Allt är hopplöst, jag ger upp!

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det är klart att jag begränsar mina möjligheter med tanke på att jag inte vågar ge någon annan chansen att hjälpa mig på akutteamet, men den person jag tycker om att prata med är duktig på att ”prata ner” mig när ångesten är för hög, han är lugn och sansad och blir inte stressad när jag inte klarar av att följa hans instruktioner. Det står i min krisplan hur de behöver agera, vad det är jag behöver, men sedan man gjorde någon form av uppdatering av journalsystemet dyker inte krisplanen upp när man öppnar journalen utan de måste aktivt sitta och leta efter den, bland alla andra journalanteckningar. Och eftersom jag har så många och täta kontakter har nu min krisplan, som skrevs i januari, drunknat i de övriga anteckningarna. Alltså ligger ansvaret på mig att komma på att jag ska instruera dem om att den existerar – och det klarar inte jag när ångesten regerar. Den skötare som jag vill prata med jobbar nog heltid, men de jobbar i skift så det gäller ju att jag lyckas pricka in dels en dag då han jobbar, dels rätt tidpunkt och dessutom bli kopplad till rätt person (och att han inte är upptagen med någon annan). Någon gång har jag frågat efter honom men killen som svarade då lät skitsur när jag sa att jag inte ville prata med någon annan. Och det blev jobbigt, så jag har inte försökt igen. Jag var så slut efter föreställningen så det var helt rätt att inte gå med ut och käka, det var svårt nog att ta sig hem ändå. Hela kroppen är slut, både fysiskt och mentalt, men nu har jag en intensiv jobbvecka framför mig. Och idag insåg jag att det bara är ett par veckor kvar tills min psykolog lämnar mottagningen. Jag har lite grann förträngt den processen tror jag, i och med att föreställningen kom i vägen, strulet på jobbet uppstod osv. Jobbsituationen har jag fortfarande inte gjort något åt, men kanske jag lyckas ringa facket imorgon på väg hem från jobbet. Den som lever får se

Åh, vad dumt att krisplanen inte längre dyker upp automatiskt! Den borde ju rimligtvis ligga överst, som en fastnålad anteckning. Går inte det att fixa? Jag förstår att det blir jättefrustrerande och otryggt för den när personalen på akutteamet måste sitta och leta i journalen efter krisplanen.

Jo, det är klart, det krävs väl en del för att allt ska “klaffa” när du ringer, d.v.s. att det ska gå att ordna så att du får prata med just den här personen. Men bra att du i alla fall har försökt! Väldigt tråkigt dock med killen som lät sur bara för att du bad att få prata med någon annan. Det viktiga ska ju inte vara att HAN får prata, utan att DU får prata.

Vad skönt att du tog rätt beslut! Hur gick föreställningen annars? Vad tyckte publiken?

Jag förstår verkligen att du känner bedrövelse inför att psykologen ska sluta. Väldigt sorgligt att det blev som det blev.

Men vad bra att du inte släppte tankarna på att ringa facket! Ringde du dem på hemvägen, som du funderade på?

Red Dykepi skrev:

Åh, vad dumt att krisplanen inte längre dyker upp automatiskt! Den borde ju rimligtvis ligga överst, som en fastnålad anteckning. Går inte det att fixa? Jag förstår att det blir jättefrustrerande och otryggt för den när personalen på akutteamet måste sitta och leta i journalen efter krisplanen. Jo, det är klart, det krävs väl en del för att allt ska ”klaffa” när du ringer, d.v.s. att det ska gå att ordna så att du får prata med just den här personen. Men bra att du i alla fall har försökt! Väldigt tråkigt dock med killen som lät sur bara för att du bad att få prata med någon annan. Det viktiga ska ju inte vara att HAN får prata, utan att DU får prata. Vad skönt att du tog rätt beslut! Hur gick föreställningen annars? Vad tyckte publiken? Jag förstår verkligen att du känner bedrövelse inför att psykologen ska sluta. Väldigt sorgligt att det blev som det blev. Men vad bra att du inte släppte tankarna på att ringa facket! Ringde du dem på hemvägen, som du funderade på?

