Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 12 inlägg - 229 till 240 (av 240 totalt)
239
  • Trådstartaren

    Ja, det är onekligen en skev fördelning. Sex månaders handläggningstid tycker jag låter orimligt långt, och nio månader borde vara oacceptabelt. Beror de långa handläggningstiderna på att det är extra många som söker just sjukersättning (jämfört med andra ersättningar) eller beror det på att FK behöver tid på sig att komma på anledningar till att ge avslag? Jag förstår din ångest. Din situation kunde vara bättre. Det var ju verkligen maximal otur att sjuksköterskan blev sjuk, så att du inte får något stödsamtal i morgon. Innebär det här annars att du har hittat en ny samtalskontakt?

    Det sägs att det är långa handläggningstider på grund av att det är många ansökningar (och i nästa steg många som begär omprövning) och för få handläggare. Och de har fått kritik från inspektionen (vilken myndighet det nu än är, JO tror jag) för att de överskrider de 6 månaderna, men vad hjälper det? På samma sätt som ARN, IVO och många andra tillsynsmyndigheter kan de bara ”rikta kritik”, istället för att utdöma vite eller kräva att myndigheten ska få mer pengar för att kunna utföra sitt uppdrag osv. Kritik i de här sammanhangen leder ingenstans alls.

    När psykologen slutade vågade mottagningen inte släppa mig helt eftersom jag bedöms ha en ganska hög suicidrisk, så jag tvingades till några stödsamtal med en sjuksköterska. Ingen behandlande insats och max 5 veckor, därefter krävs ny psykolog- eller läkarbedömning (men det kommer inte ske, för jag träffar inte läkaren förrän i slutet av juli och de 5 veckorna har typ gått nu). Jag är inte intresserad av att fortsätta, det känns helt lönlöst och bara som ett sätt för mottagningen att ”hålla ryggen fri” (förlåt att jag låter så cynisk, men det är så uppenbart).

    Just nu känns det nästan lika skönt att slippa gå dit imorgon, jag är rädd att de inte skulle släppa hem mig om jag berättar sanningen om hur jag mår. Administratören som ringde och ställde in tiden frågade om jag ville att någon annan skulle ringa och ”kontrollera mitt mående” men det tackade jag nej till. Jag orkar inte. Så sköterskan ska ge mig en ny tid när hon kommer tillbaka. Jag känner mig rätt likgiltig till det hela.

    Det sägs att det är långa handläggningstider på grund av att det är många ansökningar (och i nästa steg många som begär omprövning) och för få handläggare. Och de har fått kritik från inspektionen (vilken myndighet det nu än är, JO tror jag) för att de överskrider de 6 månaderna, men vad hjälper det? På samma sätt som ARN, IVO och många andra tillsynsmyndigheter kan de bara ”rikta kritik”, istället för att utdöma vite eller kräva att myndigheten ska få mer pengar för att kunna utföra sitt uppdrag osv. Kritik i de här sammanhangen leder ingenstans alls. När psykologen slutade vågade mottagningen inte släppa mig helt eftersom jag bedöms ha en ganska hög suicidrisk, så jag tvingades till några stödsamtal med en sjuksköterska. Ingen behandlande insats och max 5 veckor, därefter krävs ny psykolog- eller läkarbedömning (men det kommer inte ske, för jag träffar inte läkaren förrän i slutet av juli och de 5 veckorna har typ gått nu). Jag är inte intresserad av att fortsätta, det känns helt lönlöst och bara som ett sätt för mottagningen att ”hålla ryggen fri” (förlåt att jag låter så cynisk, men det är så uppenbart). Just nu känns det nästan lika skönt att slippa gå dit imorgon, jag är rädd att de inte skulle släppa hem mig om jag berättar sanningen om hur jag mår. Administratören som ringde och ställde in tiden frågade om jag ville att någon annan skulle ringa och ”kontrollera mitt mående” men det tackade jag nej till. Jag orkar inte. Så sköterskan ska ge mig en ny tid när hon kommer tillbaka. Jag känner mig rätt likgiltig till det hela.

    Nej, det är nog tyvärr ofta så att den kritik som riktas från IVO, ARN et c. är rätt tandlös. De instanserna borde få mer makt att påverka.

    Jag tycker att det låter klokt av mottagningen att inte släppa dig utan att veta att du åtminstone har en kontakt någon annanstans, men samtidigt måste de ju förstå att hjälpen inte gör någon nytta om det inte är RÄTT hjälp. Uppenbarligen är det inte det, eftersom du tycker att samtalen med sjuksköterskan känns lönlösa.

