Varför dagdrömmer jag katastrofer?

Intressant med lite metakognition. Har du några tankar kring varför du dagdrömmer om det du gör?

Nu för tiden dagdrömmer jag nästan uteslutande om att återuppleva gamla minnen, fina stunder, stunder där jag önskar att jag gjort något annorlunda (och i dagdrömmen såklart gör annorlunda, och allt blir fantastiskt).

Jag känner igen mig. Jag har haft dagdrömmar om olyckor och katastrofer och hur jag agerar på olika sätt, oftast att jag räddar mig själv och andra, blir räddad eller bara överlever.

Det har varit i perioder när jag känt mig överväldigad och haft depression. För mig tror jag det har varit en längtan efter en total förändring, utom min kontroll eller något jag vill. Jag och allt i livet måste börja från noll efter katastrofen. En död utan att faktiskt dö. För mig var de rätt skrämmande och jag såg dem själv som en variant av självmordstankar.

Ibland har jag haft dagdrömmar som inte är så dramatiska men där jag räddar eller hjälper någon, typ ut från ett brinnande hus och blir ”dagens hjälte”. De tror jag mer har handlat om att jag vill känna mig och bli sedd som  kompetent när jag inte kunnat vara det.

Det jag oftast dagdrömmar om är oftast en bearbetning av det som inte blev.

Den där som aldrig hände och så ser jag ansikten vilka som jag borde levt med. Alltså verkliga personer och ett parallellt liv som av olika anledningar inte blev av. Det gäller även den relationer som aldrig fungerade och så ser jag troliga scenarion kring hur annorlunda allt hade varit om jag varit ihop med den nu. Vart vi skulle bo. Vilka vi skulle umgås med. Och om den var en del av mitt liv nu.

Typ att det handlar om att jag saknar något som aldrig riktigt fick bli. Det är väldigt smärtsamt och sorgligt, men känns bra att sätta ord på det här.

Träffade en gammal kompis häromdagen över en middag som jag inte hade sett på 20 år. Det var en märklig upplevelse. Blev så förvånad över vilka vi hade blivit. Varit övertygad om att hon och det gamla gänget hon fortfarande har kontakt med haft det alldeles magnifikt och roligt under alla dessa år, och så till min stora förvåning märkte jag att det snarare var jag som hade levt och haft det ganska kul trots allt. Trodde alltså att de gått vidare, levt det goda livet, medan jag.. ja. Stampat och stått stilla.

Så dagdrömmar är förrädiska, man tror så mycket som sedan inte visar sig stämma överens med verkligheten. Upplevde att mitt liv, mina val och mina vägar trots allt bar på mer än jag trodde. Att det finns delar i mig som varit i rörelse, i skratt, i mod och i kamp – på riktigt. Märklig upplevelse, men lite fint med ett sådant kvitto.

Jag vet inte riktigt men jag tror att det kan ha något att göra med att jag känner ett behov av att rusta mig inför vad som än kommer i min väg. Kanske att det blir ett sätt att ta kontrollen över mina orosmoln? I dagdrömmarna händer det ju dåliga saker men jag behåller på sätt och vis kontrollen vilket är lugnande.

Det låter fint att kunna återuppleva fina stunder <3

En död utan att faktiskt dö – det var intressant! Kan absolut relatera till den längtan, att bara få starta om från noll. Skulle tro att en del av mina dagdrömmar handlar om just det: flykt, att få börja om. Men det säger väl något om hur man upplever sin situation tänker jag, om det krävs ett nästan gudalikt ingripande/total förödelse för att äntligen kunna börja om på nytt, hur låst man känner sig i sin situation.

Dagdrömmer också parallella liv ibland. Ofta grundat i saknad och längtan. Det kan vara personer, platser, situationer. Om hen bara hade… Om det bara hade… Alla dessa outforskade spår i livet. Men vem vet vilka hinder vi hade mött på dessa vägar. Kanske hade vi då också stått och undrat om det bara…

Fint att höra <3

Det låter logiskt. Så du försöker möta oroskänslan med logik, planering och att föreställa och förbereda dig på olika scenarier för att känna kontroll? Och därigenom finner du trygghet? Det låter som att du är väldigt duktig på att hanterar symptomen. Vet du vad orsaken till oron är, vill du dela det? Tänker att det kanske är en bättre väg att gå om du besväras av dina dagdrömmar?

Det är härligt att minnas fina stunder! men jag har insett att jag ofta blir självkritisk mot mina dagdrömmar, oavsett vad de handlar om. Jag blir irriterad på mig själv som ”är så självupptagen att jag tillåter mig dagdrömma (när jag skulle kunna ägna mina tankar åt någon annan som behöver dem bättre)”. Vi har kanske lite olika problem 😂

Jag är nog mest en väldigt orosbenägen person. Och så var det inte riktigt tryggt hemma när jag växte upp. Kontentan är väl att jag är inställd på att allt som kan gå fel också kommer att gå fel. Det är nog en överlevnadsstrategi som gått lite överstyr skulle jag tro.

Men haha! Jag tänker att det är som en form av självvård egentligen? Lite i samma klass som att borsta tänderna, duscha, äta mat osv. Det är så självklart när det kommer till fysiska behov men av någon anledning verkar det vara mycket svårare att komma ihåg att vi även har psykiska behov som behöver mötas. Så dagdröm skuldfritt säger jag! <3

Tråkigt att ha en otrygg grund att stå på. Har du någon kunskap kring anknytningsteori? Jag tyckte det var hjälpsamt för mig att läsa om. Blir det inte väldigt svårt att komma igång med saker och att testa nya saker om du hela tiden är övertygad om att allt bara kommer att bli fel?

Du har rätt, jag har ju tvingats lära mig det nu, att inte bara kroppen, utan även tankar och känslor behöver vårdas. Jag har numera en lista som jag dagligen checkar av, den innehåller bland annat att avsätta tid för att känna känslor, öva självmedkänsla, öva på att känna glädje, att känna känslor i realtid – under samtal istället för efteråt – och att sätta gränser.

Jag pratade också med min psykolog igår om att jag är fullkomligt oförmögen att bli arg. Hon tycker att jag också ska öva (i min ensamhet) på att vara arg på saker varje dag. Det känns väldigt märkligt och väldigt svårt för mig. Det är inte en känsla jag har ofta och inte en känsla jag trivs med. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är en bra idé att öva på det (och därför har jag inte börjat med det än 😅).

Hur känner/tänker du när det väl går fel?