Allt är hopplöst, jag ger upp!

Jag identifierade min problematik som du skrev i början, alltså att jag har problem med att jag sänder ut signaler, men att jag inte ser vad det är jag gör, ens i efterhand, och därmed har jag ingen chans att förändra det. Det har jag presenterat för alla mina kontakter de senaste 4-5 åren. Vissa säger att så kan det kanske vara, men hjälper mig inte lösa det. Andra säger att jag inbillar mig, en tredje kategori skyller på “dagens unga”, sociala medier och oförmågan för många att boka upp sig för någonting över huvud taget. Jag har argumenterat emot men slutligen gett upp. Det här började långt innan jag började få höra att mina dagar på mottagningen var räknade, men jag tror att det kanske har varit för svårt att mäta framgång med den typen av problemformulering och att de inte vågat. Allt ska ju mätas nuförtiden.

Du frågade om jag pratat med folk i min egen ålder om detta och det har jag (det finns inte många runt omkring mig, men det har det gjort). Det har jag, de är tyvärr de som visat sig snabbast på att dra och det långt.

Tyvärr har jag inte förmågan att skriva musik, jag har försökt och det ligger bara inte för mig. Jag sjunger i kyrkan och på något enstaka dop/begravning men det är ytterst begränsat. Och i nuläget skulle jag inte ta några uppdrag för begravningarna blir för tunga och dopen gör för ont, eftersom de står där och firar det som jag saknar så mycket att jag brister inifrån. Så nu får det räcka med kyrkan och där gör jag det som förväntas av mig så slipper jag tjafs. Jag varken vill eller orkar engagera mig mer och egentligen vill jag lägga ner alltihop. Men då sätter jag ett flertal personer i klistret och då skriker samvetet att jag måste göra det jag lovat.

Så jag sjunger, och jag gråter. Ibland samtidigt.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag identifierade min problematik som du skrev i början, alltså att jag har problem med att jag sänder ut signaler, men att jag inte ser vad det är jag gör, ens i efterhand, och därmed har jag ingen chans att förändra det. Det har jag presenterat för alla mina kontakter de senaste 4-5 åren. Vissa säger att så kan det kanske vara, men hjälper mig inte lösa det. Andra säger att jag inbillar mig, en tredje kategori skyller på ”dagens unga”, sociala medier och oförmågan för många att boka upp sig för någonting över huvud taget. Jag har argumenterat emot men slutligen gett upp. Det här började långt innan jag började få höra att mina dagar på mottagningen var räknade, men jag tror att det kanske har varit för svårt att mäta framgång med den typen av problemformulering och att de inte vågat. Allt ska ju mätas nuförtiden. Du frågade om jag pratat med folk i min egen ålder om detta och det har jag (det finns inte många runt omkring mig, men det har det gjort). Det har jag, de är tyvärr de som visat sig snabbast på att dra och det långt. Tyvärr har jag inte förmågan att skriva musik, jag har försökt och det ligger bara inte för mig. Jag sjunger i kyrkan och på något enstaka dop/begravning men det är ytterst begränsat. Och i nuläget skulle jag inte ta några uppdrag för begravningarna blir för tunga och dopen gör för ont, eftersom de står där och firar det som jag saknar så mycket att jag brister inifrån. Så nu får det räcka med kyrkan och där gör jag det som förväntas av mig så slipper jag tjafs. Jag varken vill eller orkar engagera mig mer och egentligen vill jag lägga ner alltihop. Men då sätter jag ett flertal personer i klistret och då skriker samvetet att jag måste göra det jag lovat. Så jag sjunger, och jag gråter. Ibland samtidigt.

Att dina vårdkontakter har resonerat olika kring din problematik är ju inte konstigt, eftersom människor tänker på olika sätt, men det är anmärkningsvärt att ingen har kunnat hjälpa dig att komma fram till en lösning. Att ha svårt att utveckla sina relationer är ju ett stort och smärtsamt problem. Att förklara det hela med “dagens unga” och sociala medier tycker jag är oerhört naivt, för alla unga människor är ju inte likadana.

