sett ut? Vilka tankar har farit genom ditt huvud?
Avregistrerad användare TrådstartarenJag blir så upprörd över den totala oförståelse som Försäkringskassan och psykiatrin visar i detta fall. Det är minst sagt oroväckande att psykiatrin inte förstår att de behöver jobba mer personcentrerat och mindre med att alla ska fungera likadant och bli hjälpta av samma behandling. Jag börjar undra om inte din mottagning tillhör samma organisation som den jag gick på, för min samtalskontakt började också (och helt plötsligt) visa frustration över att jag under en period behövde få prata om andra saker än vad vi från början hade planerat. Hon är själv en person som kan sväva iväg, och som egentligen inte är stelbent för fem öre, så jag anar att det hela i själva verket hade med den nya organisationens riktlinjer eller budget att göra. Hon var dessutom enhetschef, så hon hade ju ansvar för sådant. Jag läste förresten ditt långa svar (innan det försvann) till Pink Soqaci här i tråden och jag vill bara säga att jag förstår precis vad du menar när det gäller chatten. Jag har själv vänt mig till chatten flera gånger, och varje gång har jag mått sämre efter sessionen än innan. Jag upplever att de som jobbar med chatten skulle behöva bli bättre på att lyssna och sätta sig in i andra människors situation, och lägga mindre fokus på att jobba med en viss metod. Jag har upplevt att det blir så mycket fokus på att ställa frågor och ge svar enligt en viss mall, att de glömmer bort att försöka se vad just JAG behöver. Precis som du så känner jag att det ger mig mer att skriva här på forumet. Hur har din helg sett ut? Vilka tankar har farit genom ditt huvud?
Tyvärr är det långt ifrån bara i mitt fall det är så här stelbent och icke-individualiserat. Det främsta problemet som jag uppfattar det är att Socialstyrelsen har dragit ner på föreslagna behandlingsalternativ och att landstingen/regionerna (som ju betalar, oavsett om utövaren i grunden är privatiserad eller inte) ser blint på dessa förslag. Jag tror (jag har inte läst på, så detta är bara vad jag uppfattat och inte fakta) att det inte finns en endaste diagnos (för allt hänger på diagnos, inte svårigheter) som numera har rekommendation långvarig psykodynamisk terapi. Allt ska gå fort, även den psykodynamiska terapin – vilket går emot allt jag känner till om just det psykodynamiska tänket. Inte så att alla som väljer/får den formen av terapi nödvändigtvis måste gå i flera år, men att det inte är ovanligt att det tar längre tid än tex KBT.
Enhetschefen på “min” mottagning hävdar att det inte finns någon forskning som stöder att långvarig psykodynamisk terapi hjälper. En snabb googling visade att hon har fel, men visst – det finns MER forskning på att KBT är effektivt. Men det beror enligt flera jag talat med på att länge var den psykodynamiska teorin mer eller mindre “ensam på marknaden” och då behövde man inte forska på samma sätt. Det som fungerade, fungerade och det räckte med det. Sedan kom KBT som var helt forskningsbaserat och då kunde man plötsligt hävda att det inte fanns forskningsstöd för det psykodynamiska och plötsligt blev KBT den “enda, sanna, rätta vägen”. Och det är klart att det blir billigare med terapier som går att slutföra på 10-20 ggr än kontakter som varar i år. Men vi som inte blir bra på 10-20ggr då? Ska vi puttas åt sidan då?
Jag tror på mångfald även inom psykiatrin – radera inte det som har fungerat genom tiderna bara för att det kommit något nytt. Komplettera, utvidga, istället för att göra det så smalspårigt att många trillar av vägen ner i diket.
Politikerna förstår inte vad de beslutar kring, varken på risknivå eller inom landstingen.
