Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 12 inlägg - 241 till 252 (av 252 totalt)
251
  • Över huvud taget är det ett problem att stödet ofta försvinner nattetid. Helst vill jag prata med det mobila teamet som jag hör till, för de har tillgång till min journal och min läkare kan se att jag haft kontakt med dem. Men två stora problem är att de stänger 22 och att det finns ett antal personer som har gett mig ett så bedrövligt bemötande att jag numera lägger på om de svarar. Det finns en person jag riktigt litar på där och han har rekommenderat ett par namn till av sina kollegor, men jag har svårt att våga prata emd dem, är så rädd att åter få höra att jag inte kan få hjälp. En har bett mig återkomma när jag lugnat ner mig (ringde mitt i en panikattack… Vilket jag trodde var deras vanligaste typ av samtal). En annan blev provocerad av att jag sa att jag inte ville levq och att jag övervägde att åka till bron och hoppa. Responsen blev ”tja, det är ju ett val du kan göra” i en fullständigt likgiltig ton. Dessa två karlar jobbar ännu kvar… Så jag drar mig för att ringa… Och den rädslan har spritt sig till andra samtal också, jag är så rädd att få höra att jag inte mår dåligt nog att ta upp deras tid, eller för dåligt för att se ska orka/kunna/vilja lyssna och hjälpa. Av någon anledning så är det lättare att ta det i skrift då. Blir väl inte lika personligt antar jag, och det är lättare att avbryta en chatt än att slänga på luren om jag får ett dåligt bemötande. Jag vantrivs med mitt liv något så enormt att jag helst vill avsluta det, men jag är för feg för att ta steget. Dödsångesten är ännu vansinnigt stark så jag har hittills backat. Men innerst inne vill jag inte vara kvar, jag är bara så ofantligt rädd för att misslyckas. Att någon ska hitta mig i sista stund och då kanske ”Rädda” mig tillbaka till ett liv med kroppsliga skador, stoppa mig på vägen så att jag måste försvara mitt val osv. Varför måste det vara så svårt att ta steget fullt ut? Jag vill ju verkligen inte leva.

    Usch, jag förstår att du drar dig för att ringa om du vet att du riskerar att få ett sådant bemötande. Det är ett under att sådana människor får jobba kvar. Antingen vet inte deras kollegor och chefer hur de beter sig, eller så håller de dem om ryggen. Sådant verkar tyvärr vara vanligt inom vården.

    En sak som slog mig nu är att det är lite märkligt att inte fler hjälplinjer erbjuder chatt som alternativ. De flesta erbjuder bara telefonkontakt och om de har en chatt som komplement så har den begränsade öppettider. Det finns säkert en förklaring, men jag är nyfiken på vad den kan vara. Många människor tycker att det är jobbigt att prata i telefon och drar sig nog för att ringa hjälplinjer även om de skulle behöva.

    Jag kan ha fel, men jag tror inte att man har dödsångest om man inte, åtminstone till en viss del, vill leva. Du verkar ha en spärr som säger stopp, du försöker komma i kontakt med Mind och du skriver här. Det tycker jag tyder på en önskan om att vilja må bättre, en önskan om att orka stanna kvar. Du fortsätter att söka hjälp, och det är superbra!

    Trådstartaren

    Klart jag vill må bättre, jag tror bara inte på att det är möjligt. Jag tror att det är för sent och jag är helt övertygad om att det är helt kört för mig att hitta någon mening med det här livet, skapa den familj som jag så desperat längtar efter och få ett liv som är värt att leva. Så jag vill ge upp, men är så oerhört rädd för att göra mina föräldrar illa. Och det är ju omöjligt att undvika om jag tar livet av mig. Jag tror fortfarande helhjärtat att när den värsta chocken och sorgen har lagt sig så kommer en lättnad infinna sig, att det är skönt att slippa oroa sig för hur jag har det, hur jag mår och om jag har något att göra vid helger och ledigheter. Jag är helt övertygad om att de, och alla andra, har det väldigt mycket bättre utan mig