Vad har din nuvarande psykolog för teori? Jag tänker att det kanske gäller att hitta nya teorier och sedan köra uteslutningsmetoden, d.v.s. pröva dem en och en, ända tills du märker att det blir någon skillnad när du umgås med andra.

Åh, vad tråkigt att människor i din egen ålder är de som du upplever försvinner snabbast när du öppnar dig. 🙁 Men bra att du har provat! Överhuvudtaget så har du ju provat väldigt mycket, och gjort en hel massa saker för att försöka förändra din situation, och det tycker jag är grymt!!

Så ledsamt att det gör så ont för dig att sjunga på dop, men jag förstår dig. Själv klarar jag inte av att se romantiska filmer eftersom de påminner mig om den kärlek jag så förtvivlat gärna vill ha men har så svårt att hitta.

Fortsätter du att sjunga i kyrkan enbart för att du känner att det förväntas av dig, eller finns det någonting som känns bra med det också?

 

Just nu sjunger jag för att jag lovat, jag satte ett schema i början av terminen och nu får jag stå för det, helt enkelt. Oftast har det varit en hjälp, men de senaste månaderna har det mest varit jobbigt.

Min nuvarande psykolog är övertygad om att jag har en s.k. otrygg anknytning, som kommer sig av min uppväxt/familjeförhållanden kombinerat med en sårbarhet hos mig, och som har förstärkts av alla erfarenheter jag har av manipulation och av att bli övergiven/lämnad. Det jag läst passar helt in med hur det känns så det känns rimligt. Hon säger att hon ser en väg ut, att det går att behandla så att jag får ett fungerande liv, jag förstår bara inte hur.

Men en del av det är att träna sig i tillit, bland annat genom att kunna lita på att terapeuten kommer att finnas kvar, att det inte ligger något hot om avslut i luften osv. Och en sådan behandling tar tid. Med tanke på de svårigheter jag har gissar hon på 1-2 år till. Och det går ju inte

Jag förstår vad du menar med att du har svårt att se romantiska filmer, jag har alltid varit känslosam kring filmer, men vissa har blivit helt omöjliga att se nu.

Har du vänner och/eller något socialt sammanhang som du trivs i?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Just nu sjunger jag för att jag lovat, jag satte ett schema i början av terminen och nu får jag stå för det, helt enkelt. Oftast har det varit en hjälp, men de senaste månaderna har det mest varit jobbigt. Min nuvarande psykolog är övertygad om att jag har en s.k. otrygg anknytning, som kommer sig av min uppväxt/familjeförhållanden kombinerat med en sårbarhet hos mig, och som har förstärkts av alla erfarenheter jag har av manipulation och av att bli övergiven/lämnad. Det jag läst passar helt in med hur det känns så det känns rimligt. Hon säger att hon ser en väg ut, att det går att behandla så att jag får ett fungerande liv, jag förstår bara inte hur. Men en del av det är att träna sig i tillit, bland annat genom att kunna lita på att terapeuten kommer att finnas kvar, att det inte ligger något hot om avslut i luften osv. Och en sådan behandling tar tid. Med tanke på de svårigheter jag har gissar hon på 1-2 år till. Och det går ju inte Jag förstår vad du menar med att du har svårt att se romantiska filmer, jag har alltid varit känslosam kring filmer, men vissa har blivit helt omöjliga att se nu. Har du vänner och/eller något socialt sammanhang som du trivs i?

Vad bra att det tidigare har varit en hjälp för dig att sjunga i kyrkan. Jag hoppas att det kan bli så igen. Finns det andra konstnärliga aktiviteter som du tycker om?

Din nuvarande psykologs teori låter väldigt rimlig. Om du dessutom känner igen dig i det du har läst om otrygg anknytning så är det nog troligt att dina svårigheter att utveckla relationer beror på det. Själv är jag uppvuxen i en familj där både jag, mitt syskon och vår ena förälder anpassade oss väldigt mycket efter den andra föräldern. Hen har ett utpräglat narcissistiskt beteende och är bl.a. fullständigt oförmögen att kompromissa och “bjuda till”. De senaste åren har jag förstått att min förälders beteende under min uppväxt, och mina ständiga anpassningar, antagligen har påverkat mig mer än jag trott. När jag läser om vilka karaktärsdrag som ofta finns hos vuxna barn till narcissistiska föräldrar så känner jag igen mig i de flesta.

