Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Vad är en djupare kärleksrelation?

Vad är en djupare kärleksrelation?

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Såg ett ex utanför vardagsrumsfönstret igår eftermiddag. Jag är nyinflyttad. Googlade och fick se där att han bor endast några minuter bort. Fick impulser att börja cirkulera lite mer i området för att råka stöta på honom. Starta upp ett äventyr, knarka lite kärlek, spänning, passion och närhet. Bli kramad om nätterna. Masserad om dagarna. Få mysiga sms och kanske en och annan komplimang.

    Tillbaka till verkligheten.

    Jag har en killkompis som nog blivit min närmaste person under de senaste månaderna. Vi pratar i princip varje dag i flera timmar på telefon. Oftast sent på kvällarna och ibland in mot småtimmarna. Jag blir avslappnad av det. Vi bor förvisso i olika delar av landet och så bra känner vi inte varandra men han gör mig lugn – avslappnad.

    Det är något med hans röst och något med att han går att lita på när jag behöver honom som mest som jag inser först nu att jag levt utan i så många, många år. Han är lojal och jag skulle kunna ringa honom när som helst om det vore viktigt och det skulle inte skrivas upp på någon lista över att jag varit för krävande – att det är ett minus i protokollet.

    Han är med andra ord precis en sådan person som jag vanligtvis älskar att ha i mitt liv. En bästa kompis. En sådan riktig bästa kompis man måste prata med för att inte bli knäpp själv. Men också någon som gör att jag känner att jag har en flock och därför vågar mer och blir tryggare i livet, kanske även i mig själv, när jag inte pratar med honom.

    Så vad är då kärlek? Och när vet man om man hittat rätt och borde satsa? Vad är att hitta hem? Är det en uppenbar känsla? Igenkänning?

    Många brukar heller inte vara så duktiga på att kommunicera och klä sina känslor och upplevelser i ord på det sättet som han gör. På det sättet är han faktiskt lite unik.

    Och så tänker jag på mitt ex. På den bristande kommunikationen men på vördnaden vi ändå kände inför varandra. Han var också en fin person. Han ÄR en fin person. Men för att leva ett komplett liv föreställer jag mig att det ingår att ha djupa innerliga samtal med sin partner. Att det kanske är själva definitionen att vilja ha en livspartner istället för en älskare. Det är för klent att nöja sig med att få sina begär tillfredsställda istället för sina djupare känslomässiga behov. Att kunna mötas på djupet och därifrån bygga upp ett starkt band.

    Det kommer säkert inte ske med min killkompis. Men jag har lärt mig nu äntligen att våga lyssna på hur det ”egentligen” ska kännas att vara avslappnad med en annan person. Där djupare kärlek är något som förstärks ju längre tid man umgås och lär känna varandra. Där respekten växer. Och där relationen plötsligt är som ett hjärtebarn ingen vill såra utan ska hanteras ömt. Sådan är vår kontakt. Försiktig.

    Jag får hälsa lite snabbt och flyktigt på mitt ex, men sedan inse att det tåget redan gått. Jag har bytt spår. Till en mer själslig resa som kan bli gudomlig.

    Trådstartaren

    Tycker nog att min killkompis borrar in sig känslomässigt ju längre tid vi pratar. Kan det här verkligen vara tillåtet, börjar jag känner allt starkare. Har tidigare träffat män som känslomässigt varit så nära, så nära själsligt. De har sovit på min lilla själ likt en huvudkudde. Sömniga och totalt avslappnade. Där befinner han sig nästan nu. Jag har också blivit känslomässigt bedragen på exakt det här sättet två gånger tidigare så jag är rädd nu för att råka göra om samma misstag igen. Släppa in någon på det sättet. Tycker samtidigt det är snudd på omöjligt att se vad som är försvar från min sida och när det är legitimt att släppa in någon så man blir ännu tajtare.

    Han får liksom mer och mer makt över mig. Alltså att det sker så mycket inom mig som gör mig bunden till honom. Snart kan han nog börja leka med mig också utan att jag kanske kan ta mig ur det, om det vill sig illa. Det är det jag nog är rädd för just nu. Att fastna och sedan inte bli behandlad väl i. Kanske jag innerst inne inte litar på honom ändå. Och kanske är det den biten vi är inne i nu: Om vi kan lita på varandra. Vart vi har varandra.

    Trådstartaren

    Senaste dagarna tycker jag nog han har riktat någon form av sexuell energi emot mig. Blev väldigt obekväm av det pga. tidigare trauman från min uppväxt. Lyckades då skapa mig lite andrum genom lite avstånd något dygn eller två. Idag var han mer kärleksfull och nu tycker jag han börjat uppvakta mig romantiskt istället. Jag svarade blankt nej på det förslaget, men jag känner mig dubbel. Jag vill både och. Varför vill jag alltid både och? Det är så förvirrande.

