Allt är hopplöst, jag ger upp!

Red Dykepi skrev:

Hur är det med dig? Hur går det för dig med allt? Jag hoppas innerligt att du lever! <3

Jag lever (tack för att du frågar!)

Jag har det tufft, milt sagt. Psykologen slutade vid påsk och läkarbesöket i tisdags gjorde ingenting för att ge mig någon form av trygghet. När jag sa att jag behöver kontinuiteten av att ha en fast läkare skrattade läkaren åt mig hånfullt och sa att det aldrig kommer att hända eftersom att de (hyrläkarna) trivs med systemet som det är. Hon hade inte läst någonting om mig, visste inte varför jag var sjukskriven och hade inte ens läst det senaste intyget. Hon bara kopierade texten, förlängde sjukskrivningen och skickade till FK innan jag fick läsa eller kommentera. I intyget står det att jag har fortsatt behandling, vilket inte är sant och dessutom gör det fighten med FK svårare. Jag tror inte sjukskrivningen godkänns utan komplettering den här gången. Hon gjorde fel med recepten för att hon inte läste det meddelande jag lämnade via receptionen för flera veckor sedan. Hon frågade om jag har självmordstankar och -planer och när jag sa att jag vet hur jag ska gå tillväga men inte bestämt när sa hon bara “jaha, så då har du bestämt dig?”. Då sa jag att om jag svarar på den frågan kommer du lägga in mig. Då släppte hon frågan helt. Idag såg jag i min journal att hon tagit upp mig i teamet och att de bestämt att jag ska träffa en psykolog för stödsamtal fem gånger. Det känns lite som att sätta plåster på en skottskada, men fine, då har hon väl tvättat sitt samvete rent antar jag.

Veckan efter att psykologen slutade fick jag en kallelse till muntlig förhandling i Förvaltningsrätten ang sjukersättningen som jag sökte för 1,5 år sedan (som avslagits av FK två gånger). Min boendestödjare åker med för mentalt stöd och för att underlätta för mig att åka tunnelbana (perrongerna är sjukt obehagliga, särskilt när jag mår som jag gör – impulserna att hoppa är starka). Förhandlingen är nästa vecka. Det känns som om jag ska slåss mot Goliat, jag är livrädd och jättestressad.

En nära familjemedlem har också plötsligt blivit svårt sjuk och även om det är förståeligt med tanke på åldern så är det tungt att hantera, särskilt tillsammans med allt annat som pågår.

Så livet är tungt. Väldigt tungt. Men jag är vid liv.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag lever (tack för att du frågar!) Jag har det tufft, milt sagt. Psykologen slutade vid påsk och läkarbesöket i tisdags gjorde ingenting för att ge mig någon form av trygghet. När jag sa att jag behöver kontinuiteten av att ha en fast läkare skrattade läkaren åt mig hånfullt och sa att det aldrig kommer att hända eftersom att de (hyrläkarna) trivs med systemet som det är. Hon hade inte läst någonting om mig, visste inte varför jag var sjukskriven och hade inte ens läst det senaste intyget. Hon bara kopierade texten, förlängde sjukskrivningen och skickade till FK innan jag fick läsa eller kommentera. I intyget står det att jag har fortsatt behandling, vilket inte är sant och dessutom gör det fighten med FK svårare. Jag tror inte sjukskrivningen godkänns utan komplettering den här gången. Hon gjorde fel med recepten för att hon inte läste det meddelande jag lämnade via receptionen för flera veckor sedan. Hon frågade om jag har självmordstankar och -planer och när jag sa att jag vet hur jag ska gå tillväga men inte bestämt när sa hon bara ”jaha, så då har du bestämt dig?”. Då sa jag att om jag svarar på den frågan kommer du lägga in mig. Då släppte hon frågan helt. Idag såg jag i min journal att hon tagit upp mig i teamet och att de bestämt att jag ska träffa en psykolog för stödsamtal fem gånger. Det känns lite som att sätta plåster på en skottskada, men fine, då har hon väl tvättat sitt samvete rent antar jag. Veckan efter att psykologen slutade fick jag en kallelse till muntlig förhandling i Förvaltningsrätten ang sjukersättningen som jag sökte för 1,5 år sedan (som avslagits av FK två gånger). Min boendestödjare åker med för mentalt stöd och för att underlätta för mig att åka tunnelbana (perrongerna är sjukt obehagliga, särskilt när jag mår som jag gör – impulserna att hoppa är starka). Förhandlingen är nästa vecka. Det känns som om jag ska slåss mot Goliat, jag är livrädd och jättestressad. En nära familjemedlem har också plötsligt blivit svårt sjuk och även om det är förståeligt med tanke på åldern så är det tungt att hantera, särskilt tillsammans med allt annat som pågår. Så livet är tungt. Väldigt tungt. Men jag är vid liv.