Jag tror som din psykolog, att det finns en väg ut. Det finns ett sätt för dig att få ett fungerande liv, för det är ju inte DIG det är fel på. Därför blir jag så förbannad över att den som verkar ha både viljan och kompetensen att hjälpa dig inte får göra det. Jag blir tokig på den jäkla diagnosfixeringen som finns inom psykiatrin, och att den gör att en så stor och betydande sak som anknytningsproblem inte får ta någon plats. Om du inte kan få hjälp med dina anknytningsproblem inom psykiatrin, var ska du få hjälp med dem då? Det borde de som nekar dig rätt hjälp svara på.

Ja, att kunna känna tillit är viktigt. Självklart måste du kunna lita på att din behandling inte plötsligt avbryts, eller att du tvingas byta terapeut flera gånger. Jag tycker personligen att psykiatrin jobbar alldeles för mycket med standardisering, d.v.s. att det inte ska spela någon roll vem man går till, men det gör det ju visst. Två olika terapeuter kan resonera på två helt olika sätt kring ens problematik, och så kommer det ju alltid att vara. Det är ju för sjutton människor det handlar om.

Jag har vänner, men jag känner mig ändå outhärdligt ensam. I mitt fall är det så att många människor dras till mig, medan det är ytterst få människor som JAG känner intresse för och gemenskap med. Det gör att jag ofta drar mig undan i relationer. Den senaste veckan har t.ex. flera av mina vänner hört av sig, varav två har frågat om att ses, men jag blir inte glad utan bara stressad. Och så kommer en olidlig känsla av ensamhet, för jag känner ingen samhörighet med dessa människor hur snälla och trevliga de än är.

När jag väl träffar människor som jag faktiskt vill umgås med (vilket tyvärr händer ytterst sällan) så blir jag livrädd för att bli avvisad och frågar mig vad dessa människor skulle se hos mig. Om jag ändå får tecken på att de faktiskt vill umgås med mig, ja, då hittar jag “förmildrande omständigheter” som pekar på att de nog inte alls vill umgås utan att det säkert bara är önsketänkande från min sida.

I nuläget så har jag flera vänner som jag umgås med, men den hemska sanningen är att det är totalt glädjelöst från min sida. I fysisk mening är jag ju inte ensam, eftersom det finns många som gärna vill umgås med mig, men det faktum att jag inte känner någon gemenskap med dem gör att jag känner mig mycket ensammare när jag är tillsammans med andra än när jag är hemma ensam.

Jag har ett sammanhang som jag regelbundet vistas i, och det är stallet. Där umgås jag framför allt med hästen som jag har hand om, men det finns oftast rid- och fikasällskap om man vill. Det fina med vårt stall är att man inte måste vara social om man inte vill eller orkar, men vill man så är man alltid välkommen. Jag har aldrig känt mig utanför i stallet, men den kontakt jag har med folk där är relativt ytlig och jag har inte känt att jag skulle vilja lära känna någon av dem närmare.

Jag kan känna igen mig i en del av det du beskriver. Särskilt ditt resonemang kring att de du umgås med (som du alltså vill umgås med) inte egentligen vill vara med dig och att du letar efter “förmildrande omständigheter”.

Vår uppväxt präglar oss enormt mycket! Jag växte upp i en kärleksfull kärnfamilj, men med en pappa som inte var riktigt känslomässigt närvarande och som hade kort stubin och kunde bli verbalt aggressiv (aldrig fysiskt!) och explosiv. Min bror var hyperaktiv och det var mycket strul i skolan. Jag blev “fröken duktig” och såg till att alltid göra rätt, alltid medla i alla eventuella konflikter, helst innan de riktigt uppstod (dvs jag försökte läsa av situationen och förutspå nästa steg hela tiden) och aldrig själv ta plats med mina känslor och tankar. Jag har alltid levt med känslan att jag inte duger, inte hör hemma och måste anpassa mig för att få vara med. Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskar mig, men jag lever med följderna av min uppväxt, så är det.