Jag håller med helt och hållet, krisplanen är ju a och o i det här sammanhanget, och jag har hela tiden räknat med att den “ploppar upp” men att kanske vissa väljer att inte läsa så noga. Men jag har fått det här bekräftat av ett par läkare vid det här laget, som också håller med om att det är en jättebrist. Det leder dessutom till att psykologerna missar att uppdatera dem (vilket SKA göras minst en gång/år) eftersom det inte syns tydligt när den senaste skrevs. Men i grund och botten krävs det att TakeCare ändrar tillbaka det här i en programuppdatering och den sannolikheten är väl minimal…

De jag pratat med (dvs de jag känner som var där) efter föreställningen tyckte att den var tänkvärd och bra! Jag har fått en del komplimanger för min insats men har förstås svårt att riktigt ta in det. Jag vet att jag kan sjunga, men ändå är det jättesvårt att verkligen tro på vad de säger!

Jag har fortfarande inte ringt facket… eller pratat med chefen. Inget mer har hänt tack och lov, men just nu är min vän och trygghet på nedervåningen sjukskriven så det är obehagligt att gå ner (vilket jag ändå måste göra). Hittills har jag lyckats undvika mannen ifråga och det hoppas jag kunna fortsätta med… men jag kan inte hålla på så hur länge som helst. Jag har dessutom inte varit på gymmet på ett bra tag (delvis pga föreställningen, förra veckan hann och orkade jag inte) och jag vet verkligen inte hur jag ska göra i veckan som kommer. Min vän kommer ju utebli ifrån träningen också… och då är det ju bara jag och de två andra kvar och det känns inte tryggt alls.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag håller med helt och hållet, krisplanen är ju a och o i det här sammanhanget, och jag har hela tiden räknat med att den ”ploppar upp” men att kanske vissa väljer att inte läsa så noga. Men jag har fått det här bekräftat av ett par läkare vid det här laget, som också håller med om att det är en jättebrist. Det leder dessutom till att psykologerna missar att uppdatera dem (vilket SKA göras minst en gång/år) eftersom det inte syns tydligt när den senaste skrevs. Men i grund och botten krävs det att TakeCare ändrar tillbaka det här i en programuppdatering och den sannolikheten är väl minimal… De jag pratat med (dvs de jag känner som var där) efter föreställningen tyckte att den var tänkvärd och bra! Jag har fått en del komplimanger för min insats men har förstås svårt att riktigt ta in det. Jag vet att jag kan sjunga, men ändå är det jättesvårt att verkligen tro på vad de säger! Jag har fortfarande inte ringt facket… eller pratat med chefen. Inget mer har hänt tack och lov, men just nu är min vän och trygghet på nedervåningen sjukskriven så det är obehagligt att gå ner (vilket jag ändå måste göra). Hittills har jag lyckats undvika mannen ifråga och det hoppas jag kunna fortsätta med… men jag kan inte hålla på så hur länge som helst. Jag har dessutom inte varit på gymmet på ett bra tag (delvis pga föreställningen, förra veckan hann och orkade jag inte) och jag vet verkligen inte hur jag ska göra i veckan som kommer. Min vän kommer ju utebli ifrån träningen också… och då är det ju bara jag och de två andra kvar och det känns inte tryggt alls.

Hmm, det borde gå att kontakta dem som ansvarar för att utveckla och uppdatera Take Care och påpeka bristen. Det är ju en stor brist, men rent tekniskt gissar jag att den är rätt lätt att åtgärda. Kanske skulle de göra det om de fick reda på att det hela är ett problem för både patienter och personal.

Vad kul att publiken tyckte om föreställningen och att du fick komplimanger för din insats! 🙂 Men jag känner igen det här med att ha svårt att ta in de komplimanger man får. Jag fungerar likadant. Nu har jag dock börjat öva på att ta emot dem inför den som ger dem, istället för att försöka bortförklara dem. Det är ett framsteg. Men jag har fortfarande svårt att tro på att folk verkligen menar det de säger.

Vad skönt att mannen inte har sagt/gjort något mer olämpligt, men jobbigt att din vän är sjukskriven. Jag förstår verkligen om du inte vill träna tillsammans med den här mannen, i synnerhet när din vän inte är med. Har du möjlighet att träna någon annanstans, så att du får vara ifred från mannen och kan känna dig trygg?

