Vad andra tror

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Undrar så himla mycket vad folk i min omgivning tänker om mig och mitt liv. T ex barndomskompisar eller syskon, föräldrar. Speciellt undrar jag vad mina barndomskompisar tänker. Jag tror kanske ibland att den här självbilden som jag själv har om att ha misslyckats katastrofalt i livet är lite överdriven.

    Det är konstigt för när jag träffar kompisar så kan jag vara den gladaste av oss. Den mest levande. En märklig kontrast. Det är som att jag också har dykt upp på fester genom åren och utan konkurrens sett lyckligast ut, varit den som är mest uppåt. Det är alltså inte en fasad utan det har berott på att jag varit ensam så mycket och därför blir enormt glad när det är typ kalas eller jag träffar en kompis. Det är som att jag känner livet inom mig igen. Kontrasten är så stor. Så ofta när jag möter kompisar är jag kvittrande, glad, nöjd, men har ett helt fruktansvärt liv ofta, också. Och den berättar jag ibland om, eller de förstår mellan raderna, det behövs inga detaljer längre tror jag. Så jag vet faktiskt inte vad de tänker om mitt liv. De kanske inte tänker något speciellt alls? Det kanske man inte ens gör? Jag lägger ju ingen supervärdering i deras liv, heller. Det är ju snarare vänskapen och deras person som jag lägger vikt vid – vilka de är. Och hur vi känner och får varandra att må.

    Ju mer jag tänker på det är det kanske inte direkt någon som kritiserar mitt liv. Eller jo, min ena syster har gjort det i många år. Min mamma är heller inte nöjd med mitt liv. Det är väl de två som hela tiden påminner mig om allt jag inte har och saker de tycker borde vara mycket, mycket annorlunda. Har fäst sig i mig, vilket är olyckligt. Svårast har jag nog att acceptera mitt liv inför mig själv. Se mig själv i spegeln och acceptera mina tillkortakommanden och brister. Oförmågor att skapa ett annat liv. Självföraktet kring det är enormt. Jag blir min egen värsta fiende.

    Sedan finns såklart också kategorin av typ kollegor, folk i klassen och annat löst folk. De tycker ju jämt så mycket men de känner ju inte mig. Såklart. Så kanske att jag lagt för stor vikt också vid vad personer som inte känner mig tycker eller bedömer mig. Jag har fina kompisar, jag har faktiskt det. Jag tror inte de dömer mig. Jag tror kanske de tänker att jag är förvirrad, vilsen, och inte kan hitta rätt. Det tror jag de tänker. Men tror inte de ser ner på mig, det har jag svårt att föreställa mig. Vissa kanske tycker jag är kul som hela tiden förändrar mitt liv. Eller så är den tiden sedan länge förbi. Det kan vara så att det inte är så charmigt längre. Fast jag vet inte. Jag vet faktiskt inte alls vad de tänker och kanske det heller inte spelar roll. De förstår nog att jag sörjer, de förstår säkert mycket, mycket mer än vad jag tror. De är också så himla snälla så de skulle heller inte säga någonting som fick mig ledsen.

    Trådstartaren

    Alltså nu när jag tänker efter är det ju inte av min ”närmaste krets” som jag får kritik ifrån, och heller inte fått på ganska många år. Visst kan det  hända att jag ryker ihop med något syskon eller förälder men det är ju oerhört sällan nuförtiden när vi alla är vuxna och den värsta stormen sedan länge är förbi.

    Det är återigen kollegor (när jag har ett jobb), eller typ andra människor i olika sammanhang som står för den här kritiken. Värt att notera faktiskt.

    Och den som är mest missnöjd med mitt liv – är ju jag själv.

    Under förra året hade jag iofs två kompisar som kritiserade mig rejält. Det var tungt. Men det är ju lite udda individer, båda de två. Jag ska nog försöka våga lita på att det sade mer om dem än om mig. Jag vet ju det innerst inne. Men poängen var ju att de skulle nedvärdera mig. Usch.

    Haha, vad sjukt.  Så de jag borde se upp med är ju snarare ”löst folk” och typ självkritiken.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.