Jag blev jättearg och provocerad när enhetschefen log och sa att “anknytningsproblematik är faktiskt ingen diagnos” och fortsatte att förklara att utan diagnos fanns ingen behandling. Jag kontrade med alla mina andra diagnoser och att jag är helt övertygad om att allt har sin rot i anknytningsproblemen. Men hon ville verkligen inte lyssna. Det var som att prata till en vägg.

Jag anser att om en mottagning inte har möjlighet att ge den behandling som en patient behöver så SKA de remittera vidare. problemet är att de då bär kostnaden, plus att det inte finns några långtidsbehandlande terapeuter med avtal med landstinget/regionen, eftersom man centralt har bestämt att man inte ska erbjuda långtidsterapier.

Så vi som har den här typen av svårigheter, som kräver lång tid och kontinuitet, vi måste vara snorrika och satsa vårt kapital för att få ett drägligt liv. Och vi måste själva hitta rätt person i den privata djungeln. Det är ju ännu svårare än inom landstinget.

När jag började gå i terapi för en herrans massa år sedan så sa man upprepade gånger att det är viktigt att personkemin stämmer och att man alltid har rätt att be om att få byta terapeut om det inte känns rätt. Det har jag ALDRIG upplevt i praktiken. Har jag ens andats något om att det inte känns helt hundra så har jag fått kastat i ansiktet att om jag ber om att få byta så kommer jag att stå utan kontakt. En terapeut sa till och med en gång att “det spelar ingen roll om du byter, för alla andra resonerar precis som jag”.

Imorgon ska jag få träffa en präst som följt mig under hela resan, om än på lite mer avstånd de senaste åren. Jag skickade ett mail till honom förra veckan och har inte fått svar och tänkte att han nog inte har tid med mig, eller inte vill, tycker jag är jobbig osv. (jösses vad mycket man hinner tänka på några dagar)… Idag ringde han, bad om ursäkt för att han inte hört av sig och inledde med att säga att han har uppfattat att jag har det väldigt kämpigt just nu och undrade om jag har tid att träffas imorgon. Jag blev så lättad att jag helt bröt ihop.

Det är ett “plåster på en skottskada”, men det är i alla fall något.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag kan känna igen mig i en del av det du beskriver. Särskilt ditt resonemang kring att de du umgås med (som du alltså vill umgås med) inte egentligen vill vara med dig och att du letar efter ”förmildrande omständigheter”. Vår uppväxt präglar oss enormt mycket! Jag växte upp i en kärleksfull kärnfamilj, men med en pappa som inte var riktigt känslomässigt närvarande och som hade kort stubin och kunde bli verbalt aggressiv (aldrig fysiskt!) och explosiv. Min bror var hyperaktiv och det var mycket strul i skolan. Jag blev ”fröken duktig” och såg till att alltid göra rätt, alltid medla i alla eventuella konflikter, helst innan de riktigt uppstod (dvs jag försökte läsa av situationen och förutspå nästa steg hela tiden) och aldrig själv ta plats med mina känslor och tankar. Jag har alltid levt med känslan att jag inte duger, inte hör hemma och måste anpassa mig för att få vara med. Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar älskar mig, men jag lever med följderna av min uppväxt, så är det. Jag blev jättearg och provocerad när enhetschefen log och sa att ”anknytningsproblematik är faktiskt ingen diagnos” och fortsatte att förklara att utan diagnos fanns ingen behandling. Jag kontrade med alla mina andra diagnoser och att jag är helt övertygad om att allt har sin rot i anknytningsproblemen. Men hon ville verkligen inte lyssna. Det var som att prata till en vägg. Jag anser att om en mottagning inte har möjlighet att ge den behandling som en patient behöver så SKA de remittera vidare. problemet är att de då bär kostnaden, plus att det inte finns några långtidsbehandlande terapeuter med avtal med landstinget/regionen, eftersom man centralt har bestämt att man inte ska erbjuda långtidsterapier. Så vi som har den här typen av svårigheter, som kräver lång tid och kontinuitet, vi måste vara snorrika och satsa vårt kapital för att få ett drägligt liv. Och vi måste själva hitta rätt person i den privata djungeln. Det är ju ännu svårare än inom landstinget. När jag började gå i terapi för en herrans massa år sedan så sa man upprepade gånger att det är viktigt att personkemin stämmer och att man alltid har rätt att be om att få byta terapeut om det inte känns rätt. Det har jag ALDRIG upplevt i praktiken. Har jag ens andats något om att det inte känns helt hundra så har jag fått kastat i ansiktet att om jag ber om att få byta så kommer jag att stå utan kontakt. En terapeut sa till och med en gång att ”det spelar ingen roll om du byter, för alla andra resonerar precis som jag”. Imorgon ska jag få träffa en präst som följt mig under hela resan, om än på lite mer avstånd de senaste åren. Jag skickade ett mail till honom förra veckan och har inte fått svar och tänkte att han nog inte har tid med mig, eller inte vill, tycker jag är jobbig osv. (jösses vad mycket man hinner tänka på några dagar)… Idag ringde han, bad om ursäkt för att han inte hört av sig och inledde med att säga att han har uppfattat att jag har det väldigt kämpigt just nu och undrade om jag har tid att träffas imorgon. Jag blev så lättad att jag helt bröt ihop. Det är ett ”plåster på en skottskada”, men det är i alla fall något.

