Vill inte må bra

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Känner mig helt sjuk i huvudet, för jag vill må dåligt. Har tänkt så så länge jag kan minnas. Tror det kan bero på att jag hela tiden är och har varit omringad av folk som romantiserar psykisk ohälsa eller mår jävligt dåligt. Att må dåligt känns nästan som något man ska göra i dagens samhälle, och det intrycket har nog skadat mig en del.

    Jag mår väldigt dåligt till och från. Just nu mår jag ganska bra, men jag har en slags ångest – över att må bra. Har en slags kris, för jag kan inte sova, för i mitt huvud snurrar så många tankar, och jag vill inte må bra. Det känns fel att må bra. Vill gråta och vara deppig för det känns tryggt. Men istället sitter jag här, mår helt okej, men i mitt huvud har jag en kris. Känner mig pressad, och allt känns bara fel även fast det ska kännas helt rätt. Varför mår jag bra nu, när jag mådde helt åt helvete (så som det ska vara) för kanske två veckor sedan?

    Det är oftast när jag isolerar mig som jag mår bra, och med tiden jag isolerar mig börjar jag acceptera att jag mår bra. Men när jag tänker på att gå till skolan igen, eller hänga med folk igen så känner jag att jag måste, och vill, må dåligt igen.
    Jag har raderat mina sociala medier, så de påverkar mig inte nu. Men den värsta boven är samhället och det kan ju man inte radera.

    Tycker det är riktigt skitigt att känna såhär, för jag vill ju vilja må bra. Men just nu vill jag bara förstöra mitt liv så att jag kan bli riktigt jävla deppig igen. Vet inte varför jag är på det här viset, det är helt bortom min kontroll.. :/

    Vad fint du beskriver hur du känner. Jag förstår att det här är så tufft och krångligt för dig. För du vill innerst inne må bra men samtidigt vill du må dåligt. Om jag förstått dig rätt?

    Kan det vara så att du är så van vid att må dåligt och att det varit så under en sån lång tid att du känner dig rätt så ”trygg” med det och att du är rädd för hur det skulle bli om du mådde bra? Det kan liksom kännas läskigt, annorlunda och nytt att må bra för du kanske inte vet hur det känns att må bra för att du mått dåligt så länge? Och om du börjar må bra då kanske du känner att en del av dig försvinner och att du känner att du inte är dig själv längre då? Det kanske är därför du känner att du vill må dåligt?

    Sedan kanske du mår så dåligt och har sämre självkänsla så då kanske du känner att du förtjänar att må dåligt. Men det gör du inte. Även fast det kan kännas så.

    Du förtjänar att må bra. Verkligen. Jag vill att du ska må bra även fast jag vet att det är så himla himla svårt att göra det. Man vill liksom i någon mening vara som alla andra.

    Du skriver att det känns fel att må bra, kan det vara så att du har varit med om svåra saker i livet och haft det tufft att du känner att du har behov av att må dåligt och om du mår bra nu då känns det fel? Då får du kanske dåligt samvete?

    Hur som helst, förstår jag verkligen dig.

    Jag har själv mått psykiskt dåligt under många år nu och jag vill må bra men samtidigt vill jag må dåligt för jag känner själv att jag förtjänar att må dåligt och om jag mår bra får jag dåligt samvete för jag vill må dåligt men samtidigt vill jag må bra. Så jag kan förstå din förvirring i det och dina funderingar.

    Om du vill skriva här vad det är som får och har fått dig att må såhär dåligt, om det går att sätta ord på, får du jättegärna skriva här. Jag vill göra allt för att du ska få något sorts stöd för att du ska få må bra eller i alla fall må lite bättre. Jag finns här.

    Massa kärlek till dig. 

     

     

    Känner igen mig i det du beskriver Teal. Jag känner oro över att må bra, för jag vet inte vem jag är då. Jag kan det här med att ligga ihoprullad i fosterställning på botten. Men att vara glad eller pigg på äventyr det livet kan jag inte relatera till. Jag är rädd att utsätta mig för den osäkra världen. Vem är jag om jag är glad och framåt? Vad finns kvar av mig då?

    Så märklig tanke. Förbjuden tanke – för man får ju inte känna så här. Man ska ju vilja vara den där glada och roliga personen. Men jag får inte in mitt melankoliska arsle in i den mallen.

    Jag vet att jag svarar på en gammal tråd, men vad annat kan jag göra.

    Det är på något sjukt sätt skönt att få läsa sina tankar i ord. Hell, jag vet inte hur man formulerar det som snurrar däruppe.

    Jag har väl inget att tillägga egentligen. Mer än att jag är tacksam för att faktiskt inte vara ensam om det som jag inte kan formulera.

    Känner precis som du Teal!

    Det jag skulle själv kunna tillägga är att ibland eller ofta känner jag/önskar att varför är inget värre hänt i mitt liv. Jag känner att jag har haft ett bra liv, inte mycket trauma. Iallafall inget JAG SJÄLV skulle klassificera som ”traumatisk”, men flera i min närhet skulle.
    Det känns som att de jag har gått igenom tillräckligt eller ”valid enough” för att känna som jag gör. Det är hemskt men önskar nästan att otroligt hemska saker ska hända för att rättfärdiga hur jag mår.
    Vet inte om ni förstår hur jag tänker men ja.. kan tyvärr inte formulera det på ett bättre sätt.

    Jag förstår dig Red Bereda. Du ska veta att du inte är ensam i att känna så. Även om det är lika tungt för det. Men smärta är ju inte objektivt, utan subjektivt. Det är helt individuellt och är därmed valid och tillräckligt. Du behöver aldrig skämmas för dina känslor.

    Det här är ju ett ganska spännande ämne om jag får uttrycka mig så.

    Min psykolog sa att jag var trygg i min nedstämdhet och därför alltid lutade mig dit. För att det är där jag vet vad som kommer hända och hur jag kommer må. Där händer inget nytt. Det är dom enda känslorna jag har lärt mig hantera under uppväxten.

    Det är ju väldigt, väldigt underligt. För när jag tänker på att jag inte orkar längre och bara vill kunna slappna av så dras jag mot att gå tillbaka till mitt ex som behandlade mig illa. Där är jag ”trygg” för jag vet exakt vad som förväntas av mig. Hur ska jag bete mig, hur och när ska jag ducka, vad ska jag undvika osv. Detsamma gäller missbruket. Det är också min trygga punkt. Mina föräldrar valde missbruket framför oss så då är jag inte värd något. Andra får behandla mig illa för jag vet inget annat. Jag fryser till is och hjärnan lägger av om någon ska krama mig för jag vet inte om de ska slå mig eller utsätta mig för övergrepp. Jag vet inget annat.

    Det tar lång tid att koppla om uppe på hjärnkontoret så det krävs en hel del tålamod att ”lära om”. För det är exakt vad det handlar om. Min psykolog skulle nog vilja kalla mig feg men det gjorde han inte. Men jag ser vad han menar. Jag vågar inte göra något nytt lika mycket som att jag inte orkar. Det är tufft att göra annorlunda när man levt på ett visst sätt länge. Men det ansvaret ligger också på oss när vi väl blivit vuxna. Det jobbiga är att behöva göra det ensam. Ingen ska behöva vara ensam.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.