    Klart jag vill må bättre, jag tror bara inte på att det är möjligt. Jag tror att det är för sent och jag är helt övertygad om att det är helt kört för mig att hitta någon mening med det här livet, skapa den familj som jag så desperat längtar efter och få ett liv som är värt att leva. Så jag vill ge upp, men är så oerhört rädd för att göra mina föräldrar illa. Och det är ju omöjligt att undvika om jag tar livet av mig. Jag tror fortfarande helhjärtat att när den värsta chocken och sorgen har lagt sig så kommer en lättnad infinna sig, att det är skönt att slippa oroa sig för hur jag har det, hur jag mår och om jag har något att göra vid helger och ledigheter. Jag är helt övertygad om att de, och alla andra, har det väldigt mycket bättre utan mig

    Jag är i samma situation, d.v.s. att jag inte tror det kommer bli bättre. Dock har jag familj, fru och barn att leva för. Så jag har aldrig riktigt haft självmordstankar, även om jag mått riktigt dåligt.

    Klart jag vill må bättre, jag tror bara inte på att det är möjligt. Jag tror att det är för sent och jag är helt övertygad om att det är helt kört för mig att hitta någon mening med det här livet, skapa den familj som jag så desperat längtar efter och få ett liv som är värt att leva. Så jag vill ge upp, men är så oerhört rädd för att göra mina föräldrar illa. Och det är ju omöjligt att undvika om jag tar livet av mig. Jag tror fortfarande helhjärtat att när den värsta chocken och sorgen har lagt sig så kommer en lättnad infinna sig, att det är skönt att slippa oroa sig för hur jag har det, hur jag mår och om jag har något att göra vid helger och ledigheter. Jag är helt övertygad om att de, och alla andra, har det väldigt mycket bättre utan mig

    Det är inte för sent för dig. <3 Vad är det som får dig att tänka så?

    Trådstartaren

    Det är inte för sent för dig. <3 Vad är det som får dig att tänka så?

    Jag är för gammal, snart är det fysiskt omöjligt för mig att skaffa barn, där kan ingen hävda motsatsen. Jag vill träffa en kille som är bra för mig, lära känna honom, gifta mig och starta en familj. Men jag måste få barn inom ett par år och har inte ens någon i min närhet som skulle kunna vara en framtid partner, ens på ett teoretiskt plan. Än mindre i praktiken eftersom jag bara umgås med mina föräldrar och ett gift par och deras 9-åriga son. Inte mycket till möjligheter där….

    Dessutom har jag gått i terapi i så vansinnigt många år och även om de flesta av psykologerna har fokuserat helt på fel saker, mot min uttryckliga vilja, och oerhört mycket tid gått till system-strul och introduktion av nya kontakter så känns det som om jag är omöjlig att behandla.

    Ikväll när ångesten kom som starkast lyfte jag telefonen för att ringa akutteamet, men såg klockan – tre minuter före stängning. Så det var ju ingen poäng. Så nu sitter jag här… och gråter och skakar… och vill bara dö

    Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag kan inte.

    Men jag kan ju inte ens dö. Jag suger på allt

    Och jag kan inte ens ta bort mig själv fast jag saknar föräldrar…har en kille men han mår själv dåligt och i normala fall hade nog dom flesta gjort slut om dom hade det som vi, men jag har bara den  människan i mitt liv. Men om vi gör slut och inte träffas alls kommer jag  inte längre vara en särskilt stor del i hans liv. Så då kan jag försvinna utan att någon kommer märka det. Och ingen kommer fara illa av det.Men ändå kan jag inte göra det. Mest för att jag sett flera misslyckade självmord med väldigt otrevlig utgång..och jag vill inte hamna där själv. Metoderna dom använde anses väldigt säkra, ändå lyckades dom inte. Det är mest det jag skräms av. Vill inte bli handikappad eller en ”grönsak”på vårdhem. Så jag har helt enkelt inte hittat en idiotsäker metod. Vill egentligen bara att det ska vara enkelt o smärtfritt utan att någon oskyldig ska behöva komma emellan.