Jag känner igen det du skriver om din pappa. Min ena förälder hade också de egenskaperna. Jag minns ytterst få tillfällen då hen var kärleksfull, och de gånger hen faktiskt var det så var det när det passade hen. Hen var heller aldrig fysiskt aggressiv (mot människor) men kunde ropa och skrika något alldeles enormt, och gå hårt åt möbler och andra föremål när någonting gick hen emot. Samtidigt, vilket kan tyckas motsägelsefullt, hade hen ett extremt kontrollbehov när det gällde just fysiska ting. Hen ville aldrig vara med och titta på TV på fredagskvällarna, men kom då och då och kontrollerade så att vi andra inte hade tappat chips eller spillt läsk i soffan eller råkat flytta soffbordet ett par centimeter med fötterna.

Usch, jag blir också jätteupprörd på den där enhetschefen! Det är ju inte bara sådan psykisk ohälsa som har sin grund i en diagnos som kan göra att man mår fruktansvärt dåligt. Dessutom är det anmärkningsvärt med vårdpersonal som inte tycks inse att om man inte får hjälp med icke diagnosticerbar psykisk ohälsa så kan man FÅ diagnosticerbara problem, som t.ex. depressioner. Är det då inte värt att förebygga sådana problem genom att hjälpa till med de icke diagnosticerbara problemen?

Jag tycker också att det är en mottagnings skyldighet att remittera vidare om de inte kan erbjuda den behandling som den enskilda individen behöver. Vad menas med att mottagningen då bär kostnaden? Är det så att den mottagning som skickar remissen måste betala för den behandling som sedan ges av den mottagning som får remissen?

Ja, det är förjävligt om man måste ha ekonomiska resurser för att få hjälp med icke diagnosticerbar psykisk ohälsa. Undrar hur det kommer sig att psykiatrin har blivit så diagnosfixerad… Är det enbart en fråga om ekonomi och personalresurser? Eller är det så att det även finns stora kunskapsluckor?

Vad trist att du har fått höra att du kommer att stå utan kontakt när du sagt att du velat byta terapeut. Om det bara finns en enda terapeut på mottagningen (eller om de andra som finns har fullt) så finns det ju tyvärr inte så mycket att göra, utan då får man väl helt enkelt byta mottagning om det inte fungerar med den terapeut man har, men annars kan jag inte se enda anledning till att man inte ska få byta.

Åh, vad bra att du ska träffa en präst i morgon! 😀 Hoppas att det blir ett positivt möte!

Jag känner igen mig i de där nojorna. Jag har tänkt liknande tankar många gånger när jag mejlat någon och inte fått svar. Till och med när jag mejlar potentiella kunder i mitt jobb som frilans så kan jag, om vederbörande inte svara, tänka: “Tänk om det inte är mina tjänster de inte vill ha? Tänk om det är MIG de inte vill ha?”

Stort lycka till i morgon! 🙂 Berätta gärna om hur mötet gick!

