Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23
  • På måndag har jag ett möte med min psykolog och enhetschefen, samt en diakon som hjälper mig att ”slåss”, för jag orkar inte. Jag har spenderat jul/nyår tätt tillsammans med familjen då vi besökt min bror och hans familj utomlands. Att bo med de jag förvisso älskar, men också avundas, är svårt. Att se dem leva det liv jag trodde jag skulle få, men som nu ter sig alltmer ouppnåeligt är fruktansvärt tungt. Jag gläds med dem och missunnar dem ingenting, jag vill bara ha samma jag också. Ensamheten, singellivet och barnlösheten blir så mycket tydligare och det gör skitont. Jag är nervös och orolig för mötet för jag är så övertygad om att jag kommer att få höra att även enhetschefens händer är bundna. Och som sagt, jag orkar inte slåss! Blir det nej nu så lägger jag av när mina 20 ggr är förbrukade (vilket sker om ett par-tre veckor). Jag kan inte fortsätta så här och har inte kraft att påbörja en ny kontakt, vare sig privat eller i landstinget. Varje gång jag träffar någon ny och delar min historia lämnar jag bort en del av mig själv. Och med alla svek och brutna löften har jag aldrig någonsin ”fått tillbaka” det jag delat (ja förlåt det låter flummigt, men kanske förstår ni vad jag menar ändå). Jag har inget kvar att ge, jag är trasig nog som det är. Jag vet att jag måste gå på mötet och jag är tacksam för att de tar sig tid och för att diakonen slåss för mig, men jag vill verkligen inte gå, det är sååå ångestfyllt att bara tänka på det! (Och veckan efter har jag ett SIP-möte med Försäkringskassan, fy, tvi och blä!) Jag vill bara att det ska vara över!

    Vad bra att ni ska ha ett möte! Jag hoppas innerligt att det går att lösa situationen så att du får den hjälp du behöver!! OM det skulle vara så att inte heller enhetschefen kan rå på situationen, men att hen ändå visar förståelse för situationen, så kanske hen kan ta ditt ärende vidare högre upp? Jag håller alla tummar för att enhetschefen kommer att förstå problemet och att hen har förslag på en rimlig lösning!!

    Jag förstår precis vad du menar med att du lämnar bort en del av dig själv varje gång du berättar din historia för en ny person. Jag tycker inte alls att det låter flummigt, jag känner precis likadant. Jag förstår att du har ångest inför mötet, det hade jag nog också haft. Man är så utlämnad. Men vad bra att diakonen ska följa med, så att du slipper gå dit ensam.

    Hur blir det med mötet med Försäkringskassan? Har du någon som kan följa med som stöd?

    Trådstartaren

    Vad bra att ni ska ha ett möte! Jag hoppas innerligt att det går att lösa situationen så att du får den hjälp du behöver!! OM det skulle vara så att inte heller enhetschefen kan rå på situationen, men att hen ändå visar förståelse för situationen, så kanske hen kan ta ditt ärende vidare högre upp? Jag håller alla tummar för att enhetschefen kommer att förstå problemet och att hen har förslag på en rimlig lösning!! Jag förstår precis vad du menar med att du lämnar bort en del av dig själv varje gång du berättar din historia för en ny person. Jag tycker inte alls att det låter flummigt, jag känner precis likadant. Jag förstår att du har ångest inför mötet, det hade jag nog också haft. Man är så utlämnad. Men vad bra att diakonen ska följa med, så att du slipper gå dit ensam. Hur blir det med mötet med Försäkringskassan? Har du någon som kan följa med som stöd?

    Tack för ditt svar!

    Om enhetschefen säger nej är det kört, så säger i alla fall min erfarenhet… Det är klart att jag hoppas att hon kan komma med en lösning som blir gångbar och faktiskt håller i längden, men jag har inte så höga förhoppningar.

    Vad gäller mötet med Försäkringskassan så är det tillsammans med psykologen, läkaren och åtminstone en av mina boendestödjare. Det är Försäkringskassan som är ”boven” i det mötet, de andra står på min sida. Utmaningen är att få handläggaren att förstå att jag inte kommer att bli bättre och att halvtids sjukersättning är det enda raka (för även om jag skulle få den behandling jag behöver så handlar det inte om att jag kommer att få ökad arbetsförmåga utan det är helt och hållet för att jag ska få någon form av livskvalitet). Jag sprang FK’s hinderbana i somras (dvs jag genomgick en Försäkringsmedicinsk utredning) men trots det blir mina läkarintyg ifrågasatta var tredje månad och därmed blir min ekonomi så oförutsägbar att jag inte vågar planera någonting längre fram än det närmaste kvartalet, för sen kan pengarna ta slut.