Skönt att höra att du lever! <3

Jag förstår att det måste ha varit jävligt tungt att förlora psykologen. Det är oerhört tungt att mista en vårdkontakt som det har fungerat bra med och som gett en livsnödvändigt stöd, speciellt om man inte har någon annan vårdkontakt att luta sig mot.

Vilket hemskt bemötande du fick av den där läkaren! Fenomenet med att bara kopiera sjukintyg och skriva under med sitt eget namn, känner jag tyvärr igen. Det blir lätt så med hyrläkare, eftersom de sällan stannar så länge på en mottagning att de hinner lära känna patienterna.

Usch, det låter jättejobbigt med förhandling i Förvaltningsrätten. Man känner ju sig tillräckligt liten gentemot Försäkringskassan ändå, utan att behöva träffa dem i Förvaltningsrätten. Men bra ändå att din boendestödjare kunde följa med. Har förhandlingen varit än? Hur gick den i så fall? Försäkringskassan kan verkligen vara onda. Så snart jag orkar jobba halvtid kommer jag också att ansöka om halv sjukersättning. Jag bävar för det.

Så oerhört sorgligt med din familjemedlem. 🙁 <3 Jag beklagar verkligen.

Förhandlingen var idag. Så fruktansvärt jobbigt och obehagligt. Jag inledde med att bryta ihop… Jag fick det mesta sagt som jag hade tänkt, men självklart kommer man på något när man går därifrån också… Men nu är det gjort. Jag är tacksam för att boendestödet var med, det var mycket värdefullt fastän han “bara” var där, han sa inget och skulle heller inte säga något.

FK menar att jag måste testa att jobba via Samhall innan de kan bevilja sjukersättning trots att jag har flera läkarintyg som styrker att jag inte kan jobba mer, oavsett vilket jobb det gäller och att ett arbete som inte kräver koncentration skulle ge mig ohyggligt mer ångest och göra mig deprimerad. Jag berättade också att senaste försöket att få mig att jobba mer ledde till 5v på psykavdelning.

Mitt boendestöd menar att det såg ut som om nämndemännen verkligen tog in vad jag berättade, men om han har rätt eller om det ens gör någon skillnad att de känner empati det vet jag inte. Jag vet bara att om jag blir tvingad till Samhall så dör jag. Och förlorar det älskade jobb jag har.

Domen faller inom 4 veckor.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Förhandlingen var idag. Så fruktansvärt jobbigt och obehagligt. Jag inledde med att bryta ihop… Jag fick det mesta sagt som jag hade tänkt, men självklart kommer man på något när man går därifrån också… Men nu är det gjort. Jag är tacksam för att boendestödet var med, det var mycket värdefullt fastän han ”bara” var där, han sa inget och skulle heller inte säga något. FK menar att jag måste testa att jobba via Samhall innan de kan bevilja sjukersättning trots att jag har flera läkarintyg som styrker att jag inte kan jobba mer, oavsett vilket jobb det gäller och att ett arbete som inte kräver koncentration skulle ge mig ohyggligt mer ångest och göra mig deprimerad. Jag berättade också att senaste försöket att få mig att jobba mer ledde till 5v på psykavdelning. Mitt boendestöd menar att det såg ut som om nämndemännen verkligen tog in vad jag berättade, men om han har rätt eller om det ens gör någon skillnad att de känner empati det vet jag inte. Jag vet bara att om jag blir tvingad till Samhall så dör jag. Och förlorar det älskade jobb jag har. Domen faller inom 4 veckor.

Usch, jag förstår att det måste ha varit skitjobbigt. <3 Men superstarkt av dig att ta dig igenom förhandlingen! Var det åhörare där eller var det stängda dörrar? Hur som helst så tror jag att det kan vara positivt att det blev en muntlig förhandling. Vad jag förstår så är det rätt ovanligt att det blir det i socialförsäkringsfrågor, så att det blev det i ditt fall kanske tyder på att Förvaltningsrätten ansåg att det rent juridiskt skulle kunna föreligga skäl att bevilja dig sjukersättning. Jag håller tummarna för att du får rätt!