Min erfarenhet är att allt handlar om pengar men frågar man dem rakt ut förnekar det att det är så. Inga bra ursäkter dock, man skyller på att “det är så här det är nu” och att det är politikens fel. Det må så vara, men då ska de skrika “uppåt”, inte slå neråt på mig som patient när de ser att det inte blir bra. Men den här gången sa ju faktiskt enhetschefen att om hon lägger resurser på mig så måste hon säga nej till någon annan. Dvs någon annan är mer värd pengarna än jag. Det stämmer förvisso överens med mina egna tankar men det trodde jag inte att jag skulle få höra från psykiatrin.

Jag träffade prästen idag och det är alltid positivt om än också jobbigt. Han lyssnade och medgav att situationen är oerhört komplicerad. Han kunde inte komma med så mycket råd direkt, men vi samtalade och bad kring det, vilket för mig är värdefullt. Nu vet han också hur läget är vilket känns tryggt.

Jag vet dock inte vad jag ska göra nu. Jag är på musikalrep och är allt annat än närvarande, har missat alla repliker och lämnade scenen när jag skulle vara kvar osv. Jag mår verkligen skit.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Min erfarenhet är att allt handlar om pengar men frågar man dem rakt ut förnekar det att det är så. Inga bra ursäkter dock, man skyller på att ”det är så här det är nu” och att det är politikens fel. Det må så vara, men då ska de skrika ”uppåt”, inte slå neråt på mig som patient när de ser att det inte blir bra. Men den här gången sa ju faktiskt enhetschefen att om hon lägger resurser på mig så måste hon säga nej till någon annan. Dvs någon annan är mer värd pengarna än jag. Det stämmer förvisso överens med mina egna tankar men det trodde jag inte att jag skulle få höra från psykiatrin. Jag träffade prästen idag och det är alltid positivt om än också jobbigt. Han lyssnade och medgav att situationen är oerhört komplicerad. Han kunde inte komma med så mycket råd direkt, men vi samtalade och bad kring det, vilket för mig är värdefullt. Nu vet han också hur läget är vilket känns tryggt. Jag vet dock inte vad jag ska göra nu. Jag är på musikalrep och är allt annat än närvarande, har missat alla repliker och lämnade scenen när jag skulle vara kvar osv. Jag mår verkligen skit.

Ja, självklart borde de skrika uppåt då. Att lägga över problemen på patienterna är helt fel väg att gå, men möjligen den enklaste. Troligen är det, rent krasst, betydligt enklare att neka en patient rätt hjälp än att påverka politikerna. Politik tar tid, och jag upplever ofta att om politikerna har bestämt sig för en sak så kör de den linjen all in, vad som än händer.

Jag förstår verkligen att du tog illa vid dig av att enhetschefen sa att hon måste säga nej till någon annan om hon säger ja till dig. Jag tänker att hon kanske menade att hon, utifrån de resurser som finns, inte har möjlighet att ge behandlingen i fråga till mer än en person, och att om du får behandlingen så måste hon säga nej till nästa person som efterfrågar den. Gissningsvis så tänker hon att det inte vore rättvist att ge en person någonting som ingen annan kan få, och gissningsvis så säger hon nej till alla som behöver långvarig terapi, men det ursäktar såklart inte hur fruktansvärt fel det är att allting hänger på att ha en diagnos och att passa in i en mall.

Vad skönt att det kändes positivt att träffa prästen! 🙂 Superbra att ni tillsammans kunde göra något som var värdefullt för dig.

Vad jobbigt att du känner dig så frånvarande på musikalrepet. Är det också i kyrkan eller har du hittat ett nytt projekt att vara med i?

