Vilsenhet

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Tycker det är så svårt för vet inte vad nästa steg i livet är. Vad som skapar en bestående och bättre förändring. Det är något djupt skrämmande att ha exakt samma liv varje år. Är inte det också någon typ av talang? Ser på kompisar och andra hur de lever familjeliv, vilket på vissa sätt ser så enkelt ut. Planera lucia. Köpa födelsedagspresenter. Åka på någon dagstur till ett badhus. Man behöver oftast bara vara en fena på pedagogik. Det är inte så svårt, ärligt talat. Den här existentiella känslan däremot att vara överflödig blir så närvarande när man inte riktigt behövs någonstans. Det är något annat tycker jag. Riskera flyga eller falla fritt.

    Tidigare har jag erbjudit hjälp. Jag har signat upp mig på volontärarbeten. Gått med i politiska partier. Satt upp affischer. Deltagit så mycket jag orkat och förmått utifrån mina begränsningar. Kunnat ha energi och kraft över till att upprätthålla relationer till andra. Det har snarare varit så att andras energier tror jag inte räckt till, för mig, för oss. Eller så har de prioriterat annorlunda.

    Sedan finns aspekten av självförverkligande. År. Så många år detta har pågått. Borde jag kanske bli Polis ändå? Eller konstnär? Flytta till…New York? Byta bostad i staden där jag bor? Små förändringar ofta pga. tristess många gånger.

    Känner att jag börjar nå vägs ände. Jag kan omöjligt leva vidare på det här sättet efter 40. Det skulle inte se snyggt ut. Det är som att jag sakta växer ur mina egna kläder. Min egen kostym.

    Det jag ägnat ett helt liv åt känns allt mer som en upprepning. Ungdomligt och meningslöst. Vilket är lite av skräcken för jag har förstått att betydligt äldre personer oftast känner så. Känslan av att man börja kunna det här. Fast jag skiter i högtider och såna upprepningar. Det är knappast där problemet sitter för mig. Man tar sig en drink typ och livet går vidare. Vem bryr sig?

    Upplever det däremot betydligt mer själsligt skrämmande när man står inför ett vägskäl och måste hitta en ny stig man inte tidigare gått på. Vad i hela friden ska den bestå av då? Där någonstans befinner jag mig. Stirrandes ut i intet och med brist på alternativ. Ett tomt ark som måste fyllas i.

    Trådstartaren

    Filosofiska rummet: Nybörjaren och modet att misslyckas

    Vilka är de optimala förutsättningarna för nytänkande och kunskapsutveckling och vad innebär det egentligen att misslyckas?

    En vuxen människa förväntas lyckas och leverera, inte snubbla och famla. Men tänk om hon, i all sin fumlighet, just är i färd med att flytta gränsen för sitt vetande framåt? I det här avsnittet söker deltagarna de optimala förutsättningarna för nytänkande och kunskapsutveckling.

    Hör om nefofili, om en 50-åring som börjar spela tennis och om livet som en lärresa. Vi diskuterar Aristoteles olika kunskapsbegrepp och om vad konst och skönlitteratur kan göra med människor.

    Vi möter kognitionsvetaren Gustaf Lindblad vid Göteborgs universitet, Petra Ragnerstam kultur- och framtidsforskare vid Malmö Universitet och Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan. Programledare: Lars Mogensen, Producent Thomas Lunderquist. Research Paulina Witte.

    https://sverigesradio.se/avsnitt/nyborjaren-och-modet-att-misslyckas

    Tänker på det du nämnde med tristessen.
    Låter som om du inte hittar hem i dig själv riktigt. Kan du känna att det du gjort är en del av livet du ska leva och inte att du bara ska nå ett bättre mål? Att där du är nu är ditt hem, din resa och du är bekväm i det?
    Förändringar kan vi såklart aktivt söka men de kan ju även komma till oss om vi är uppmärksamma nog på vår omgivning. Utan att blanda in prestation, finns det ingen plats du tycker om att vara på som gör dig lugn och trygg? Kan du möta någon när du uppmärksammar till exempel människor du möter under promenaderna eller andra saker som man gör av ren vana?
    Promenader sägs också stärka ens kreativitet och föda idéer! Kanske kan du komma på något när du lunkar omkring i kvarteret?