Jag förstår din panik inför att tvingas sluta på ditt nuvarande jobb och börja jobba på Samhall. Självklart vill man inte sluta på ett jobb som fungerar och där man trivs. Dessutom är det ju inte säkert att Samhall har arbetsuppgifter/arbetsvillkor som fungerar för alla. Jag antar att Försäkringskassan anser att Samhall erbjuder “enkla” jobb, men det som anses vara enkelt enligt normen är ju inte enkelt för precis alla. Själv har jag en väldigt ojämn begåvningsprofil och skulle aldrig klara av att t.ex. städa trappor (vilket anställda på Samhall gjorde i mitt hus förut) eller montera saker (som jag har förstått att de också jobbar med).

Jag vet inte hur din begåvningsprofil ser ut, men om det är så att du t.o.m. skulle få svårare att klara av de arbetsuppgifter som Samhall erbjuder än de arbetsuppgifter du har på ditt nuvarande jobb, så kanske det är någonting att trycka på?

Det var stängda dörrar, så jag fick argumentera en stund för att boendestödet ändå skulle få vara kvar… det hade gått att hålla förhandlingen öppen, för det fanns inga åhörare men det hade ju kunnat finnas studenter el dyl så det var ju skönt att de tyckte att det var känsligt nog att stänga dörrarna.

Det är som du skriver ovanligt med muntlig förhandling när det gäller sjukförsäkringen, men jag blev rekommenderad att begära det så det var på grund av mig det blev så här. Så det i sig betyder inget annat än att de gjorde som de måste (om någon begär muntlig förhandling så blir det så).

Min fibromyalgi gör att fysiska arbeten, som städning, jobb som innebär tunga lyft osv inte är möjliga. När jag gjorde deras utredning förra året visade psykologtestet att jag har en hög begåvning, snabb kognitiv förmåga, men kort psykisk uthållighet. Oavsett uppgift. Det gör att ett jobb som inte kräver tankekraft skulle göra min situation ohållbar, jag skulle bli så deprimerad om jag skulle ägna min arbetstid åt uppgifter som är för enkla. Inget ont alls om Samhall, eller de som jobbar där, jag skulle bara inte överleva det. Men så vägrar FK tänka för det är inte deras ansvar att man ska trivas på jobbet, ha vad ett som känns som ett meningsfullt liv och hålla i längden. Det är så kortsiktigt tänkt och så idiotiskt fyrkantigt.

Mitt enda hopp nu står till att förvaltningsrätten ser att ett Samhalljobb inte är lönt att testa. Men jag känner inget hopp, jag tror tyvärr att jag förlorar. Och jag vet inte vad jag tar mig till om det verkligen blir så. Jag orkar inte med det konstanta bråket med FK på sjukpenningsidan.

Jag blev vid avstämningsmötet utlovad snabb återkoppling på mina sjukintyg, om de beviljas eller inte. Det har nu gått nästan tre veckor sedan jag skickade in intyget. Har jag fått återkoppling? Icke… Så återigen får jag gå en månad och vänta och se om utbetalnings-sms:et kommer. Eller om det dimper ner ett avslag i brevlådan. Eller om läkare ringer för att FK begär komplettering. Jag fullkomligt HATAR min situation. Jag hatar mitt så kallade liv