Red Dykepi skrev:

Hmm, det borde gå att kontakta dem som ansvarar för att utveckla och uppdatera Take Care och påpeka bristen. Det är ju en stor brist, men rent tekniskt gissar jag att den är rätt lätt att åtgärda. Kanske skulle de göra det om de fick reda på att det hela är ett problem för både patienter och personal. Vad kul att publiken tyckte om föreställningen och att du fick komplimanger för din insats! 🙂 Men jag känner igen det här med att ha svårt att ta in de komplimanger man får. Jag fungerar likadant. Nu har jag dock börjat öva på att ta emot dem inför den som ger dem, istället för att försöka bortförklara dem. Det är ett framsteg. Men jag har fortfarande svårt att tro på att folk verkligen menar det de säger. Vad skönt att mannen inte har sagt/gjort något mer olämpligt, men jobbigt att din vän är sjukskriven. Jag förstår verkligen om du inte vill träna tillsammans med den här mannen, i synnerhet när din vän inte är med. Har du möjlighet att träna någon annanstans, så att du får vara ifred från mannen och kan känna dig trygg?

Jag har väldigt svårt med motivationen och att komma iväg till träningen. Min räddning har varit att de andra ska dit samtidigt. Att ta mig dit på egen hand vid ett annat tillfälle är förstås teoretiskt möjligt, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det inte kommer att hända.

När man har en konsert eller föreställning el dyl som vänner, familj och bekanta kommer på så känner jag det som om de måste säga att det var bra efteråt, för annars blir det obekvämt. Det blir lite moment22; om de inte säger något så tolkar jag det som att de inte gillade det eller att jag sjöng/agerade/dansade dåligt. Säger de något så utgår jag ifrån att de ljuger för att det blir jobbigt annars. Så det blir negativt i min hjärna hur jag än vänder o vrider på det. Jag har lärt mig att inte argumentera emot längre, men det de säger går heller inte in, inte på djupet.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag har väldigt svårt med motivationen och att komma iväg till träningen. Min räddning har varit att de andra ska dit samtidigt. Att ta mig dit på egen hand vid ett annat tillfälle är förstås teoretiskt möjligt, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det inte kommer att hända. När man har en konsert eller föreställning el dyl som vänner, familj och bekanta kommer på så känner jag det som om de måste säga att det var bra efteråt, för annars blir det obekvämt. Det blir lite moment22; om de inte säger något så tolkar jag det som att de inte gillade det eller att jag sjöng/agerade/dansade dåligt. Säger de något så utgår jag ifrån att de ljuger för att det blir jobbigt annars. Så det blir negativt i min hjärna hur jag än vänder o vrider på det. Jag har lärt mig att inte argumentera emot längre, men det de säger går heller inte in, inte på djupet.

Vad synd att du har svårt att motivera dig själv och att komma iväg till träningen. Tror du att det finns någonting som skulle kunna motivera dig att komma iväg på egen hand? Tycker du att träningen i sig är rolig? Eller skulle du känna dig mer motiverad om du bytte träningsform?

Jag är beredd att hålla med om att familj, vänner och bekanta måste säga att det var bra. Det förväntas liksom. Så visst kan det ha varit så att de sa att föreställningen var bra fastän de inte tyckte det, men det kan ju också ha varit så att de faktiskt TYCKTE att den var bra. 😉 Åtminstone så tyckte säkert några av dem det. Men, som sagt, det är lätt att tänka realistiskt och nyanserat när det gäller ANDRAS personligheter och prestationer.

Jag känner igen mig alltför väl i att det blir negativt hur man än tänker. Jag hade föreläsning förra måndagen och efteråt sa publiken att de tyckte att det var bra och tänkvärt. Då tänkte jag att “så säger de bara för att vara snälla”. Men hade de INTE sagt något, ja, då hade jag nojat över det.

Det är inte träningsformens fel, det är mitt… Det spelar ingen roll om jag tycker om det eller inte, jag tar mig inte över lägenhetströskeln. Det är ett problem i många andra fall också, jag har aldrig lyckats sätta fingret på vad problemet beror på. Motivationen finns delvis, men den är inte stark nog att “tvinga” iväg mig. Med kollegorna blir det lättare för då måste jag på något sätt “stå till svars” inför dem om jag ställer in. Jag vet att de accepterar att jag inte hänger på och jag vet att jag inte ens behöver ange en anledning, men på något sätt hjälper det mig ändå att de förväntar sig att jag ska följa med.

Jag gick på dans förut och det tyckte jag var väldigt roligt, men efter 5-6 tillfällen blev det allt svårare att gå dit och till slut hoppade jag av.