    Usch, det låter riktigt tufft för dig! Ekonomin har ju så oerhört stor betydelse för hur man mår! Vad gäller fondansökningar så brukar man ju kunna få viss hjälp av tex kuratorn på psykiatrimottagningarna eller vårdcentralen, men även diakoner inom Svenska Kyrkan brukar vara duktiga på sådant. Den hjälpen kostar ingenting och du måste inte vara vare sig medlem i kyrkan eller troende för att kunna få hjälp! Så om det skulle kännas som en möjlig väg så är mitt tips att gå till (eller ringa) närmaste kyrka och fråga. De har, enligt min erfarenhet, större förståelse för att tex en resa kan göra underverk för ens mående, men de kan också hjälpa till med fondmedel (de har även tillgång till kyrkans egna fonder) för tex glasögon, tandvård osv.

    DET var precis det jag gjorde. (SOM JAG SKREV) Men de svarar inte på samtal eller mejl. Jag blir bara hänvisad till FONDHANDLÄGGARE där  de har blanketterna. De skriver under om mig på dessa. Flera fonder är för sent att söka men som sagt jag har tagit kontakt med diakoner. På vårdcentralen har jag inga tider inbokade. Har slutat hos terapeuten då jag inte får hjälp där. Man får heller inte tider så snabbt det är lättare att få tid hos kyrkan. MEN alla jag försökt ringa är inte tillgängliga och en jobbar bara 25 procent. Så antar att hon inte hunnit svara på mina meddelanden och mejl..Tror inte man kan söka på sommaren iaf inte de fonder jag har hittat, som jag får söka.Men säg gärna fondens namn så kollar jag upp den. Kanske missat någon ändå.

    Jag tror också att det framför allt är ensamstående föräldrar som får pengar från fonder. Samt ensamstående personer som är heltidssjukskrivna eller lever på hel sjuk- eller aktivitetsersättning. Självklart kan man ha en jättetuff ekonomisk situation ändå, även om man delvis jobbar, men det känns som om man oftare blir bortprioriterad av fonderna då. Är du sjukskriven på deltid? I så fall tror jag att du skulle kunna få pengar till tandvård från FVO. De hjälper framför allt långtidssjukskrivna, förtidspensionärer och ensamstående föräldrar. Det är dessutom en av få fonder som jag fått hjälp från sedan jag började jobba, och de brukar vara ganska snabba med att handlägga ansökningarna. Senast jag sökte tog det bara ca 1,5 vecka tills jag hade pengar på kontot. Tänk bara på att om du söker till tandvård från dem så måste du skicka med en kostnadsförslag. Det innebär att du behöver be din tandläkare om ett papper där hen uppskattar hur mycket behandlingen kommer att kosta. Sedan kommer fonden att betala ut pengarna direkt till din tandläkare, under förutsättning att du blir beviljad. Jag vet inte om du har sökt från FVO tidigare, men om du inte gjort det så rekommenderar jag dig verkligen att göra det.

    Det var mindre än ett år sen jag sökte från fvo till glasögon. Men dom pengarna betalade jag en akut räkning med..Så blev inga glasögon.Tandläkare måste först undersöka (man måste gå till tandläkaren)innan jag får kostnadsförslag men har inte ens råd med undersökning.Att gå och prata med tandläkaren går inte (utan att betala).Det är tiden hos henne/honom som kostar. Senast fick jag inte kostnadsförslag på telefon. Så först undersökning.Alltså går inte det. Har inga pengar alls. Vill inte låna mer nu, får panik av alla lån…

    Trådstartaren

    DET var precis det jag gjorde. (SOM JAG SKREV) Men de svarar inte på samtal eller mejl. Jag blir bara hänvisad till FONDHANDLÄGGARE där de har blanketterna. De skriver under om mig på dessa. Flera fonder är för sent att söka men som sagt jag har tagit kontakt med diakoner. På vårdcentralen har jag inga tider inbokade. Har slutat hos terapeuten då jag inte får hjälp där. Man får heller inte tider så snabbt det är lättare att få tid hos kyrkan. MEN alla jag försökt ringa är inte tillgängliga och en jobbar bara 25 procent. Så antar att hon inte hunnit svara på mina meddelanden och mejl..Tror inte man kan söka på sommaren iaf inte de fonder jag har hittat, som jag får söka.Men säg gärna fondens namn så kollar jag upp den. Kanske missat någon ändå.