I torsdags när jag träffade psykologen senast började hon fråga ut mig mer kring själva resan inom psykiatrin och när jag började rabbla namnet på alla kontakter jag har haft insåg vi båda att på 12 år har jag haft 10 psykologer. Utöver de två specialistkontakter jag har blivit remitterad till och under en tid gått hos parallellt med en stödkontakt på mottagningen. Två gånger av alla dessa byten har det berott på att jag har bett om att få träffa någon annan. Och vid 6 av dessa byten har jag tvingats slåss för att få gå kvar. Och oftast har jag tvingats genomgå någon form av utredning i samband med bytet, trots att flera av dessa utredningar redan utförts och lagts ner för att jag inte uppnår diagnoskriterierna. Jag har gjort borderline-screeningen 5(!) gånger (och aldrig fått diagnosen).
Och sedan har man mage att säga att det är “ovanligt att man lägger så mycket resurser på en patient” som man har lagt på mig?! Och att jag är för dyr att ha kvar och att om de väljer att hjälpa mig, så är det mitt fel att någon annan inte får hjälp!
Vems fel är det att jag fortfarande går kvar? Tja, inte sitter jag i den där förbaskade (obekväma) stolen vecka in och vecka ut, år efter år, för att jag tycker att det är kul – den saken är i alla fall klar! Eller tja, tydligen i princip bara om ni frågar mig. Särskilt enhetschefer har en tendens att hävda att jag egentligen inte behöver vara kvar utan mest håller mig kvar av bekvämlighet. De har verkligen ingen som helst aning om hur jobbigt det är att gå i terapi, hur begränsande det är att vara i behov av det och hur oerhört mycket jag måste kämpa för att orka stå upp, varje gång det blir ett uppehåll i kontakten – planerat eller ej. Om jag bara klarade av att stå på egna ben och ha ett liv som fungerar någotsånär utan dem så tro mig – då skulle jag göra det!
Dessutom är det så att det är psykiatrins fel, helt och hållet, att jag idag sitter med en PTSD-problematik som jag inte hade när jag klev in genom dörrarna första gången. Så att min “resa” har varit lång, och att jag blev tvungen att ta en “omväg” i min terapi via traumabehandling och -bearbetning, och att jag har svårt att känna tillit till att den personal jag möter vill mitt bästa, det kan inte jag lastas för. Inte om man tänker efter. Men systemet är inte byggt för mig. Och att jag förstår allt det här, det hjälper mig inte heller.
Så här är jag nu…
Och min plan för den här helgen var att åka till bron, men jag har legat i hög feber några dagar och inte klarat av att ta mig utanför dörren.
Tyvärr är det långt ifrån bara i mitt fall det är så här stelbent och icke-individualiserat. Det främsta problemet som jag uppfattar det är att Socialstyrelsen har dragit ner på föreslagna behandlingsalternativ och att landstingen/regionerna (som ju betalar, oavsett om utövaren i grunden är privatiserad eller inte) ser blint på dessa förslag. Jag tror (jag har inte läst på, så detta är bara vad jag uppfattat och inte fakta) att det inte finns en endaste diagnos (för allt hänger på diagnos, inte svårigheter) som numera har rekommendation långvarig psykodynamisk terapi. Allt ska gå fort, även den psykodynamiska terapin – vilket går emot allt jag känner till om just det psykodynamiska tänket. Inte så att alla som väljer/får den formen av terapi nödvändigtvis måste gå i flera år, men att det inte är ovanligt att det tar längre tid än tex KBT. Enhetschefen på ”min” mottagning hävdar att det inte finns någon forskning som stöder att långvarig psykodynamisk terapi hjälper. En snabb googling visade att hon har fel, men visst – det finns MER forskning på att KBT är effektivt. Men det beror enligt flera jag talat med på att länge var den psykodynamiska teorin mer eller mindre ”ensam på marknaden” och då behövde man inte forska på samma sätt. Det som fungerade, fungerade och det räckte med det. Sedan kom KBT som var helt forskningsbaserat och då kunde