Jag sjöng på ett lunchcafé igår och killen som spelade till mig livesände det hela på Facebook (jag var helt med på dig, det var en del av konceptet). Jag har fått flera “gilla” och ett antal kommentarer och där borde ju folk inte känna sig tvungna eftersom jag inte kan se vem som tittat på filmen (vi är uppe i nästan 500 visningar nu), och likväl så känner jag hur komplimangerna bara rinner av mig. Jag har inte förmått mig att titta på filmen själv än… Jag hatar att se mig själv på film, än värre höra…

Jag är så trött på mitt usla självförtroende, men jag kan inte förmå mig att tro på vad andra säger. Det de säger går så totalt på tvären mot vad jag känner och tycker om mig själv.

När jag ser mig själv i spegeln ser jag fortfarande den 35kg tyngre jag som fanns för ett tiotal år sedan. Jag undviker speglar i möjligaste mån och ställer mig bara på vågen i nödfall. Jag trivs inte i min kropp, vare sig fysiskt eller mentalt, om du förstår vad jag menar.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det är inte träningsformens fel, det är mitt… Det spelar ingen roll om jag tycker om det eller inte, jag tar mig inte över lägenhetströskeln. Det är ett problem i många andra fall också, jag har aldrig lyckats sätta fingret på vad problemet beror på. Motivationen finns delvis, men den är inte stark nog att ”tvinga” iväg mig. Med kollegorna blir det lättare för då måste jag på något sätt ”stå till svars” inför dem om jag ställer in. Jag vet att de accepterar att jag inte hänger på och jag vet att jag inte ens behöver ange en anledning, men på något sätt hjälper det mig ändå att de förväntar sig att jag ska följa med. Jag gick på dans förut och det tyckte jag var väldigt roligt, men efter 5-6 tillfällen blev det allt svårare att gå dit och till slut hoppade jag av. Jag sjöng på ett lunchcafé igår och killen som spelade till mig livesände det hela på Facebook (jag var helt med på dig, det var en del av konceptet). Jag har fått flera ”gilla” och ett antal kommentarer och där borde ju folk inte känna sig tvungna eftersom jag inte kan se vem som tittat på filmen (vi är uppe i nästan 500 visningar nu), och likväl så känner jag hur komplimangerna bara rinner av mig. Jag har inte förmått mig att titta på filmen själv än… Jag hatar att se mig själv på film, än värre höra… Jag är så trött på mitt usla självförtroende, men jag kan inte förmå mig att tro på vad andra säger. Det de säger går så totalt på tvären mot vad jag känner och tycker om mig själv. När jag ser mig själv i spegeln ser jag fortfarande den 35kg tyngre jag som fanns för ett tiotal år sedan. Jag undviker speglar i möjligaste mån och ställer mig bara på vågen i nödfall. Jag trivs inte i min kropp, vare sig fysiskt eller mentalt, om du förstår vad jag menar.

Kanske behöver du ta reda på vad din låga motivation beror på? Vet du något sätt du skulle kunna göra det på? Vet du t.ex. vad det var som gjorde att du slutade med dansen?

Vad kul att du har fått positiva kommentarer och gillamarkeringar på filmen där du sjunger! 🙂 När folk skriver positiva saker i sociala medier så tror jag att man kan vara säker på att de menar det, för som du skriver så är det ju ingen som vet om de har sett filmen eller inte.

Jag tycker att du sätter fingret på något väldigt viktigt när du skriver att det andra tycker om dig och det du gör, går helt på tvären med det du tycker om dig själv. Det är nog så att det är svårt att ta till sig komplimanger från andra när man inte tycker om sig själv/delar av sig själv. Eller när man är extremt självkritisk.

Vad ledsamt att du inte trivs med din kropp. Handlar det om att du var missnöjd med hur du såg ut för 10 år sedan och att den bilden av dig själv fortfarande lever kvar? Eller är det andra saker som ligger bakom också?

Jag har aldrig trivts med hur jag ser ut, jag var knubbig som liten och det satt kvar långt upp. Aldrig överviktig, men större än “idealet” i skolan osv. I åttan slutade jag äta skollunchen efter att skolläkaren sagt att det inte skulle skada om jag gick ner några kilon (så här i efterhand vet jag att han var fullständigt dum i huvudet, men där och då gick orden in och de högg djupt). Från klasskamrater och det sociala sammanhang jag hade utanför skolan bekräftades mina känslor ofta genom småkommentarer här och var, situationer då vänner sa att jag gärna fått låna kläder av dem till något sammanhang “om de bara hade passat” osv. Säkert inte alltid illa menat, men för mig blev det smärtsamt.

