51 år och väntar fortfarande på ett Liv värt att Leva…

Börjar bli gammal och trött. Trött på att kämpa och hoppas på min chans i livet.

Har mått dåligt hela mitt liv. Suicid och missbruk från 18 års ålder. Självskadebeteende. Tvångsvård..psykologer…medeciner…behandlingshem…Fick diagnos Bipolär 2  MEN då jag vid 27 års ålder blev gravid och hade sambo sa jag stopp. Blev helt nykter och födde 4 friska starka söner på 6 år…började socionomprogrammet och klarade utbildningen med vissa avbrott. Separationen från barnens far 2001…2 mån innan sista sonen föddes. Hamnade i djup depression och utmattningssymtom när jag skulle klara arbete som ensamstående med 4 små barn. Började dricka en kväll och mejlade sociala att jag inte orkade längre…dom kom…och dom tog barnen och jag hamnade på LPT i 3 månader då  jag låg i sängen och stirrade i taket…helt slut som människa. Sedan dess otaliga suicid med intox och självskada..LPT  Medeciner ECT etc.

Bestämde mig 2017 att flytta halva Sverige till den stad där mina mer eller mindre vuxna söner fanns för att få tillbaka min familj. Det var det bästa jag gjort. Köpte en lägenhet…umgicks med mina älskade barn och försökte ta igen förlorad tid. Bestämde mig för att satsa på en egen framtid. Det måste väl finnas plats för en sån som mig i samhället? Jag hade haft sjukersättning i 7 år och var less på utanförskapet. Sagt och gjort…studerade 50 % distans och började tim.vika som pers.ass under 1 år. Ovant men kul att komma ut. Fick igen körkortet och jag var verkligen på gång. Fick problem med ryggen och fick sluta pers. ass jobbet  Skolan tog slut och nu skulle jag söka arbete. Lätt trodde jag med all utbildning. FEL!!!!

Får inget jobb då jag har så lite arbetslivs erfarenhet och stora luckor i mitt cv!!!!

Är inskriven på AF sedan 1 år och berättigad till särskilt stöd men fick nu veta att pga  sparkrav beviljas ingen praktik. Jag får alltså ingen hjälp från dom. Får jag inget arbete måste jag ta tillbaka sjukersättningen i maj 2020.. får inte ha den vilande längre och då är jag dömd till tristessen hemma och sysslolösheten.

Har kämpat så hårt för att återerövra mitt Liv men kommer ingenstans. Jag får ingen chans. Har drabbats av sömnlöshet nu senaste 2 mån. Sover 1-3 h/dygn men vaknar upp varje timma. Ångest..kan inte äta vilket inte är bra för min diabetes. Skakar i kroppen av brist på sömn och är så virrig i huvudet. Har regelbunden kontakt med psykiatrin som nu ska sätta in mer sömnmedecin och psykosmedecin och vill att jag ska börja med ECT igen. Vill inte det då jag får sådana minnesluckor. Det är flera år av mitt liv som jag inte har något minne av. Platser jag bott på som jag inte minns.

Jag tror jag måste ha medecin för att inte förvärra ett sjukdomsskov med depression….jag vill inte skada mig..jag vill inte börja dricka…jag vill inte bli inlagd och tvingad till ECT! Jag vill inte bli det kollo som jag var i många år…levande död…jag vill bara få en chans till ett vettigt liv…det liv jag har kvar. Eller ska jag ge upp vid 51 års ålder och gömma mig bakom min diagnos och acceptera ett liv som sjuk och inte behövd av samhället?

Jag vill inte..och kan inte leva så…tankar på självmord finns där…finns ingen som behöver mig här …och det är väl ett givet slut som är väntat? Av omgivningen.

Jag hade bara önskat ett annat slut.

När jag verkligen ville och kämpade ännu en gång. Trodde faktiskt jag hade en chans? Dumt av mig?

Vet varken ut eller in.

Tar en timme i taget just nu.

orkar inte mer.

 

Vilken stark berättelse om ditt liv och vad mycket du har gått igenom! Jag är några år äldre än dig och i den här åldern börjar man fundera mer på allt som varit och undrar vad det var som gick fel från början. Jag känner mig för gammal för att starta om och jag är ffa för trött och har för mkt värk för att orka jobba. Jag får däremot inte sjukersättning trots att jag är sjuk, har även fått kämpa för att få ett vanligt sjukintyg från läkare. Det är mitt största problem just nu, att lyckas intala läkare och fk att jag är sjuk. Jag orkar bara göra några få ärenden i veckan. Jag har mardrömmar om att bli orörlig eller ligga i konstant smärtor. Tänker att det kan sluta så för mig. Min mor hade smärtor hela sitt liv. Jag har börjat förstå vad det var hon pratade om hela min uppväxt. Ett ständig kamp bara för att klara av hushållsarbetet. Jag tränar varje dag och äter nyttigt. Jag har dock inte råd att köpa alla de grönsaker och frukt som jag skulle vilja, lever på knappa resurser eftersom jag har fått så låga ersättningar och deltidslöner då jag aldrig klarat heltid som är ett måste för att klara sig själv. Har aldrig kunnat bygga upp en buffert. Ekonomin är oxå en stor faktor för mitt dåliga mående. Att säga att vi lever så bra i det här landet är en skämt, jag tvingas bo där jag inte trivs och kan inte köpa det nödvändigaste. Måste söka fonder för att kunna köpa ett par skor som jag kan gå i, det är så viktigt med motion men för att klara det är det viktigt med ergonomiska skor för mig. VILL verkligen må bra. Försöker med allt möjligt. Men mycket kostar, bra alternativ vård som skulle passa mig kostar multum. Med mina besvär får man inte hjälp i sjukvården.Mediciner kostar över 2000 per år mot min astma och hormonersättning mot mina klimakteriebesvär.Och då har jag mindre pengar än en fattigpensionär! Men får inget från socialen. Fick bara i tre månader sedan var det stopp. Blev utslängd så att säga. Det är ett kallt samhälle vi lever i och väldigt många är fattiga. Du är inte ensam om att vara 50+ och inte få ett jobb. Min fd kille, som är runt 40, hade oxå svårt att slåss mot alla 30 åringar som alltid fick anställning på bekostnad av honom. Han kämpade länge innan någon förstod att han faktiskt är driven trots sin ålder. Ja han är arbetsnarkoman och kan inte säga nej och det är ett skäl till att våran relation inte höll…För att han bara tänkte på jobbet! Och ändå var det ingen som ville ha honom – förrän på hans senaste jobb där han är nu!Jag tyckte det var så sorgligt att politiker säger att vi måste jobba tills vi är 70 typ och så får man inte jobb ens vid 40! Helt vansinnigt.