man plötsligt hävda att det inte fanns forskningsstöd för det psykodynamiska och plötsligt blev KBT den ”enda, sanna, rätta vägen”. Och det är klart att det blir billigare med terapier som går att slutföra på 10-20 ggr än kontakter som varar i år. Men vi som inte blir bra på 10-20ggr då? Ska vi puttas åt sidan då? Jag tror på mångfald även inom psykiatrin – radera inte det som har fungerat genom tiderna bara för att det kommit något nytt. Komplettera, utvidga, istället för att göra det så smalspårigt att många trillar av vägen ner i diket. Politikerna förstår inte vad de beslutar kring, varken på risknivå eller inom landstingen. I torsdags när jag träffade psykologen senast började hon fråga ut mig mer kring själva resan inom psykiatrin och när jag började rabbla namnet på alla kontakter jag har haft insåg vi båda att på 12 år har jag haft 10 psykologer. Utöver de två specialistkontakter jag har blivit remitterad till och under en tid gått hos parallellt med en stödkontakt på mottagningen. Två gånger av alla dessa byten har det berott på att jag har bett om att få träffa någon annan. Och vid 6 av dessa byten har jag tvingats slåss för att få gå kvar. Och oftast har jag tvingats genomgå någon form av utredning i samband med bytet, trots att flera av dessa utredningar redan utförts och lagts ner för att jag inte uppnår diagnoskriterierna. Jag har gjort borderline-screeningen 5(!) gånger (och aldrig fått diagnosen). Och sedan har man mage att säga att det är ”ovanligt att man lägger så mycket resurser på en patient” som man har lagt på mig?! Och att jag är för dyr att ha kvar och att om de väljer att hjälpa mig, så är det mitt fel att någon annan inte får hjälp! Vems fel är det att jag fortfarande går kvar? Tja, inte sitter jag i den där förbaskade (obekväma) stolen vecka in och vecka ut, år efter år, för att jag tycker att det är kul – den saken är i alla fall klar! Eller tja, tydligen i princip bara om ni frågar mig. Särskilt enhetschefer har en tendens att hävda att jag egentligen inte behöver vara kvar utan mest håller mig kvar av bekvämlighet. De har verkligen ingen som helst aning om hur jobbigt det är att gå i terapi, hur begränsande det är att vara i behov av det och hur oerhört mycket jag måste kämpa för att orka stå upp, varje gång det blir ett uppehåll i kontakten – planerat eller ej. Om jag bara klarade av att stå på egna ben och ha ett liv som fungerar någotsånär utan dem så tro mig – då skulle jag göra det! Dessutom är det så att det är psykiatrins fel, helt och hållet, att jag idag sitter med en PTSD-problematik som jag inte hade när jag klev in genom dörrarna första gången. Så att min ”resa” har varit lång, och att jag blev tvungen att ta en ”omväg” i min terapi via traumabehandling och -bearbetning, och att jag har svårt att känna tillit till att den personal jag möter vill mitt bästa, det kan inte jag lastas för. Inte om man tänker efter. Men systemet är inte byggt för mig. Och att jag förstår allt det här, det hjälper mig inte heller. Så här är jag nu… Och min plan för den här helgen var att åka till bron, men jag har legat i hög feber några dagar och inte klarat av att ta mig utanför dörren.
Jag har många gånger upplevt att personalen inom psykiatrin tycker att det är viktigare att få jobba på ett visst sätt än att faktiskt hjälpa. Du har verkligen hamnat i en ond cirkel p.g.a. psykiatrins stelbenthet. Det är skrämmande att de som orsakat ditt lidande inte verkar förstå att problemen ligger hos dem, och i själva systemet, och inte hos dig. Men det är väl som i samhället i stort, d.v.s. det är väldigt lätt att lägga skulden på andra (i det här fallet på patienten) för att slippa ta ansvar själv. Fegt och upprörande.
Jag tycker att det var väldigt bra att du inte åkte till bron. Du verkar vara en väldigt klarsynt person och sådana behövs i den här världen.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.