När jag så småningom, många år senare, hastigt gick upp i vikt pga en medicin (+25-30 kg på 5-6 månader) vällde allt tillbaka. Det gick förstås inte alls lika snabbt nedåt, när jag väl fick rätt medicin, utan det blev en lång och segdragen kamp. Jag väger nu aningen mindre än jag gjorde innan jag ställdes på den felaktiga medicinen, men jag ser fortfarande samma bild i spegeln som då.

Min bristande motivation att ta mig till träningen går förstås inte ihop med det här, jag borde ju vilja träna egentligen, men motivationsbristen gäller inte bara träningen. Jag isolerar mig lätt, undviker att träffa andra – allra främst människor jag inte känner. Dansen hoppade jag av delvis för att jag kände mig som ett stort misslyckande; hur mycket jag än tränade kunde jag inte sätta koreografin – fast alla andra klarade den och det inte var så avancerat. Jag kände att jag förstörde för de andra och att det vore bättre om jag inte var där. Det var en enorm besvikelse att inse att jag inte längre klarade av att ta in och lära mig koreografi. Hjärnan kopplade liksom ur efter typ en timme och sen klarade jag inte ens av de lättaste delarna.

Men jag undviker numera att signa upp mig för kurser eller annat som återkommer vecka efter vecka, som innebär en förväntan om att jag ska dyka upp regelbundet. Så fort det blir någon form av uttalat, eller outtalat, krav så får jag panik. Och då handlar allt om att inte göra de andra missnöjda, besvikna och så dyker jag upp även när jag inte borde, för att jag egentligen behöver återhämtning. Så det blir en ond cirkel och det har lett till att jag allt som oftast inte ens försöker, undviker misslyckandet helt enkelt. För då förstör jag i alla fall bara för mig själv. Det är klart att det finns sammanhang där det inte har någon större betydelse ifall jag uteblir, men det betyder ju samtidigt att det inte har någon betydelse ifall jag är där. Och då tänker jag oftast att det är bättre för alla andra om jag inte är där, så drar jag inte ner stämningen eller så, pga att jag inte mår tillräckligt bra för att orka spela glad.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag har aldrig trivts med hur jag ser ut, jag var knubbig som liten och det satt kvar långt upp. Aldrig överviktig, men större än ”idealet” i skolan osv. I åttan slutade jag äta skollunchen efter att skolläkaren sagt att det inte skulle skada om jag gick ner några kilon (så här i efterhand vet jag att han var fullständigt dum i huvudet, men där och då gick orden in och de högg djupt). Från klasskamrater och det sociala sammanhang jag hade utanför skolan bekräftades mina känslor ofta genom småkommentarer här och var, situationer då vänner sa att jag gärna fått låna kläder av dem till något sammanhang ”om de bara hade passat” osv. Säkert inte alltid illa menat, men för mig blev det smärtsamt. När jag så småningom, många år senare, hastigt gick upp i vikt pga en medicin (+25-30 kg på 5-6 månader) vällde allt tillbaka. Det gick förstås inte alls lika snabbt nedåt, när jag väl fick rätt medicin, utan det blev en lång och segdragen kamp. Jag väger nu aningen mindre än jag gjorde innan jag ställdes på den felaktiga medicinen, men jag ser fortfarande samma bild i spegeln som då. Min bristande motivation att ta mig till träningen går förstås inte ihop med det här, jag borde ju vilja träna egentligen, men motivationsbristen gäller inte bara träningen. Jag isolerar mig lätt, undviker att träffa andra – allra främst människor jag inte känner. Dansen hoppade jag av delvis för att jag kände mig som ett stort misslyckande; hur mycket jag än tränade kunde jag inte sätta koreografin – fast alla andra klarade den och det inte var så avancerat. Jag kände att jag förstörde för de andra och att det vore bättre om jag inte var där. Det var en enorm besvikelse att inse att jag inte längre klarade av att ta in och lära mig koreografi. Hjärnan kopplade liksom ur efter typ en timme och sen klarade jag inte ens av de lättaste delarna. Men jag undviker numera att signa upp mig för kurser eller annat som återkommer vecka efter vecka, som innebär en förväntan om att jag ska dyka upp regelbundet. Så fort det blir någon form av uttalat, eller outtalat, krav så får jag panik. Och då handlar allt om att inte göra de andra missnöjda, besvikna och så dyker jag upp även när jag inte borde, för att jag egentligen behöver återhämtning. Så det blir en ond cirkel och det har lett till att jag allt som oftast inte ens försöker, undviker misslyckandet helt enkelt. För då förstör jag i alla fall bara för mig själv. Det är klart att det finns sammanhang där det inte har någon större betydelse ifall jag uteblir, men det betyder ju samtidigt att det inte har någon betydelse ifall jag är där. Och då tänker jag oftast att det är bättre för alla andra om jag inte är där, så drar jag inte ner stämningen eller så, pga att jag inte mår tillräckligt bra för att orka spela glad.

