Vem är jag?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Precis kommit på att jag har ju inte alls fått massor av kritik genom mitt liv av typ kompisar. Jag har (hade) en tjejkompis som även var min bästa kompis under många år, hon är fan den enda (nej kom på en killkompis också) som kritiserat mig och menat att jag brustit på olika sätt. Resten har jag ju inte fått kritik ifrån? När jag tänker efter så är det nuförtiden sällan jag får kritik från mina föräldrar eller syskon för hur jag är som person. Gångerna mina barndomskompisar och jag kritiserat varandra uppskattar jag till fem gånger under ett helt liv. Och då inkluderar det flera relationer. Pojkvänner och killar jag dejtat har väl kunnat säga någon liten kritik men jag kan just nu knappt komma på vad det handlat om. Jo, en kille sa att jag hade en sida som han inte förstod sig på. Det var hemskt att höra. Så egentligen i privatlivet har jag sådär i ansiktet fått kanske superlite kritik? Kan heller inte minnas att det gått något skitsnack om mig och det måste väl tyda på att jag skött mig ok? Känner hur jag vacklar i min självbild, därav den här tråden.

    Arbetsplatser däremot, fy fan. Kollegor, hjälp. Fotbollslag, handbollslag, där har det varit lugnt, ingen kritik. Skolan och av lärare? Nja, jag kunde skratta för mycket och därför skickades ut i klassrummet. Det var kritiken men det togs inte upp på några kvartssamtal.

    Terapi? Hmm, jomen jag har nog inte fått någon kritik direkt där heller? Däremot tror jag att många, inklusive privatlivet och generellt har tyckt jag varit/är jobbig. Intensiv. Yvig. Men på arbetsplatser har det inte handlat om min nivå av jobbighet utan där har det varit kritik emot mig som person, tycker jag. Och givetvis också ett brutalt nedvärderande av mina insatser.

    Jag har så svårt att få ihop de här världarna. Ett privatliv där folk tycker jag är tjysst och vettig. En person andra vågar vara sig själva med. Som ringer mig eller ber om råd. Och ett arbetsliv eller andra sammanhang där folk är misstänksamma, kritiska och hårda.

    Det folk inte förstår är att jag bär på en enorm sorg bakom mitt leende och optimism. De som känner mig ser igenom det. Men de på arbetsplatser verkar sakna empati? jag förstår faktiskt inte det här.

    De som känner mig privat är inte missnöjda med mig i regel. Men ”löst folk” är det, uppenbarligen.

    Trådstartaren

    Fan det här var ett svårt ämne. Kom på att jag ju blivit skvallrad om i en hel släkt – under många år. Mamma som startade det drevet. När andra pratar eller kritiserar mig har jag så svårt att förstå vad som stämmer och/eller inte. Blivit traumatiserad av kollegor eller ”löst folk” som förmedlar något aggressivt missnöje.

    Innerst inne tror jag iaf att jag inte är en dålig person. Fast jag vet inte. De som känner mig säger att jag har många fina kvalitéer, och det här lösa folket vill förmedla att jag är oduglig och typ falsk. En märklig värld att förhålla sig till när den beskriver mig så olika. Barn gillar mig förövrigt.

    Ja, skitsamma.

    Fan det här var ett svårt ämne. Kom på att jag ju blivit skvallrad om i en hel släkt – under många år. Mamma som startade det drevet. När andra pratar eller kritiserar mig har jag så svårt att förstå vad som stämmer och/eller inte. Blivit traumatiserad av kollegor eller ”löst folk” som förmedlar något aggressivt missnöje. Innerst inne tror jag iaf att jag inte är en dålig person. Fast jag vet inte. De som känner mig säger att jag har många fina kvalitéer, och det här lösa folket vill förmedla att jag är oduglig och typ falsk. En märklig värld att förhålla sig till när den beskriver mig så olika. Barn gillar mig förövrigt. Ja, skitsamma.

    Fan det här var ett svårt ämne.

    hej håller med om att det är ett svårt ämne .

     

    Men under mina 18 år i yrkeslivet har jag ofta fått höra att sin arbetskamrater väljer man inte så man kan göra med vänner de får man lära sig att arbeta tillsammans med. Och olika arbetsplatser har olika sociala ”regler” .

    har du fått någon respons från din chef/arbetsledare?  Kan den ge dig några ledtrådar?

    har chefen på din arbetsplats gått igen vad som gäller nör det kommer till hur man arbetar?

    är kritiken kring din arbetsprestation eller är den kring dig som person?

    finns det företagshälsovård på din arbetsplats om det gör det kanske du ska fundera på om att be om hjälp med att kunna få resonerar hög kring dessa frågor/funderingar.

    Är du rädd för kritik? Varför?

     

     

    Trådstartaren

    Tack för svar <3

    Jo precis, kritiken har kommit ifrån arbetsplatser. Framförallt kollegor skulle jag säga mer än chefer. Kärnan i tråden var att synliggöra var exakt kritiken kommer ifrån, är det från nära vänner? Partners? Ursprungsfamiljen? Terapin? Skolan? Kollegor/löst folk? Svaret där blev det sistnämnda. Blev faktiskt lite uppåt av det.

    Det brukar börja med kritik för något i arbetsuppgifterna men snabbt övergå till mig som person. Är tyvärr en person som har svårt för när personer är dryga eller mästrande och det brukar kunna skapa problem. Kritiken brukar komma från någon informell ledare, någon ”minichef” i regel. Överlag har jag inte problem alls med chefer. Problemet brukar kunna vara att jag tycker personen som är den informella ledaren är störig och att jag har svårt att anpassa mig till det.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.