    Förlåt att jag missade att du redan skrivit det! Jag förstår att du säkert redan har testat det allra mesta, jag tänkte bara att OM du inte kände till möjligheten så ville jag inte ha missat att tipsa om det. Men uppenbarligen så läste jag inte tillräckligt noga och det ber jag om ursäkt för.

    Jag har tyvärr inga specifika fonder att tipsa om, det har gått ett 15-tal år sedan jag sökte fondmedel senast så jag har superdålig koll. Men jag är aktiv i svenska kyrkan och har en vän som jobbar som diakon, därav hade jag koll på hur hon ibland kan hjälpa de som kommer till henne. Men exakt hur mycket de kan hjälpa varierar kanske från församling till församling (större församlingar har både mer fondmedel och mer personal) och kanske arbetar olika diakoner på olika sätt, jag har ingen aning. Men jag önskar dig verkligen lycka till, jag märker av det du skriver att du har en skittuff situation med ett flertal moment22-situationer.

    Jag hoppas att du kan hitta en lösning som inte bara blir brandsläckning utan kan ge lite mer stabilitet.

    Förlåt att jag missade att du redan skrivit det! Jag förstår att du säkert redan har testat det allra mesta, jag tänkte bara att OM du inte kände till möjligheten så ville jag inte ha missat att tipsa om det. Men uppenbarligen så läste jag inte tillräckligt noga och det ber jag om ursäkt för. Jag har tyvärr inga specifika fonder att tipsa om, det har gått ett 15-tal år sedan jag sökte fondmedel senast så jag har superdålig koll. Men jag är aktiv i svenska kyrkan och har en vän som jobbar som diakon, därav hade jag koll på hur hon ibland kan hjälpa de som kommer till henne. Men exakt hur mycket de kan hjälpa varierar kanske från församling till församling (större församlingar har både mer fondmedel och mer personal) och kanske arbetar olika diakoner på olika sätt, jag har ingen aning. Men jag önskar dig verkligen lycka till, jag märker av det du skriver att du har en skittuff situation med ett flertal moment22-situationer. Jag hoppas att du kan hitta en lösning som inte bara blir brandsläckning utan kan ge lite mer stabilitet.

    Hej tack för du tog dig tid. Inte lätt att hålla reda på allt man skrivit. Tack. Ja det är moment 22 på många sätt. Just nu är det bara släcka bränder som du säger. Har inte fått sjukpenning/sjukersättning i perioder.Samtidigt som jag jobbar deltid och inte får stämpla upp till heltid.Jag har aldrig en hel månad med fullt betalt, alltså så jag kan klara hyran och omkostnader.Det trista är att jag verkligen inte slösar, så som jag ser många andra gör.Tipsen man får är att dra in på restaurang och fika besök och  impulsköp, det blir ett hån för mig. Jag gör snart  inget annat än att jaga extrapriser.Jag får tacka nej om någon vill gå ut och äta, tom lunch på jobbet med arbetskompisar måste jag tacka nej till.och då blir man betraktad som underlig, för i det här landet skramlar man inte ihop till någon man känner som är fattig. Läste ”fattig fällan” och känner igen mycket i den boken. Man blir betraktad som en som inte gjort tillräckligt och blir utesluten från gemenskapen.   Kompisar har försvunnit för att jag inte kan hänga på.Så fattigdom har även gjort mig ensam.Blir bråk med partnern med..Hela livet blir förstört bara pga brist på pengar.

    Purple Tibyfo, är du kvar här? Hur har det gått med allt?

    Trådstartaren

    Purple Tibyfo, är du kvar här? Hur har det gått med allt?

    Jag gick in här för att chatta med Mind, men det är fullt. Jag är kvar (än så länge) men jag mår uruselt

    Jag gick in här för att chatta med Mind, men det är fullt. Jag är kvar (än så länge) men jag mår uruselt

    Skönt att höra att du lever! <3 Vilken otur att det var fullt i chatten. Vet du om att det finns andra stödlinjer än Mind, som du kan vända dig till när det krisar? Om du inte visste det, så kommer här en länk. https://www.1177.se/liv–halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/

    Så oerhört ledsamt att höra att du mår uruselt. 🙁 Vad är det som känns värst just nu?

    Trådstartaren

    Skönt att höra att du lever! <3 Vilken otur att det var fullt i chatten. Vet du om att det finns andra stödlinjer än Mind, som du kan vända dig till när det krisar? Om du inte visste det, så kommer här en länk. https://www.1177.se/liv–halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/ Så oerhört ledsamt att höra att du mår uruselt. 🙁 Vad är det som känns värst just nu?