Så hemskt att du tyckte så illa om din kropp att du slutade äta skollunchen. 🙁 Och så fruktansvärt att det var skolläkaren, av alla människor, som fick dig att känna så. Att få negativa kommentarer om vikt och utseende kan förstöra så väldigt mycket. Jag tycker att skolhälsovården bör undvika att kommentera elevernas vikt, såvida de inte ser att någon är skadligt över- eller underviktig.

Det är tänkvärt det du berättar om dina vänners kommentarer. Förhoppningsvis låg det inga värderingar i kommentarerna, utan dina vänner konstaterade säkert bara att ni inte hade samma storlek, men det är klart att sådant kan sätta sig.

Jag förstår att det måste ha varit dramatiskt för dig att gå upp så mycket i vikt på så kort tid. Jag tänker också att vården måste vara noga med att informera om eventuella biverkningar, så att patienten får både effekter och risker klara för sig innan hen väljer att tacka ja eller nej till en viss medicin. Tyvärr upplever jag att så inte alltid sker. En gång blev jag erbjuden att prova en medicin som eventuellt skulle kunna hjälpa mot mental trötthet. Jag fick veta att den kunde ha viktnedgång som biverkning, men däremot sa inte läkaren ett pip om att det fanns en viss risk för krampanfall. Detta blev jag varse först när jag läste bipacksedeln p.g.a. att jag fick en massa utslag. Eftersom jag rider mycket i skogen, och oftast ensam, så ville jag INTE riskera att få ett krampanfall när medicinen inte var absolut nödvändig för mig. Nu visade det sig att jag inte tålde medicinen, men jag hade slutat ta den oavsett. Jag hade dock uppskattat om läkaren informerat mig om kramprisken.

Vad ledsamt att du kände dig som ett stort misslyckande på dansen. Tråkigt också att du inte alltid orkar ta dig iväg på saker. Kanske behöver du hitta någonting som GER dig energi och som, istället för att bli en plåga när du är trött, blir en boost?

 

Red Dykepi skrev:

Så hemskt att du tyckte så illa om din kropp att du slutade äta skollunchen. 🙁 Och så fruktansvärt att det var skolläkaren, av alla människor, som fick dig att känna så. Att få negativa kommentarer om vikt och utseende kan förstöra så väldigt mycket. Jag tycker att skolhälsovården bör undvika att kommentera elevernas vikt, såvida de inte ser att någon är skadligt över- eller underviktig. Det är tänkvärt det du berättar om dina vänners kommentarer. Förhoppningsvis låg det inga värderingar i kommentarerna, utan dina vänner konstaterade säkert bara att ni inte hade samma storlek, men det är klart att sådant kan sätta sig. Jag förstår att det måste ha varit dramatiskt för dig att gå upp så mycket i vikt på så kort tid. Jag tänker också att vården måste vara noga med att informera om eventuella biverkningar, så att patienten får både effekter och risker klara för sig innan hen väljer att tacka ja eller nej till en viss medicin. Tyvärr upplever jag att så inte alltid sker. En gång blev jag erbjuden att prova en medicin som eventuellt skulle kunna hjälpa mot mental trötthet. Jag fick veta att den kunde ha viktnedgång som biverkning, men däremot sa inte läkaren ett pip om att det fanns en viss risk för krampanfall. Detta blev jag varse först när jag läste bipacksedeln p.g.a. att jag fick en massa utslag. Eftersom jag rider mycket i skogen, och oftast ensam, så ville jag INTE riskera att få ett krampanfall när medicinen inte var absolut nödvändig för mig. Nu visade det sig att jag inte tålde medicinen, men jag hade slutat ta den oavsett. Jag hade dock uppskattat om läkaren informerat mig om kramprisken. Vad ledsamt att du kände dig som ett stort misslyckande på dansen. Tråkigt också att du inte alltid orkar ta dig iväg på saker. Kanske behöver du hitta någonting som GER dig energi och som, istället för att bli en plåga när du är trött, blir en boost?