    Blev påmind då också om hur det faktiskt varit jag som flertalet gånger i såna här relationer backat tidigt. Även med mitt ex. Och sedan backade han. Men jag fick syn på ett mönster att det ju faktiskt är jag som avvisar. Jag tvivlar. Ser tecken på dysfunktion och tänker att det inte är bra för mig. Sedan har jag senare blivit dumpad och då glömt bort vad jag kände innan och att det ju varit jag som burit på det djupaste tvivlet. Eller iaf att det inträtt tidigare.

    Fan, är jag jävligt feg eller vad handlar det här om? Vissa säger att man ska hoppa. Men jag vågar liksom inte. Tänk om det blir ett magplask? Tänk om det är för dysfunktionellt? Jag har inte råd med det om jag ska hinna få barn. Det här är nog sista chansen. Det här året. Jag måste ta honom. Eller så får jag ta nästa. Jag har inte tiden på min sida och jag har nästan slutat höra mina känslor, tankar och drömmar. Vad håller jag ens på med? Blir jag hypnotiserad? Var det inte en flickvän jag skulle leta efter?

    Trådstartaren

    Är ganska så säker på att min killkompis är intresserad av mig. Har även fått reda på att mitt ex nog är tillsammans med sin fd. flickvän igen, så det stänger definitivt dörren till några såna möten.

    Kluven till min killkompis ärligt talat. Det är vissa sidor och bitar jag inte är speciellt bekväm med. Samtidigt är han oerhört bra på att nå mig, speciellt när jag har ångest och mår förskräckligt dåligt. Då fångar han upp mig vilket är få förunnat, måste man ju säga. Men är det verkligen kärlek? Det vet inte jag. Eller så är det exakt det som är kärlek, att fånga upp någon och få den att må bättre. Å andra sidan kan han också få mig att må sämre (när jag mår bra). Det är just det också. Han är ganska jobbig t ex. Krävande. Intensiv. Barnslig.

    Gud jag ser så tydligt hur jag kan ha hamnat i den här relationen. Han är så lik tidigare män jag träffar på. Jag går i mina vanliga fotspår och letar efter något annat. Samtidigt som jag stöter på exakt det som jag innerst inne inte alls söker efter. Jag vet att det är så. Även om man kan kalla det för en djupare kärleksrelation finns det nog inte längre några tvivel om att det är just precis vad jag skulle få med honom. Men där den rimligare frågan kanske snarare är: Varför just med den här mannen? Varför vill jag vara bunden till just honom av alla? Det har jag inget bra svar på. Är det kärlek? Att inte tycka om sådär någons innersta kärna? Jag tror kanske inte det.

    Det som alltså finns är ett enormt känslomässigt djupt stöd som faktiskt är fantastiskt och som inte påminner om något jag tidigare upplevt att jag kunnat få. Inte ens av terapeuter.

    En djupare kärleksrelation kanske man kan kalla det för att jag också får. Men hur är det med relationen? Att stimulera varandra i ämnen och tilltal? Få varandra att skratta? Att ÄLSKA den andras personlighet. Där saknas det en hel del pusselbitar.

    Börjat jämföra honom med en annan kille i ett annat sammanhang jag befinner mig i, och känner att kanske är det bättre att avstå och ta någon där jag på riktigt tror på hela idén. Liksom fullt ut. Eller om det är så då att jag istället återigen tvingas vara singel och väljer att stå utan. Jag vet fan inte. Ska man kanske våga även om det inte känns precis hundra och riktigt, riktigt rätt? Är det inte så folk generellt verkar göra ärligt talat? För att liksom slippa vara ensamna? De tar en person som inte är klockren och så fixar de delarna som saknas på andra håll, typ? Så tycker iaf jag att det ser ut i min omgivning när folk valt partners. Lite frågande är man väl alltid när man ser också valen de gjort. Sedan ser de bittra ut kommande åren. Men skiljer sig, det gör dem inte.

    Hej Red Simyna och välkommen tillbaka!

    Jag har väl inte så mycket att säga då jag inte är speciellt bra själv när det kommer till relationer, men jag vill tacka dig för att du skriver då det är intressant att läsa eftersom det får en annan att tänka till mycket också.
    Jag är så glad att du finns på forumet och jag tror att alla andra känner detsamma, jag hoppas bara att du inte bränner ut dig själv <3

    Trådstartaren

    Åh hej, Blue Vajeno <3

    Tack, vad fint skrivet! Glad om det kan ge nåt att läsa lite av mitt dravel, som det känns, hehe. Det är iaf ett intressant ämne och något som jag tänker på en hel del, vilket kanske märks.