Jag är helt övertygad om att enhetschefen försökte förklara sin ekonomiska verklighet, men jag hade behövt att hon hade valt ett annat sätt än att försöka få mig att gå därifrån med ett dåligt samvete för att jag bad att få den behandling jag så desperat behöver. Att jag tyckte att jag var värd att satsas på. Fast det tycker jag egentligen inte. Inget går ihop…

Det här musikalprojektet är över om ett par veckor, jag har inte lyckats engagera mig riktigt. Men jag har lovat så nu fullföljer jag mitt åtagande även fastän det är mer än det ger. Min roll ger mig ingen flykt från verkligheten då den känslomässigt ligger alldeles för nära min verklighet. Manus var inte färdigt när vi började så jag visste inte vad jag gav mig in i riktigt, men jag litade på ledarna, som jag känner sedan tidigare. Men tyvärr så var det en grov felbedömning den här gången, för när manus väl var färdigskrivet, ungefär halvvägs igenom vårt arbete så stod det klart att jag aldrig hade tagit den här rollen , om jag vetat vad den skulle innehålla. Men snart är det över och veckan efter det har jag inga åtaganden kvar alls. Jag både längtar och bävar för det. Längtar för att jag då blir fri och herre över min egen tid, bävar för att jag då tappar den lilla anledning som finns för mig att leva.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag är helt övertygad om att enhetschefen försökte förklara sin ekonomiska verklighet, men jag hade behövt att hon hade valt ett annat sätt än att försöka få mig att gå därifrån med ett dåligt samvete för att jag bad att få den behandling jag så desperat behöver. Att jag tyckte att jag var värd att satsas på. Fast det tycker jag egentligen inte. Inget går ihop… Det här musikalprojektet är över om ett par veckor, jag har inte lyckats engagera mig riktigt. Men jag har lovat så nu fullföljer jag mitt åtagande även fastän det är mer än det ger. Min roll ger mig ingen flykt från verkligheten då den känslomässigt ligger alldeles för nära min verklighet. Manus var inte färdigt när vi började så jag visste inte vad jag gav mig in i riktigt, men jag litade på ledarna, som jag känner sedan tidigare. Men tyvärr så var det en grov felbedömning den här gången, för när manus väl var färdigskrivet, ungefär halvvägs igenom vårt arbete så stod det klart att jag aldrig hade tagit den här rollen , om jag vetat vad den skulle innehålla. Men snart är det över och veckan efter det har jag inga åtaganden kvar alls. Jag både längtar och bävar för det. Längtar för att jag då blir fri och herre över min egen tid, bävar för att jag då tappar den lilla anledning som finns för mig att leva.

Du ÄR värd att satsas på! <3 Men jag vet mycket väl hur svårt det är att tänka så om sig själv. Det är mycket lättare att tänka så om andra.

Åh nej, vad tråkigt att du inte tycker om din roll! Jag förstår att det blir jättejobbigt att repetera då. Tror du att det kommer att bli jobbigt även när det är dags för föreställning, eller tror du att du kommer att känna dig mer taggad och motiverad när allting sitter?

Att du bävar för att tappa den lilla anledning som finns för dig att leva tyder, tänker jag, på att du VILL leva. Och så länge du VILL leva så kommer du att hitta nya sådana här små anledningar till att fortsätta med det. 🙂

 

“problemet” med rollen jag har tilldelats är att det ingår en stor separation i musikalen och att min karaktär blir misshandlad av sin man, något som också ska spelas upp i en av scenerna. Hade min motspelare varit duktig och pålitlig hade detta varit jobbigt men överkomligt om vi bara kunnat repa det många gånger så att jag vänjer mig vid vad han ska göra. Problemet är att mannen jag spelar mot aldrig gör som vi kommit överens om. Jag har pratat med både regissören och koreografen och båda säger att jag måste acceptera att det inte går att förutsäga hur han agerar för att han glömmer alla överenskommelser när han blir nervös och/eller stressad. Det gör mig arg och besviken att de parade ihop just mig med just honom i just dessa två karaktärer, när de känner till min historia och mina svårigheter, och även hans begränsningar.

Men när jag väl fick veta att de lagt till en misshandel i manuset var det för sent att dra sig ur. Så jag har fått “gilla läget” och leva med ett sjukt ångestpåslag redan innan och rejäla ptsd-reaktioner efter den scenen. Det är vidrigt ärligt talat.

Och jag ser att de andra inte förstår varför jag reagerar så kraftigt. Jag vill inte förklara, jag vill inte att de ska veta.

Jag frågade om jag borde berätta för honom, men blev avrådd för att risken är att han blir så nervös över att han måste göra rätt, att det blir omöjligt att få till. Ett moment22 helt enkelt.