Ja, det är svårt det här med vikt, mediciner och biverkningar. Jag har testat i princip alla preparat som finns på marknaden, för att jag är känslig för biverkningar och ofta får både sällsynta och allvarliga problem. Eller så ger medicinerna ingen effekt alls. Det har varit allt ifrån viktuppgången, till konstanta kräkningar i tre månader (det gav viktnedgången en skjuts kan jag lova), krampanfall/epilepsi och så svåra skakningar att jag inte klarar av ens att hålla en penna och skriva. Jag tror inte att jag någonsin har fått biverkningarna beskrivna för mig. Ibland har jag fått ett par, tre alternativ som de bett mig gå hem och läsa på om så att jag själv kunde säga vilken jag ville testa. En gång frågade läkaren både vilken medicin jag ville ha (helt öppen fråga, inte ett par alternativ utan “av allt på marknaden”) och vilken dos jag trodde skulle fungera. Helt sjukt egentligen – och jag vägrade ta det ansvaret och bollade tillbaka frågan till henne.

Jag förstår att du kände dig högst tveksam till medicinen du fick, det låter rimligt att de borde ha informerat dig, särskilt som det inte var en livsnödvändig insats! Det låter härligt med skogsturer till häst, det kan jag sakna – jag red från mellanstadiet till gymnasiet och var medryttare en period i början av min sjukskrivning. Nu har jag inte längre råd tyvärr. Hästar är annars fantastiska djur 🙂

Flera mediciner är inte längre valbara för mig på grund av att det står angivet att man inte får ta den om man någon gång haft ett krampanfall. Nu säger läkarna att om det jag står på idag slutar fungera finns det inget mer att testa… Det är rätt skrämmande, men jag är tacksam så länge min nuvarande medicinering ger effekt utan biverkningar! Men det blir ofta debatt när jag får ny läkare, eftersom ingen riktigt tror på att jag testat allt, och för att den medicin jag använder är oerhört ovanlig så många är obekväma med att skriva recept, trots att jag haft samma preparat och dos i flera år nu.

Det finns en hel del saker som till en början ger mig energi, dansen var en sådan, musikalprojekten en annan. Problemet är att det någonstans alltid övergår i ett krav, i press, stress och ångest. Och plötsligt är den där energiboosten och glädjen som bortblåst och ersätts av panikkänslor, ångest och en enorm trötthet. Och så växer lägenhetströskeln och blir omöjligt att kliva över. Eller så kör jag över mitt behov av återhämtning och går på ren pliktkänsla – men mår sämre av att vara där istället för att få ut något positivt av det. Jag hatar det, för förr hade jag i alla fall mina små “oaser” här och var där jag fick en stunds distraktion eller paus från verkligheten, en liten energi-injektion. Nu känns allt bara oöverstigligt och svårt och allt blir till åtaganden som bara stjäl energi. Så att jag tar mig iväg till träningen i normala fall är faktiskt ganska stort. Jag hoppas att jag kan lyckas gå dit den här veckan trots att min trygga person inte lär kunna träna på ett tag.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ja, det är svårt det här med vikt, mediciner och biverkningar. Jag har testat i princip alla preparat som finns på marknaden, för att jag är känslig för biverkningar och ofta får både sällsynta och allvarliga problem. Eller så ger medicinerna ingen effekt alls. Det har varit allt ifrån viktuppgången, till konstanta kräkningar i tre månader (det gav viktnedgången en skjuts kan jag lova), krampanfall/epilepsi och så svåra skakningar att jag inte klarar av ens att hålla en penna och skriva. Jag tror inte att jag någonsin har fått biverkningarna beskrivna för mig. Ibland har jag fått ett par, tre alternativ som de bett mig gå hem och läsa på om så att jag själv kunde säga vilken jag ville testa. En gång frågade läkaren både vilken medicin jag ville ha (helt öppen fråga, inte ett par alternativ utan ”av allt på marknaden”) och vilken dos jag trodde skulle fungera. Helt sjukt egentligen – och jag vägrade ta det ansvaret och bollade tillbaka frågan till henne. Jag förstår att du kände dig högst tveksam till medicinen du fick, det låter rimligt att de borde ha informerat dig, särskilt som det inte var en livsnödvändig insats! Det låter härligt med skogsturer till häst, det kan jag sakna – jag red från mellanstadiet till gymnasiet och var medryttare en period i början av min sjukskrivning. Nu har jag inte längre råd tyvärr. Hästar är annars fantastiska djur 🙂 Flera mediciner är inte längre valbara för mig på grund av att det står angivet att man inte får ta den om man någon gång haft ett krampanfall. Nu säger läkarna att om det jag står på idag slutar fungera finns det inget mer att testa… Det är rätt skrämmande, men jag är tacksam så länge min nuvarande medicinering ger effekt utan biverkningar! Men det blir ofta debatt när jag får ny läkare, eftersom ingen riktigt tror på att jag testat allt, och för att den medicin jag använder är oerhört ovanlig så många är obekväma med att skriva recept, trots att jag haft samma preparat och dos i flera år nu. Det finns en hel del saker som till en början ger mig energi, dansen var en sådan, musikalprojekten en annan. Problemet är att det någonstans alltid övergår i ett krav, i press, stress och ångest. Och plötsligt är den där energiboosten och glädjen som bortblåst och ersätts av panikkänslor, ångest och en enorm trötthet. Och så växer lägenhetströskeln och blir omöjligt att kliva över. Eller så kör jag över mitt behov av återhämtning och går på ren pliktkänsla – men mår sämre av att vara där istället för att få ut något positivt av det. Jag hatar det, för förr hade jag i alla fall mina små ”oaser” här och var där jag fick en stunds distraktion eller paus från verkligheten, en liten energi-injektion. Nu känns allt bara oöverstigligt och svårt och allt blir till åtaganden som bara stjäl energi. Så att jag tar mig iväg till träningen i normala fall är faktiskt ganska stort. Jag hoppas att jag kan lyckas gå dit den här veckan trots att min trygga person inte lär kunna träna på ett tag.