    Jag klarar inte av det här 3-månadershelvetet, att aldrig veta om mitt nästa intyg blir godkänt, trots att situationen är precis som tidigare. Jag har kämpat mig upp till att jobba halvtid, helt på eget initiativ tagit små steg i taget för att orka jobba mer. De gånger jag har testat att jobba mer än halvtid har jag kraschat – och det ganska snabbt. Så både jag och mina behandlare såväl som läkare är helt överens om att sjukersättning är det enda raka – men FK skiter i det. Min handläggare som hanterade min senaste ansökan om sjukersättning sa per telefon (dessvärre blev det inte inspelat) att det beror på att jag är för ung (de FÅR inte ta hänsyn till min ålder). Men jag har inga bevis…

    Rättssäkerhet – yeah right

    Trådstartaren

    Usch, jag har sån ångest för det här mötet, jag vill verkligen inte gå…

    Självklart vet jag att jag måste och jag kommer gå dit, men varenda molekyl i mig skriker nej…

    Försöker jobba och hålla fokus på arbetsuppgifterna istället, men det är skitsvårt!

    Jag hejar på dig! <3

    Trådstartaren

    Det gick åt helvete.

    Vi satt i 1,5h och enhetschefen vek sig inte en tum. Hon erbjuder mig gruppbehandlingar som inte har något med mina svårigheter att göra (jag behöver tydligen lära mig känna empati för andra, jag som har svårt att inte ”bära” de som finns omkring mig, och som alltid blir den man går till om man behöver prata, såväl privat som på arbetsplatsen, trots att jag inte orkar). Eller så ska jag lära mig mindfulness (hon VÄGRADE lyssna på att jag provat det i många olika tappningar med flera olika ledare, terapeuter osv och bara mår sämre av det, utöver faktumet att mindfulness inte behandlar min problematik över huvud taget).

    Men den behandling jag faktiskt behöver och som min terapeut har kompetens att ge, den kan jag inte få. För som hon sa ”om jag säger ja till dig måste jag säga nej till någon annan”.

    Jag är alltså inte värd att satsas på, det är vad hon säger. Istället för att skrika ”uppåt”att hon behöver mer resurser slår hon på mig som redan ligger. Som de har möjlighet att ge en chans att få komma på fötter. Som är mottaglig för behandling (enligt terapeuten och min journal), som är motiverad och villig. Men nej, psykiatrin finns inte till för att ge någon sådan behandling, och mina svårigheter är ju inte ens en diagnos. Att svårigheterna LEDER till mina diagnoser recidiverande depression och ångest, samt låg till grund för det trauma som gav mig ptsd, det vägrade hon lyssna på.

    Hon har satt upp en tegelvägg och ber mig springa mot den, med öppna ögon. För jag förväntas delta engagerat i de gånger som är kvar, för att få ut så mycket som möjligt, trots att alla vet att vi inte kommer hinna börja innan vi ska avsluta. Utöver faktumet att det enda min hjärna kan tänka på nu är ”Det är kört och jag kan inte slåss mer, det är kört, och jag är inte värd att räddas.”

    Jag lägger av nu

    Det var tungt att höra. 🙁 Vet inte vad jag ska skriva, men vill visa att jag känner med dig.

    Det gick åt helvete. Vi satt i 1,5h och enhetschefen vek sig inte en tum. Hon erbjuder mig gruppbehandlingar som inte har något med mina svårigheter att göra (jag behöver tydligen lära mig känna empati för andra, jag som har svårt att inte ”bära” de som finns omkring mig, och som alltid blir den man går till om man behöver prata, såväl privat som på arbetsplatsen, trots att jag inte orkar). Eller så ska jag lära mig mindfulness (hon VÄGRADE lyssna på att jag provat det i många olika tappningar med flera olika ledare, terapeuter osv och bara mår sämre av det, utöver faktumet att mindfulness inte behandlar min problematik över huvud taget). Men den behandling jag faktiskt behöver och som min terapeut har kompetens att ge, den kan jag inte få. För som hon sa ”om jag säger ja till dig måste jag säga nej till någon annan”. Jag är alltså inte värd att satsas på, det är vad hon säger. Istället för att skrika ”uppåt”att hon behöver mer resurser slår hon på mig som redan ligger. Som de har möjlighet att ge en chans att få komma på fötter. Som är mottaglig för behandling (enligt terapeuten och min journal), som är motiverad och villig. Men nej, psykiatrin finns inte till för att ge någon sådan behandling, och mina svårigheter är ju inte ens en diagnos. Att svårigheterna LEDER till mina diagnoser recidiverande depression och ångest, samt låg till grund för det trauma som gav mig ptsd, det vägrade hon lyssna på. Hon har satt upp en tegelvägg och ber mig springa mot den, med öppna ögon. För jag förväntas delta engagerat i de gånger som är kvar, för att få ut så mycket som möjligt, trots att alla vet att vi inte kommer hinna börja innan vi ska avsluta. Utöver faktumet att det enda min hjärna kan tänka på nu är ”Det är kört och jag kan inte slåss mer, det är kört, och jag är inte värd att räddas.” Jag lägger av nu

    God e.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg/tråd här ovan.