    Tror sammanfattningen hittills i tråden är att jag får ett känslomässigt stöd, alltså kärlek och bekräftelse, när jag är på botten eller har sämre dagar. Men där jag inte tror på att en relation kanske nästan enbart kan bygga på det, liksom klossar av att han och jag hjälper varandra (tror och hoppas jag är samma typ av stöd för honom när han mår förskräckligt), men där vi inte synkar riktigt ”bra dagar”, eller överlag i samtal. Det är som att vi är varandras SOS alarmcentraler.

    Hörde någon säga något om 80/20 principen. Det handlade om att man kanske tidigare haft en relation eller jobb, som varit 80 procent bra men 20 procent sämre. Sedan är risken i nästa relation eller på nästa arbetsplats att man då söker framförallt efter de där 20 procenten, och ser till att man får motsatsen där. Men då kan ha glömt bort det som ingick i de 80. Lite så kanske det blivit nu. Det är liksom en djup stödjande relation men kärleken som ska spira och som jag kanske tagit för självklar, den saknas, är jag rädd <3

    Tänker du också på det här ämnet en del med kärleksrelationer? Om du vill säga <3

    Hej igen!

    Jo visst tänker jag en hel del på det, jag närmar mig 30 och har aldrig varit i en kärleksrelation så det blir väl så att jag tänker på det lite mer än nödvändigt, men ska jag hinna bygga självförtroende och lyckas få skaffa familj i framtiden så måste jag ju börja snart. Jag har ju däremot varit runtomkring personer som har haft lyckade och mindre lyckade relationer så jag har ju fått en viss erfarenhet via dem. Men det är alltid intressant att få läsa fler personers tankar, speciellt från de som har tidigare varit i relationer som du har, det kan då ge mig lite mer inblick och förståelse i det livet.

    Det där med 80/20 principen var också tydligt, jag kan förstå hur det kan bli så. Samtidigt så känns det väl som att det inte riktigt går att hitta den perfekta heller? Det beror ju lite på hur stora krav vi har, ju mer vi förväntar oss om hur vår partner ska vara och bete sig, desto mer fel kan vi hitta i relationen vilket kan göra oss mindre lycklig med dem antar jag? Men samtidigt är det ju bra att veta vad man vill också. Sen skulle jag ju gissa på att man känner det inom sig om man verkligen har hittat en person som man vill spendera sitt liv med, även om de inte är helt perfekta på ytan. Kanske det är så att när vi börjar uppskatta deras små fel som vi har lyckats hitta rätt person?

    Trådstartaren

    Juste, nu blev jag också mer påmind om vad du skrivit tidigare i trådar och om din önskan att få bättre självförtroende för att våga gå in i relationer mm. Vet du vad du söker hos en partner på ett ungefär?

    Ja, vilken spännande tanke om att uppskatta de små felen. Det hörde jag faktiskt någon säga en gång att om man kan acceptera sin partners tre sämsta sidor så kan oftast relationen fungera. Att det gäller att ringa in de områden som kan upplevas som problematiska och sedan bena ut ifall man ändå kan vara kompatibla. Har faktiskt gjort det tankeexperimentet gällande min killkompis här ovan och landat i att jag nog inte kan klara av det. Ryggar för starkt tillbaka. Ska hur som helst ta med mig framöver att fokusera kanske mer på de där 80 procenten, alltså då tänker jag mig att man har ett kärleksfullt romantiskt intryck på varandra. Att relationen bygger på värme först och främst. Sedan att de resterande 20 är när det behöver vara en SOS larmcentral. Vissa säger ju att det är psykologers uppgifter att ta hand om det i relationer men jag håller inte alls med utan jag vill att man ska kunna fiska upp varandra. Tycker det låter onaturligt att gå till någon främmande gubbe typ som ska nicka och humma när man pratar om sina svårigheter, hehe.

     

    Oj du, bra fråga. Det kan ju möjligtvis ändra sig efter det att jag varit i en relation, men vad jag känner nu så bör det kanske vara en person som inte är allt för ”ordning och reda”.
    Men då menar jag kanske inte att jag vill leva i en stökig miljö, utan mer att jag vill nog inte sätta livet på ett schema, så en person som tar saker lite mer som de kommer och är öppen för att hitta på saker istället för att allt ska vara bestämt och perfekt. Som nu var jag precis ute och gick i ett par timmar då det var väldigt fint väder, men jag skulle inte vilja sätta det som en rutin att varje dag vid en viss tid gå ut och gå, utan istället göra det när jag känner för det. Så en person som är lite åt det hållet är nog viktigt för mig, sen utseende och ålder har inte så stor betydelse så länge det är inom en rimlig gräns, utöver det är det väl bara viktigt att vi trivs ihop, älskar varandra och kan ge varandra mer än vad vi har utan varandra.
    Kanske att det blev ett lite vagt svar men jag vet nog inte själv exakt hur jag vill att min partner ska vara. Hur skulle du själv svara på samma fråga? vad söker du hos en partner ungefär?