Usch, du har verkligen haft otur med mediciner! Vad jobbigt! 🙁 Och jag förstår att du inte själv ville välja bland alla mediciner på marknaden. Det finns ju tusentals, och om man inte har någon medicinsk kunskap så är ju risken stor att man väljer fel. Självklart ska man få välja om man vill börja med någon medicin eller inte, och jag tycker att det är bra om man får välja mellan några olika efter att noggrant ha fått för- och nackdelar presenterade för sig, men man ska inte behöva vara sin egen läkare.

Vad kul att du också tycker om hästar och har ridit! 🙂 Vad synd att du inte har råd nu. Jag skulle definitivt inte ha råd att ha egen häst, rida på ridskola eller bli medryttare hos vem som helst. Vissa tar ju väldigt mycket betalt, och behöver kanske egentligen mer ekonomisk avlastning än hjälp. Jag har haft tur som har hittat en underbar häst med en riktig toppenägare som inte tar enorma summor betalt. Däremot är det ju dyrt med ridutrustning, så när jag behövt köpa ny utrustning så har jag fått söka fondmedel till de dyraste grejerna. Nyligen hade jag tur och fick fondmedel till en ny hjälm och säkerhetsväst. Jag blev så glad!

Jag förstår att det känns läskigt att det liksom är “nu eller aldrig” när det gäller medicin. Jag håller tummarna för att din nuvarande medicin fortsätter att ge effekt och att biverkningarna fortsätter att lysa med sin frånvaro. Angående läkarnas tveksamhet till att skriva recept så är det kanske som hos många människor i största allmänhet, att det finns en rädsla för det okända. Kanske känner de att de kan för lite om medicinen i fråga för att kunna ta sitt ansvar. Jag kan förstå om de känner så, men då borde de rimligtvis bli nyfikna och vilja lära sig något nytt. Och läsa på om medicinen, så att de själva kan känna sig trygga. Annars kommer ju medicinen att förbli ovanlig, och då kanske många som skulle ha nytta av den aldrig får den.

Ah, är det kravkänslan som stryper motivationen? Samtidigt som du, om jag har tolkat dig rätt, vill känna dig behövd? Vilket ju ofta är förenat med ett visst mått av krav. Jag hoppas att du kan komma tillrätta med det, så att du kan njuta och få energi av aktiviteter igen.

 

 

[Red Dykepi]

Hur är det med dig? Hur går det för dig med allt? Jag hoppas innerligt att du lever! <3