    * Jag blir uppriktigt sagt riktigt ARG och BESVIKEN vad Du får gå igenom plus hur Du blir bemött av Statliga Myndigheten Försäkringskassan.

    * Har Du tänkt på att Du skulle behöva ev. byta till en annan vårdcentralen (= VC) eller en annan husläkarmottagning i det län och kommunort Du bor inom för att få en ”NY” vårdcentralsläkare / husläkare som skriver både en remiss till Psykiatrivården för att Du bör bli patient där (Av det jag läst om dig i dina inlägg/trådar) och träffa en psykologkontakt för att få ”lufta lungorna” en form av ”prat-ventil” och sedan bör läkaren skriva ett ”LUH” / Läkarutlåtande om hälsotillstånd till FK / Statliga Försäkringskassan med inriktning om ditt mående och ev. övrigt innehåll som ska med.

    * Snälla ge inte upp, Du kanske har hört detta förut men jag har varit med om sååå mycket fruktansvärda händelser i livets gång och därför sänder jag till dig ifrån mitt innersta att försök se ljuset och hoppas mina tips kan komma till pass.

    * Jag vill SÅÅÅ höra ifrån dig hur din resa går och Du får gärna höra av dig och skriva till mig här på Mind Forumet.

    Kramar…

    På återseende…

    Jösses! Den enhetschefen verkar helt sakna kompetens för hur saker och ting hänger ihop. Och genuint intresse för människor. Hon borde VERKLIGEN skrika uppåt istället för att försöka få dig att passa in i en mall. Jag känner alltför väl igen problematiken och blir så otroligt FÖRBANNAD på vissa anställdas totala oförmåga att tänka utanför boxen!

    Jag är så ledsen för din skull. Vad sa din psykolog på mötet? Klarade hon av att stå upp för dig?

    Trådstartaren

    Pink Soqaci, om du läser mitt inlägg igen så ser du att byte av enhet och/eller behandlare inte är aktuellt. Det är slut med sånt nu, jag kommer inte gå vidare.

    Läkaren har skrivit kraftfulla intyg och jag har gjort den utredning FK krävde men det skiter min handläggare i och min ansökan om sjukersättning ligger hos Förvaltningsrätten sedan september.

    Red Dykepi, min psykolog sa att hon ser mitt behov av en lång behandling, men hon tog inte strid. Hon ringde mig dagen efter (jag tror jag skrämde dem, för hon hotade att skicka hem akutteamet till mig om jag inte svarade när hpn ringde) och då sa hon bara att hon verkligen försökt, men att det inte gick att övertala enhetschefen. Exakt vad hon sagt och hur vet jag förstås inte, men jag kan tänka mig att hon fick order om att backa på mötet.

    Jag ska träffa henne imorgon, jag har några gånger kvar innan domen slår till (det känns så). Jag vet inte varför jag ska fortsätta, de har ju ändå gett upp.

    Jag mår så dåligt!

     

    Trådstartaren

    Och nu blev även dagens tid inställd.

    Så jag får inte prata med psykologen före mötet på måndag och jag får ingen avstämning efter mötet i måndags.

    Det här går inte!

    Håll ut! Kontakta akutpsykiatrin?

    Trådstartaren

    Håll ut! Kontakta akutpsykiatrin?

    Akutpsykiatrin Kan inte förändra något. Dessutom har jag där mött människor som ber mig ringa tillbaka när jag mår bättre för ”du har så hög ångest så det går ju inte att prata med dig. Ring tillbaka när du är lugnare och kan andas ordentligt”. Jag tar inte den risken. Det finns en vettig människa där, men det är jättelänge sedan det var han som svarade. Är det någon annan lägger jag bara på.

    Men tack för att du/ni försöker komma med idéer och lösningar, jag uppskattar er omtanke! Det är bara det att ingen kan lösa det här nu.

    Tyvärr är det inte på nivån att jag bara behöver stöd någon vecka eller så, så vänder det sedan. Psykiatrin har stängt och reglat min enda väg vidare. Det de är villiga att erbjuda är bara avtagsvägar som tar lång tid att gå och som bara leder  tillbaka till utgångspunkten.

    De vill verkligen inte hjälpa mig och det enda jag hör just nu är hur enhetschefen sitter och säger att jag inte är värd pengarna.

    Så tack för mig, men jag är villig att ge henne rätt. Hon kan få förklara det hela för mina föräldrar senare. Jag kan inte förneka att det är så mina tankar går just nu.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.