    Tack för tipset; mitt största problem är att de allra flesta stödlinjer stänger på nätterna. Även mind stänger ju vid midnatt och det lokala akutteamet stänger 22. Jag mår oftast som sämst ungefär då, så det blir ett stort bekymmer.

    Att jag mår skit nu beror på att ingenting har hänt. Allt är precis lika vidrigt som förr, jag har inte lyckats förändra någonting. Tiden går och det blir bara mer kört ju längre tid som går. Jag hatar fortfarande mitt liv och vill bara få ett slut på allt. Vattnet är kallt nu och jag har många gånger varit på vippen att sätta mig i bilen och åka till ”min” bro, men hittills har jag inte kommit iväg. Inte ens det klarar jag av att göra…

     

    Tack för tipset; mitt största problem är att de allra flesta stödlinjer stänger på nätterna. Även mind stänger ju vid midnatt och det lokala akutteamet stänger 22. Jag mår oftast som sämst ungefär då, så det blir ett stort bekymmer. Att jag mår skit nu beror på att ingenting har hänt. Allt är precis lika vidrigt som förr, jag har inte lyckats förändra någonting. Tiden går och det blir bara mer kört ju längre tid som går. Jag hatar fortfarande mitt liv och vill bara få ett slut på allt. Vattnet är kallt nu och jag har många gånger varit på vippen att sätta mig i bilen och åka till ”min” bro, men hittills har jag inte kommit iväg. Inte ens det klarar jag av att göra…

    Jag förstår att det är ett stort bekymmer att inte kunna få stöd på nätterna. Numera har jourhavande medmänniska en chatt som är öppen på söndagar mellan 21-06. Deras telefonlinje är däremot öppen varje natt (21-06) men det fungerar för dig att ringa…? Kanske vore det också bra om någon, t.ex. Mind, startade en nattöppen chatt av samma typ som här på forumet, d.v.s. peer support. Det verkar vara många som mår som sämst på nätterna.

    Det är bra att du inte har åkt till bron. Du benämner det som något du inte klarar av att göra, men du klarar av att låta bli och det är starkt! Att du klarar av att hålla dig därifrån är mycket bättre än att klara av att åka dit.

    Trådstartaren

    Över huvud taget är det ett problem att stödet ofta försvinner nattetid. Helst vill jag prata med det mobila teamet som jag hör till, för de har tillgång till min journal och min läkare kan se att jag haft kontakt med dem. Men två stora problem är att de stänger 22 och att det finns ett antal personer som har gett mig ett så bedrövligt bemötande att jag numera lägger på om de svarar. Det finns en person jag riktigt litar på där och han har rekommenderat ett par namn till av sina kollegor, men jag har svårt att våga prata emd dem, är så rädd att åter få höra att jag inte kan få hjälp. En har bett mig återkomma när jag lugnat ner mig (ringde mitt i en panikattack… Vilket jag trodde var deras vanligaste typ av samtal). En annan blev provocerad av att jag sa att jag inte ville levq och att jag övervägde att åka till bron och hoppa. Responsen blev ”tja, det är ju ett val du kan göra” i en fullständigt likgiltig ton. Dessa två karlar jobbar ännu kvar…

    Så jag drar mig för att ringa… Och den rädslan har spritt sig till andra samtal också, jag är så rädd att få höra att jag inte mår dåligt nog att ta upp deras tid, eller för dåligt för att se ska orka/kunna/vilja lyssna och hjälpa. Av någon anledning så är det lättare att ta det i skrift då. Blir väl inte lika personligt antar jag, och det är lättare att avbryta en chatt än att slänga på luren om jag får ett dåligt bemötande.

    Jag vantrivs med mitt liv något så enormt att jag helst vill avsluta det, men jag är för feg för att ta steget. Dödsångesten är ännu vansinnigt stark så jag har hittills backat. Men innerst inne vill jag inte vara kvar, jag är bara så ofantligt rädd för att misslyckas. Att någon ska hitta mig i sista stund och då kanske ”Rädda” mig tillbaka till ett liv med kroppsliga skador, stoppa mig på vägen så att jag måste försvara mitt val osv. Varför måste det vara så svårt att ta steget fullt ut? Jag vill ju verkligen inte leva.

Visar 12 inlägg - 229 till 240 (av 240 totalt)
239

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.