    Trådstartaren

    Jag kan absolut instämma i rädslan för att misslyckas avsluta livet och sedan tvingas leva med konsekvenserna!

    Den här veckan har varit väldigt svår. Stannade hemma från jobbet i tisdags, var ledig igår och försökte jobba idag. Lyckades nästan bita ihop under dagen men kraschade när jag kom hem. Jag orkar ingenting och vad jag än försöker distrahera med så lyckas jag inte.

    Jag har pratat med akutteamet två gånger den här veckan och ett meddelande har skickats till läkaren om att jag försämrats kraftigt.

    Jag tror det finns en liten del av mig som önskar att de skulle landa i att jag inte borde vara kvar hemma. Jag längtar så efter en möjlighet att få släppa allt ansvar och lägga precis allt i andras händer. För jag orkar inte längre.

    Samtidigt vet jag av erfarenhet Att det är inte tryggt och säkert att släppa ansvaret ens på sluten avdelning. Jag har legat inne fem gånger. På en avdelning utsattes jag för övergrepp, på den andra försökte man första gången få mig att inte anmäla samtidigt och nästa tillfälle anklagades jag för att ha blivit institutionaliserad när jag berättade om mina självmordstankar, varpå man genast gjorde allt för att skriva ut mig.

    På den tredje avdelningen har jag varit flera gånger, men där har man skickar mig på permis med en annan patients läkemedel (och sagt att det var mitt ansvar att kolla), glömt beställa mina mediciner så att jag fick utsättningsproblem för att de tog slut. Dessutom tyckte sköterskan att hon visste mer om vad jag behövde än min psykolog som jag haft i flera år, samt läkaren som båda slog fast klart o tydligt att för att jag skulle kunna slappna av var det viktigt att min kontaktperson var en lugn och trygg kvinna. Istället valde man en ung man som precis börjat, som ingen i personalen kände eller visste något om. Dessutom har jag omgivningens reaktioner att hantera också. Maktlöshet, besvikelse, ilska, frustration. Alla känslor som går ut över mig vare sig det är berättigat eller inte. Och som jag inte kan skaka av mig.

    Så inte ens slutenvård innebär trygghet för mig. Men det är ändå mer trygghet än att var hemma. Tror jag… Eller… Jag vet inte.

    Det finns ingen trygghet för mig, och utan trygghet inget liv. Jag ger upp

    Jag förstår hur du känner…psykvården är under all kritik ändå hör man sällan om det i debatten. Det läggs massa pengar på psykvården men någon ändring har ju inte skett trots att det var så här redan på för 25 år sedan. Det som behövs är ödmjuka människor, att personal som ständigt kränker ska åka ut omedelbart. Det är livsfarligt med sådana människor i vården. Man är i fullständig beroendeställning som psykiskt skör. Ingen tror en när man berättar. Jag har själv varit med om att mentalskötare sagt att jag bara ljög, när jag anförtrodde mig och förklarade hur en läkare behandlade mig i öppenpsyk. Finns många exempel personal som medvetet kränker patienter, det är många vidriga människor som söker sig dit. Två av dom psykläkare jag har träffat för många år sedan är i  Lexbase läkarregister. Det säger en del. Och jag har hört åtskilliga berättelser om människor som blivit kränkta där, många är unga tjejer som verkar vara den kategorin som blir mest drabbade. Jag har hade en bekant som oxå träffat en av läkarna som står i lexbase registret.. Han hade fått ett annat, mer normalt bemötande, förmodligen för att han var kille. Dom vet att dom har makt, så de utnyttjar sin ställning. Jag hade en mentalsköterska som blev min kontakt person för många år sedan nu. Hon var lite äldre och hade en gammaldags inställning och behandlade mig som ett olydigt barn fast jag var i 35 årsåldern. Hon kunde skälla på mig när hon hämtade mig i bilen, en gång sa jag att det var för varmt i bilen (det var en het sommardag) och då  frågade jag om  Ac:n i bilen inte funkade. Jag är extremt känslig för värme och får panik, blir åksjuk osv så jag sa att jag inte visste om jag klarade att åka länge till och frågade om vi kunde stanna. Då blev hon irriterad och sa att jag inte kan vara så otålig och hålla på och klaga för då kunde jag lika bra åka hem…Sedan klagade hon på att jag inte hittade till det cafe jag ville åka till. Jag sa att vi kunde åka till något annat ställe och då sa hon att jag borde tänkt på att ge henne en adress som jag själv hittar till..Men jag kör inte bil, och har svårt för att hitta, särskilt via bilvägar. Men det var hennes ide att åka någonstans denna sommardag. Hon fick min  ångest att öka, hon fick mig att känna mig besvärlig, hon fick mig att känna skam..Det var en  människa som inte passade att ha hand om sköra människor.. Ändå var hon en gammal mentalsköterska som borde ha massvis med erfarenhet! Jag fick inte ens byta kontaktperson. Fick bara höra att det var jag som skulle byta inställning och bli mer samarbetsvillig….Och att jag var otålig för att jag ville ha terapi (hade väntat i 2 år utan att ens få ställa mig i kö, är man otålig då?) Var var omtanken, kunskapen om människor i kris?…Den fanns inte alls. Förresten fick jag aldrig ställa mig i terapikön senare heller…

