Hem > Forum > Hopplöshet > 14år och vill dö

14år och vill dö

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Hej. 

    Jag är 14år gammal, bor i en vanlig familj och har massor av kompisar. Ändå så har jag mått psykiskt dåligt i 1 år nu. Jag fick en akut remis till bup och har gått där i ett halvår men det hjälper inte o jag har inte fått någon riktig hjälp än. Jag har även pratat med mina lärare, skolkurator, skolsköterska men inget hjälper o varje gång jag gjort det har dem ringt hem o oroat mina föräldrar om hur dåligt jag mår så det hjälpte inte direkt. O jag har valt att inte prata mer med dom pågrund av det.

    Jag har skadat mig själv på massor av olika sätt o jag gör det fortfarande. Det är det ända som håller mig vid liv just nu.

    Jag har haft alvarliga självmordstankar i nått år nu o jag orkar verkligen inge mer.. Jag har försökt tagit kontakt med självmordslinjen men det har alltid varit upptaget i chatten. O alla andra hjälpsidor stänger så tidigt.

    Jag vill verkligen inte ha så här ont nå mer o jag har fått diagnoserna depression, ångest o ptsd. Inget hjälper o jag ser bara självmord som min enda utväg. Jag har varit nära på att ta mitt liv flera gånger men jag har aldrig försökt.. Allt är bara hopplöst o jag vill ibte keva längre.

    Ingen förutom min familj bryr sig om mig fast den säger de.

    Tack för att du tog dig tiden att läsa detta. Inte för att nån kommer göra det..

    Du är en ängel o jag hoppas allt kommer lösa sig för dig om du mår dåligt på något vis. ”du kommer inte må såhär för alltid” som dem säger.

    Hej,

    Precis så var det för mig när jag var i din ålder. Mina föräldrar försökte få mig att ta antidepressiva för att få se liv i mig, men jag vägrade. Men en gång minns jag något som gjorde att jag kände värme i själen. De tog ut mig på isen en smällkall men solig dag, vi satt där i snön och de höll om mig och då kände jag värme krypa in. Jag kände att de var mina föräldrar och att jag var deras dotter och att det fanns massa kärlek där. Så ibland tänker jag, skit i medicin (tog det ändå senare) och bup. Man behöver massa folk omkring sig, släktingar eller vänner, som tjatar och tjattrar och käbblar och snackar med en. Hela tiden. Det håller oss på banan, i livet. Inte skötare med styrdokument.

    Vad du ska göra? Även när du känner att du vill dra dig undan från folk så gör inte det. Ligg hellre på soffan med täcket över huvudet i samma rum som alla andra. Gråt eller skrik eller var tyst i någons famn. Visa att du mår dåligt, men dra dig inte undan, för då kommer du att känna dig ännu mer deprimerad och utanför livet. Det är mitt lilla råd, mer har jag inte, tyvärr.  Och många kramar till dig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.