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det var stängda dörrar, så jag fick argumentera en stund för att boendestödet ändå skulle få vara kvar… det hade gått att hålla förhandlingen öppen, för det fanns inga åhörare men det hade ju kunnat finnas studenter el dyl så det var ju skönt att de tyckte att det var känsligt nog att stänga dörrarna. Det är som du skriver ovanligt med muntlig förhandling när det gäller sjukförsäkringen, men jag blev rekommenderad att begära det så det var på grund av mig det blev så här. Så det i sig betyder inget annat än att de gjorde som de måste (om någon begär muntlig förhandling så blir det så). Min fibromyalgi gör att fysiska arbeten, som städning, jobb som innebär tunga lyft osv inte är möjliga. När jag gjorde deras utredning förra året visade psykologtestet att jag har en hög begåvning, snabb kognitiv förmåga, men kort psykisk uthållighet. Oavsett uppgift. Det gör att ett jobb som inte kräver tankekraft skulle göra min situation ohållbar, jag skulle bli så deprimerad om jag skulle ägna min arbetstid åt uppgifter som är för enkla. Inget ont alls om Samhall, eller de som jobbar där, jag skulle bara inte överleva det. Men så vägrar FK tänka för det är inte deras ansvar att man ska trivas på jobbet, ha vad ett som känns som ett meningsfullt liv och hålla i längden. Det är så kortsiktigt tänkt och så idiotiskt fyrkantigt. Mitt enda hopp nu står till att förvaltningsrätten ser att ett Samhalljobb inte är lönt att testa. Men jag känner inget hopp, jag tror tyvärr att jag förlorar. Och jag vet inte vad jag tar mig till om det verkligen blir så. Jag orkar inte med det konstanta bråket med FK på sjukpenningsidan. Jag blev vid avstämningsmötet utlovad snabb återkoppling på mina sjukintyg, om de beviljas eller inte. Det har nu gått nästan tre veckor sedan jag skickade in intyget. Har jag fått återkoppling? Icke… Så återigen får jag gå en månad och vänta och se om utbetalnings-sms:et kommer. Eller om det dimper ner ett avslag i brevlådan. Eller om läkare ringer för att FK begär komplettering. Jag fullkomligt HATAR min situation. Jag hatar mitt så kallade liv

Ah, då förstår jag. Vad bra att du begärde muntlig förhandling! Jag kan tänka mig att Förvaltningsrätten då får en mer omfattande och tydligare bild av dig, än om de bara skulle gå efter de inskickade handlingarna. Jag hoppas verkligen att de förstår att ett jobb på Samhall inte skulle förbättra din arbetsförmåga, men jag förstår att du är orolig.

Jag förstår att du behöver någon form av ersättning från FK i längden, men skulle det vara möjligt för dig att överleva på din halvtidslön en tid, om det blir problem med FK?

Om du loggar in på “Mina sidor” på Försäkringskassans hemsida, och klickar på “Ärenden”, så borde du kunna se om det tagits något beslut i ditt sjukpenningärende. Det fungerar för mig, och det borde rimligtvis vara samma för alla.