    Tycker det är så svårt för vet inte vad nästa steg i livet är. Vad som skapar en bestående och bättre förändring. Det är något djupt skrämmande att ha exakt samma liv varje år. Är inte det också någon typ av talang? Ser på kompisar och andra hur de lever familjeliv, vilket på vissa sätt ser så enkelt ut. Planera lucia. Köpa födelsedagspresenter. Åka på någon dagstur till ett badhus. Man behöver oftast bara vara en fena på pedagogik. Det är inte så svårt, ärligt talat. Den här existentiella känslan däremot att vara överflödig blir så närvarande när man inte riktigt behövs någonstans. Det är något annat tycker jag. Riskera flyga eller falla fritt. Tidigare har jag erbjudit hjälp. Jag har signat upp mig på volontärarbeten. Gått med i politiska partier. Satt upp affischer. Deltagit så mycket jag orkat och förmått utifrån mina begränsningar. Kunnat ha energi och kraft över till att upprätthålla relationer till andra. Det har snarare varit så att andras energier tror jag inte räckt till, för mig, för oss. Eller så har de prioriterat annorlunda. Sedan finns aspekten av självförverkligande. År. Så många år detta har pågått. Borde jag kanske bli Polis ändå? Eller konstnär? Flytta till…New York? Byta bostad i staden där jag bor? Små förändringar ofta pga. tristess många gånger. Känner att jag börjar nå vägs ände. Jag kan omöjligt leva vidare på det här sättet efter 40. Det skulle inte se snyggt ut. Det är som att jag sakta växer ur mina egna kläder. Min egen kostym. Det jag ägnat ett helt liv åt känns allt mer som en upprepning. Ungdomligt och meningslöst. Vilket är lite av skräcken för jag har förstått att betydligt äldre personer oftast känner så. Känslan av att man börja kunna det här. Fast jag skiter i högtider och såna upprepningar. Det är knappast där problemet sitter för mig. Man tar sig en drink typ och livet går vidare. Vem bryr sig? Upplever det däremot betydligt mer själsligt skrämmande när man står inför ett vägskäl och måste hitta en ny stig man inte tidigare gått på. Vad i hela friden ska den bestå av då? Där någonstans befinner jag mig. Stirrandes ut i intet och med brist på alternativ. Ett tomt ark som måste fyllas i.

    känner precis som du det där med att ha samma liv år efter år. För mig känns det som jag fastnat i ett ekorrhjul och kommer inte ut.

    du skriver så målande och bra. Jag tänker man lever bara en gång.. i Allafall i den kroppen du har nu( tror på reinkarnation)

    så följ dina drömmar om du har möjligheten! Jag hatar att resa och göra stora förändringar i mitt liv, det skrämmer mig.. men man förlorar väl mycket om man hela tiden är i sin comfort zone. Rätt vad det är kanske man får en sjukdom som gör att man inte kan röra sig eller tala, eller blir påkörd så man hamnar i rullstol, eller blir blind. Jag brukar leva varje.. eller FÖRSÖkA  leva varje dag som det var den sista, men för mig betyder det att försöka ha så roligt som möjligt, oftast med alkohol eller annat men även utan. Lyssna på hög musik som man tycker är bra.

    polis låter så spännande att bli, har själv tänkt på det yrket . Man måste må så bra av att känna sig viktig i samhället och utföra ett ” viktigt” jobb. Samtidigt som det måste vara en enorm utmaning många gånger.  Har inga direkt jättebra råd på din text men det var bra skrivet.

    Trådstartaren

    <3 Det är som att jag för ganska länge sedan tappade lusten egentligen till att fortsätta göra det som jag tidigare känt passion eller stark mening med. Litegrann som en relation där man insett för evigheter sedan att det är kört, dött, men så lever man på någon form av förnekelse och kanske små gnistor av förnyat hopp. Jag tycker mitt liv och även mina texter på det här forumet avslöjar mig ganska tydligt där.

    Tycker dock förstås det är viktigt med ett samhällsengagemang och att ha nära relationer men ser nästan enbart nackdelar. Passionen är borta. Intresset finns inte riktigt kvar. Relationen är död, liksom. Kanske har jag mognat ifrån det? Man blir ju äldre hela tiden.

    Detta leder då till att jag behöver hitta och upptäcka nya skrämseln i mitt inre. Det behöver vara någon form av passion som plötsligt skapas (från intet?), lyser upp så jag kan se dem och därför börja skapa den här nya tillvaron. Det känns bara så jobbigt och övermäktigt? Jag är såå trött. Risken är då också att jag bara faller tillbaka i den här livsstilen som känns så meningslös.

    Har inte heller så många irl att spegla mig i. Det är som att jag inte har en aning om hur man lever efter man fyllt 40 år om man inte gör på det sättet som jag gjort tidigare fram till nu. Det är blankt. Det är som att alternativen jag har valt är nog såna man borde kunna välja nu. Jag tror många gör just det som jag gjort. Men jag har förbrukat dessa ”intressen” och kört de rakt ner i botten. Det intresserar mig därför noll.

    Behöver ofta en form av riktning i livet. Varför ska man annars gå ur sängen om mornarna?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.