    Trådstartaren

    Jahapp, så vart man inlåst…

    Hade läkarbesök idag för förlängning av sjukskrivningen och han var stenhård i sina frågor. Och till slut svarade jag ärligt. Så nu är inlagd i slutenvården igen. Drygt 6 år höll jag mig utanför och nu är jag här igen. Uppgiven, livrädd, ångestfylld och aningen lättad någonstans där längst inne. Nu är det upp till bevis att de tar sitt ansvar för att jag faktiskt ska kunna slappna av och släppa mitt.

    Hur har du det nu? Har du fått mediciner och har du kunnat slappna av lite?

    Trådstartaren

    Hur har du det nu? Har du fått mediciner och har du kunnat slappna av lite?

    Nu har jag snart varit här ett dygn. Inga förändringar än så länge men hade läkarsamtal imorse med såväl avdelningsläkaren som överläkaren. ÖL har lite tankar på möjliga medicintillägg och målet är att jag ska stå på egna ben så fort som möjligt men utan att stressa. Hon tror att jag blir kvar här ca 2 veckor. Så sa läkaren i öppenvården också så de har kanske rätt.

    Jag sov inte mycket inatt, jag vaknar varje gång de kommer och tittar till oss eftersom de envisas med att öppna dörren trots att det finns ett fönster de kan kika in igenom.

    Men jag möttes med respekt när jag berättade om min PTSD och man fixade omedelbart fram en krisplan och bestämde direkt att endast kvinnlig personal ska ta hand om mig, i möjligaste mån. Det känns bra, med tanke på hur mycket jag fått strida för att slippa vara livrädd konstant. ÖL sa att visst är det bra med exponering, men det kanske vore bra för mig att slippa det när livet är som värst. Nästan så jag ville ge henne en kram 😊

    Jag kastas mellan att det är skönt att vara här, att det är ett totalt misslyckande att jag inte klarade mig hemma och frustration över att jag sa sanningen istället för att genomföra planerna. Många motstridiga känslor är det…

    Skönt att höra att du blev väl emottagen och respekterad. Bra att överläkare förstod att du behöver slippa exponering. Jag upplever att psyk är hårda och att det man alltid längtade till var värme och förståelse.Man ska alltid tränas att tåla saker. Det har jag gjort i hela mitt liv. Men jag mår ändå dåligt av dom sakerna jag exponerats för. Vissa saker är bara inte bra för mig. Hoppas du kan sova och att dom kollar i fönstret nu.

Visar 12 inlägg - 241 till 252 (av 252 totalt)
251

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.