Jag har oxå haft svårt att få sjukintyg. Både från läkare och FK. Jag vet att flera jag känner med “fina” utbildningar har fått sjukskrivning i ett halvår eller mer. Men jag som inte har det blir bara skickat till arbetsförmedlingen. Jag fick tre veckor sjukskrivning skulle behövt minst 3 mån.Jag har inte kunnat säga att min begåvning gör att jag inte kan städa trappor…(har flera begåvningar) Jag har faktiskt varit mer eller mindre tvungen att städa eller bli av med ersättningar.(städade i tre år ca men inte nu ) Men jag har inte varit på Samhall. Jag har alltid fått höra att jag måste ta enkla jobb även om jag säger att jag inte trivs. Vad olika man bedöms! Kan inte minnas att jag fått välja vad jag ska göra utan blivit till skickat jobberbjudanden som jag måste söka. Den enda gången jag inte behövt är när jag fått ett jobb jag själv sökt men om jag inte får de jobben är jag tvungen att söka några av deras förslag. Får inte pengar från soc heller då jag skickats till jobbtorget, arbetspsykolog osv men alltid haft en press att ta jobb jag inte trivs med! (om jag ska få behålla ersättningen )Men om man är akademiker eller har ngn utbildning kan man tydligen plocka ut ersättning i åratal. Känner flera som gör det. Både som akassa och längre sjukskrivningar. Undrar varför man gör såna skillnader på folk och folk? känns diskriminerande. Just nu är jag tvungen att jobba trots stor ångest . Fick inte förlängning på sjukintyg! För några dgr sen sprang jag till en granne gråtandes för att jag trodde nån hade gjort inbrott hos mig…Så var det inte som tur var, men min stress gjorde att min hjärna gick i spinn och jag fick för mig att någon gått in  och tagit dator och mobil! jag hade förlagt datorn o mobilen kvällen innan men glömt det. Pinsamt,vet inte hur jag ska förklara för grannen. ( jag skyllde inte på grannen men gick dit för att låna hennes mobil för att kunna kontakta min kille) Jag var helt i chock. Har haft attacker på jobbet oxå, men är ändå inte tillräckligt sjuk…Får höra att jag ska jobba annars må jag bara sämre. Ingen lyssnar på mig allas tala om vad jag ska göra  Hoppas de yrkar bifall i förvaltningsrätten. håller tummarna!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag har oxå haft svårt att få sjukintyg. Både från läkare och FK. Jag vet att flera jag känner med ”fina” utbildningar har fått sjukskrivning i ett halvår eller mer. Men jag som inte har det blir bara skickat till arbetsförmedlingen. Jag fick tre veckor sjukskrivning skulle behövt minst 3 mån.Jag har inte kunnat säga att min begåvning gör att jag inte kan städa trappor…(har flera begåvningar) Jag har faktiskt varit mer eller mindre tvungen att städa eller bli av med ersättningar.(städade i tre år ca men inte nu ) Men jag har inte varit på Samhall. Jag har alltid fått höra att jag måste ta enkla jobb även om jag säger att jag inte trivs. Vad olika man bedöms! Kan inte minnas att jag fått välja vad jag ska göra utan blivit till skickat jobberbjudanden som jag måste söka. Den enda gången jag inte behövt är när jag fått ett jobb jag själv sökt men om jag inte får de jobben är jag tvungen att söka några av deras förslag. Får inte pengar från soc heller då jag skickats till jobbtorget, arbetspsykolog osv men alltid haft en press att ta jobb jag inte trivs med! (om jag ska få behålla ersättningen )Men om man är akademiker eller har ngn utbildning kan man tydligen plocka ut ersättning i åratal. Känner flera som gör det. Både som akassa och längre sjukskrivningar. Undrar varför man gör såna skillnader på folk och folk? känns diskriminerande. Just nu är jag tvungen att jobba trots stor ångest . Fick inte förlängning på sjukintyg! För några dgr sen sprang jag till en granne gråtandes för att jag trodde nån hade gjort inbrott hos mig…Så var det inte som tur var, men min stress gjorde att min hjärna gick i spinn och jag fick för mig att någon gått in och tagit dator och mobil! jag hade förlagt datorn o mobilen kvällen innan men glömt det. Pinsamt,vet inte hur jag ska förklara för grannen. ( jag skyllde inte på grannen men gick dit för att låna hennes mobil för att kunna kontakta min kille) Jag var helt i chock. Har haft attacker på jobbet oxå, men är ändå inte tillräckligt sjuk…Får höra att jag ska jobba annars må jag bara sämre. Ingen lyssnar på mig allas tala om vad jag ska göra Hoppas de yrkar bifall i förvaltningsrätten. håller tummarna!

Jag tror inte att det har med utbildning att göra, utan om vilken handläggare man får. Att dina bekanta med “fina” utbildningar inte haft några svårigheter att få ersättning är nog bara en slump. Jag gissar att de haft tur med sina handläggare. Jag saknar högre utbildning och har under årens lopp haft problem med två av mina handläggare på Försäkringskassan, men dem har jag bytt ut. Med de andra har det inte varit några problem. Jag har fått igenom fortsatt sjukpenning på deltid i snart två år, och förutom en handläggare som jag bytte ut så har det inte varit några problem alls. Jag upplever att det är stor skillnad på hur olika handläggare hanterar ens ärende, och upplever att det hänger mycket på hur mycket empati och förståelse de har. Vissa är mer nitiska än andra.

Sedan handlar det förstås också om läkarintygen. Det gäller att all information finns med och att läkaren uttrycker sig på ett sätt som gör att det inte uppstår något tolkningsutrymme för handläggaren på Försäkringskassan.

Vad är anledningen till att du haft svårt att få intyg från läkaren? Vad har de haft för argument?