    Det är faktiskt intressant det du skriver om din killkompis. Jag har själv funderat över sånt då jag själv som sagt inte har lyckats bra på relations biten och har då försökt att förstå varför.
    Så svaret jag själv har kommit fram till via observation är förmodligen som talesättet är ”nice guys finish last”. Men det jag tror är korrekt där är inte ”nice” utan snarare osäkra, en brist på självförtroende helt enkelt. Det kan leda till att man får en stark förståelse för andra personer och hur de mår då man själv kanske inte mår allt för bra, som då kan göra en attraktiv på en emotionell nivå, dvs de 20 procenten du nämnde, men kanske inte så mycket de andra 80 procenten.

    Så en person som ibland kan klassas lite mer som en ”skitstövel” är nog snarare ofta väldigt självsäkra och då kan de nästan trycka ned andra personer runt dem för att de ser sig själv som bättre, men istället är det attraktivt då de är självsäkra och vet vad de vill. De står rakt och stadigt helt enkelt.
    Men om de då har varit självsäkra majoriteten av sitt liv så blir det kanske svårare för dem att förstå sig på och gå in i lite känsligare samtal, då de kanske inte riktigt har upplevt sånt på samma vis, så då kan de 20 procenten försvinna.
    Nu är ju inte det här någon fakta som jag har tagit utan de är mer en observation från min egen omgivning för att försöka förstå mig på min situation, så jag kan ju ha helt fel men det känns som att det stämmer relativt bra iaf, sen finns det givetvis alltid undantag.

    Trådstartaren

    Jag tror jag förstår vad du menar. Har upplevt något liknande att vara de där 20 procenten för andra. Syftar då på att ens styrkor ligger i det emotionella framförallt. Det här tycker jag faktiskt just skitstövlar kan nappa totalt på, hehe. Alltså att det är säkert så som du beskriver att skitstöveln sällan pratar på det viset eller har några djupa kontakter med andra att de därför kan bli som en ”jättegrej” för denne. Men att det ändå inte håller speciellt länge då eftersom när behoven är tillfredsställda emotionellt är min upplevelse att personen måste ut på jakt efter en ny ”fångst”, typ. Min killkompis är ingen skitstövel (tror jag) men hans styrkor är också i det emotionella, den saken är klar. Det är kärleken liksom som saknas. Hans problemområden skulle jag iofs säga är sådant som egoistisk, kylig och lite opålitlig. Det är ju ganska karaktäristiska drag för en skitstövel egentligen. Han har både och. Det är just såna killar jag tidigare träffat. När det går upp för mig brukar jag få kalla fötter och saknar då en ”snällis”. Någon med hjärtat på rätta stället och inte en som spelar Allan.

    Trådstartaren

    Hade inte läst den här tråden sedan jag skrev i den sist. Otroligt. Blir lite chockad över vad jag har skrivit. Den relationen är nämligen förbi. Blir förvånad över att jag ringar in honom som just pålitlig och stödjande när jag behövde det som mest. Och hur jag beskriver det som att man inte kan vara ”för jobbig”, att det räknas in i en vågskål. Exakt det hände ju tillslut. Han fick ett utbrott. Jag slöt mig. Efter det talar vi inte längre med varandra. På mitt initiativ. Vad speciellt att läsa som en dokumentering om relationen såhär i efterhand. Hade inte kunnat återberätta det så detaljerat i minnet.

    Nu är tanken att ”söka sig vidare” efter någon annan. En partner då. Tror inte på att ha killkompisar. Haft hur många som helst och det slutar alltid i att de blir kära i en. Eller beter sig som as. Det blir inget bra.

    Har två killar som jag tycker är intressanta nu, då. En är på tok för gammal för mig och gift, tror jag. Det går ju inte, tyvärr. Det andra går i min klass. Synd att det är corona. Sitta hemma eller vara i skolan med munskydd känns inte optimalt. Jag vet iaf vad för sorts killar som är min typ. De här två är snälla. Jag är helt säker.

    Sett mitt ex också längre bort på gatan ett par gånger. Jag har inte orkat gå fram. Han vet inte att jag bor här, tror jag. Han ska förlova sig med sin flickvän. I natt drömde jag om honom. Jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Kanske att vi blev tillsammans igen.

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.