Därför längtar jag ur denna uppsättning, och det gör mig ledsen att jag inte kan känna ens en gnutta glädje i detta som normalt sett ger mig en verklighetsflykt och paus från livet.

Jag brukar få höra att anledningen till att jag får dödsångest när jag vill dö är att det finns en del av mig som fortfarande vill leva. Jag ser/känner det inte. Och inte kring musikalen heller, eller musikcafeet, det handlar mer om att jag inte vill sätta andra i klistret. Inte medvetet i alla fall. Men dödsångesten gör förstås också att det blir skrämmande när alla sådana åtaganden försvinner.

Innerst inne längtar jag fortfarande till bron. Jag har varit nära att åka dit, men hållit mig ifrån det hittills.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

”problemet” med rollen jag har tilldelats är att det ingår en stor separation i musikalen och att min karaktär blir misshandlad av sin man, något som också ska spelas upp i en av scenerna. Hade min motspelare varit duktig och pålitlig hade detta varit jobbigt men överkomligt om vi bara kunnat repa det många gånger så att jag vänjer mig vid vad han ska göra. Problemet är att mannen jag spelar mot aldrig gör som vi kommit överens om. Jag har pratat med både regissören och koreografen och båda säger att jag måste acceptera att det inte går att förutsäga hur han agerar för att han glömmer alla överenskommelser när han blir nervös och/eller stressad. Det gör mig arg och besviken att de parade ihop just mig med just honom i just dessa två karaktärer, när de känner till min historia och mina svårigheter, och även hans begränsningar. Men när jag väl fick veta att de lagt till en misshandel i manuset var det för sent att dra sig ur. Så jag har fått ”gilla läget” och leva med ett sjukt ångestpåslag redan innan och rejäla ptsd-reaktioner efter den scenen. Det är vidrigt ärligt talat. Och jag ser att de andra inte förstår varför jag reagerar så kraftigt. Jag vill inte förklara, jag vill inte att de ska veta. Jag frågade om jag borde berätta för honom, men blev avrådd för att risken är att han blir så nervös över att han måste göra rätt, att det blir omöjligt att få till. Ett moment22 helt enkelt. Därför längtar jag ur denna uppsättning, och det gör mig ledsen att jag inte kan känna ens en gnutta glädje i detta som normalt sett ger mig en verklighetsflykt och paus från livet. Jag brukar få höra att anledningen till att jag får dödsångest när jag vill dö är att det finns en del av mig som fortfarande vill leva. Jag ser/känner det inte. Och inte kring musikalen heller, eller musikcafeet, det handlar mer om att jag inte vill sätta andra i klistret. Inte medvetet i alla fall. Men dödsångesten gör förstås också att det blir skrämmande när alla sådana åtaganden försvinner. Innerst inne längtar jag fortfarande till bron. Jag har varit nära att åka dit, men hållit mig ifrån det hittills.

Oj, det låter verkligen sjukt jobbigt! 🙁 Jag tycker också att det låter rätt osmart att para ihop dig och den här mannen, när de kände till din historia och hans svårigheter. Det vore ju en helt annan sak om de inte hade vetat förutsättningarna från början, men när de nu visste så borde de ha kunnat göra annorlunda. Framför allt kunde de ju skippat misshandelsscenen. Jag tycker att antingen så anpassar man rollen efter skådespelaren, eller så skriver man manuset först och tillsätter rollerna sedan. Då hade du förhoppningsvis kunnat få en annan roll, som du inte mått dåligt av att spela.

Jag kan förstå att du inte vill att de andra ska veta precis allting, men om det är så att det t.ex. blir missförstånd p.g.a. att de inte förstår varför du reagerar på ett visst sätt så vore det kanske ändå bra att berätta? Kanske skulle ni då dessutom kunna stryka, eller i alla fall göra om, några scener? Jag tänker att du inte nödvändigtvis behöver berätta för din motspelare, utan att du kan berätta för regissören och/eller manusförfattaren. Om det görs några ändringar efter det så kanske de kan dra en vit lögn för din motspelare? Man behöver ju inte säga sanningen i alla lägen.

Det är superbra att du har hållit dig från att åka till bron! Fortsätt att hålla dig från det! <3