Nja tror inte att det är en slump, man vill gärna tro att alla behandlas lika men så är det inte. Det finns många studier på detta. Man behandlas olika i livet beroende på ålder, utseende, utbildning. Och om du har utbildning så måste du inte ta enkla jobb utan får arbetslöshetsersättning utan krav på ta något “sämre” än det du är utbildad till.Jag däremot måste söka enkla jobb, jag kan inte säga nej och fortsätta ta akassa, som en person med utbildning kan göra (om jobb i den branschen inte finns ). Så det är olika där. Jag måste söka brett, inom många brancher som jag inte behärskar. Jag har många bekanta med utbildning och status jobb som alltid fått intyg ersättning när de blivit sjuka.Har svårt att tänka mig att dom inte skulle få sin sjukskrivning godkänd. Det handlar om många personer jag pratat med och skrivit till, dom senaste åren..Gemensamt för alla som det går bra för är att de har lång utbildning. Sedan känner jag många som är i min sits och dom måste alltid kämpa både hos arbetsförmedlingen och försäkringskassan.Jag har haft bra läkarintyg har inte funnits något som fattas.Står precis allt dom behöver.Men hjälper inte. Det enda dom säger är att sjukskrivning på längre tid gör mig sämre…Att det är bättre att jag jobbar.Idag träffade jag en högavlönad person som varit sjukskriven i 5 månader…Och som är social och har massor av fritidssysslor.Själv skulle jag aldrig orka göra allt det hon gör.Men för henne var det inga problem.Och det räknade jag ut redan när hon sa att hon ev skulle gå till läkare för hon kände sig utbränd.Då visste jag att det skulle beviljas. Och så blev det. Det mönstret har jag sett hela mitt liv,att vissa gynnas mer än andra, och Det är lätt att se vilka som det går bra för och vilka som det misslyckas för.

Sen så har jag funderat om jag bara har nån sorts “talang” att se saker som folk missar…Jag tycker det är lätt att se på någon om den kommer få “flyt”eller inte…Jag är förvånad hur olika man behandlas beroende på bakgrund och status i samhället.Det kan vara enorm skillnad.Sedan finns det studier som visar att högutbildade får bättre vård. Allt är inte självupplevt, men mycket är det!

Jag tror säkert att det kan finnas mönster om man ser på landet som helhet. De har ju hittat mönster som har att göra med var i landet man bor och hur stor sannolikheten är för att sjukpeng och/eller sjukersättning ska beviljas. Det är ju helt absurt, helt klart!

Jag är högutbildad men har inte klarat att jobba heltid på snart 10 år. Jag har under alla dessa år inte haft några problem med att få intyg från läkarna (och ofta fantastiskt bra, med några undantag givetvis) utan problemet har suttit just hos handläggaren och/eller dennes chef.

Jag anser inte att jag är “för fin” eller för högutbildad för att kunna ta ett enklare jobb, utan problemet för mig är att jag behöver något att rika min koncentration på den tid jag orkar, för då får inte ångest plats så att säga. Det är jättetydligt för mig, för det finns perioder (som på alla arbetsplatser antar jag) då jag måst ägna mig åt uppgifter som är monotona och inte kräver så mycket tankeverksamhet. De perioderna mår jag så otroligt mycket sämre, med vansinnigt mycket mer ångest, större sömnproblem och trötthet som följd på det. Och skulle jag ha det så hela tiden skulle jag till slut bli så dålig att jag inte ens klarar att jobba halvtid. Jag känner mig själv väl vid det här laget och alla försök att få mig att jobba mer har hittills lett till att jag till slut jobbar mindre och/eller blir inlagd på sjukhus.

Apropå frågan om jag överlever på min halvtidslön en period så är svaret komplicerat, för det handlar inte bara om här och nu utan även framtiden. Eftersom det inte finns någon som tror att jag någonsin kommer att klara ett heltidsarbete måste jag ha det i bakhuvudet hela tiden. Och min nuvarande SGI är i grunden baserad på den lön jag hade när jag arbetade heltid. Men för varje utförsäkringsperiod har den sjunkit en del pga att nästa SGI-beslut byggt på den a-kassa jag fått medan jag varit utförsäkrad (och det motsvarar ju inte lönen).

Skulle jag bli utkastad från FK och arbetsförmedlingen kombinerat (Vilket tyvärr är alldeles för möjligt) så skulle jag tappa mitt SGI-skydd. Skulle jag senare bli “återförsäkrad”, dvs att FK accepterar en senare sjukskrivning skulle jag mer än halvera min SGI och därmed också mina utbetalningar från FK. Då är jag körd. Och det för resten av mitt arbetsliv. Och dessutom påverkas min pension av det – så jag är körd för all tid och evighet. Så jag måste vara hyperförsiktig och göra allt jag kan och lite till för att hålla min SGI skyddad.

Loggar jag in på “mina sidor” på FK så kan jag, om jag har tur, se att ett beslut har fattats – men inte vad beslutet innebär (beviljat eller avslag). Min handläggare lägger inte in utbetalningarna förrän precis före utbetalningsdagen så jag har ingen chans att veta. Idag fick jag det efterlängtade sms:et om utbetalning, som bevisar att intyget från förra månadsskiftet tack och lov har godkänts. Så nu ska jag försöka slappna av kring det. Men det är svårt att inte oroa sig över fortsättningen.

På måndag har 2 av de 4 veckorna gått. Jag räknar ner dagarna…

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag tror säkert att det kan finnas mönster om man ser på landet som helhet. De har ju hittat mönster som har att göra med var i landet man bor och hur stor sannolikheten är för att sjukpeng och/eller sjukersättning ska beviljas. Det är ju helt absurt, helt klart! Jag är högutbildad men har inte klarat att jobba heltid på snart 10 år. Jag har under alla dessa år inte haft några problem med att få intyg från läkarna (och ofta fantastiskt bra, med några undantag givetvis) utan problemet har suttit just hos handläggaren och/eller dennes chef. Jag anser inte att jag är ”för fin” eller för högutbildad för att kunna ta ett enklare jobb, utan problemet för mig är att jag behöver något att rika min koncentration på den tid jag orkar, för då får inte ångest plats så att säga. Det är jättetydligt för mig, för det finns perioder (som på alla arbetsplatser antar jag) då jag måst ägna mig åt uppgifter som är monotona och inte kräver så mycket tankeverksamhet. De perioderna mår jag så otroligt mycket sämre, med vansinnigt mycket mer ångest, större sömnproblem och trötthet som följd på det. Och skulle jag ha det så hela tiden skulle jag till slut bli så dålig att jag inte ens klarar att jobba halvtid. Jag känner mig själv väl vid det här laget och alla försök att få mig att jobba mer har hittills lett till att jag till slut jobbar mindre och/eller blir inlagd på sjukhus. Apropå frågan om jag överlever på min halvtidslön en period så är svaret komplicerat, för det handlar inte bara om här och nu utan även framtiden. Eftersom det inte finns någon som tror att jag någonsin kommer att klara ett heltidsarbete måste jag ha det i bakhuvudet hela tiden. Och min nuvarande SGI är i grunden baserad på den lön jag hade när jag arbetade heltid. Men för varje utförsäkringsperiod har den sjunkit en del pga att nästa SGI-beslut byggt på den a-kassa jag fått medan jag varit utförsäkrad (och det motsvarar ju inte lönen). Skulle jag bli utkastad från FK och arbetsförmedlingen kombinerat (Vilket tyvärr är alldeles för möjligt) så skulle jag tappa mitt SGI-skydd. Skulle jag senare bli ”återförsäkrad”, dvs att FK accepterar en senare sjukskrivning skulle jag mer än halvera min SGI och därmed också mina utbetalningar från FK. Då är jag körd. Och det för resten av mitt arbetsliv. Och dessutom påverkas min pension av det – så jag är körd för all tid och evighet. Så jag måste vara hyperförsiktig och göra allt jag kan och lite till för att hålla min SGI skyddad. Loggar jag in på ”mina sidor” på FK så kan jag, om jag har tur, se att ett beslut har fattats – men inte vad beslutet innebär (beviljat eller avslag). Min handläggare lägger inte in utbetalningarna förrän precis före utbetalningsdagen så jag har ingen chans att veta. Idag fick jag det efterlängtade sms:et om utbetalning, som bevisar att intyget från förra månadsskiftet tack och lov har godkänts. Så nu ska jag försöka slappna av kring det. Men det är svårt att inte oroa sig över fortsättningen. På måndag har 2 av de 4 veckorna gått. Jag räknar ner dagarna…

Åh, att det ska vara så himla krångligt det där med SGI! Jag förstår verkligen att du vill skydda din SGI. Men det vore ju fullständigt jävla vrickat om du, för att skydda den, behövde prova att jobba heltid på Samhall istället för att fortsätta jobba halvtid på ditt nuvarande jobb! En fundering: OM det skulle bli så att beslutet att du måste jobba heltid på Samhall står fast, har du då möjlighet att provjobba där x antal månader och under tiden vara tjänstledig från ditt nuvarande jobb? Om du sedan mår mycket sämre av att jobba på Samhall (vilket jag av det du skriver förstår att du skulle göra) så finns ditt nuvarande jobb kvar.

Usch, jag förstår att det är jättenervöst nu. Jag håller tummarna (och min kisse håller svansen) för att du får rätt i Förvaltningsrätten!