Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Trodde på vad folk sade

Trodde på vad folk sade

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Såg på ett avsnitt av ”Gift vid första ögonkastet i USA” och där finns en kvinna som anklagar sin man för att vara homosexuell. Förmodligen för att han inte är attraherad av henne. Han blir då ganska sur och säger saker som att det här nog är en person som kastar etiketter på folk för att se sedan vad som fastnar. Jag tror den kvinnan kanske kan vara narcissist eller något liknande, hon ser och beter sig inte friskt. Ljuger som en borstbindare.

    När jag var barn och tonåring, även som ung vuxen, trodde jag ofta på vad folk sa om mig. Om någon påstod att jag var en galen och elak person kunde jag köpa det bara rakt av. Jag tror det kan bli så när ett barn saknar kontakt med vuxna personer att man kan inte sålla själv. Eller man har ingen som ”speglar en” på ett korrekt sätt. Så istället sväljer man allt det man får höra utifrån.

    Under många år, och faktiskt än idag, har jag en mamma som himlar med ögonen ofta när jag pratar. Hon brukar prata om mig med andra när jag lämnar rummet för att t ex gå på toaletten. Jag har vant mig. Det har pågått i över 25 år. Hon är övertygad om att ”något är fel på mig”. Och det är den bilden hon förmedlar till andra. Som tonåring ville hon spärra in mig på ett behandlingshem. ”tyvärr” lyckades hon inte.

    Minns det också som en kamp hemma där mina syskon anklagade mig för olika saker. En sa att jag var ond, den andra menade på att jag var en självupptagen egoist som alltid bara agerade för att få uppmärksamhet. De bad om ursäkt senare och sa att det handlade om avundsjuka. Att jag var omtyckt och hade ett kul liv, till skillnad från dem.

    Kommer ihåg också att pappa var aggressiv. Han brukade osynliggöra mig och svarade inte på tilltal. När jag pratade så stirrade han ut genom fönstret. Väldigt moget. Han gör likadant idag att när någon pratar och han är ointresserad så stirrar han provokativt åt ett annat håll. Han vill starta ett bråk. Jag grät ibland också vid middagsbordet men det var det ingen som brydde sig om. Det resulterade i att jag gick ut i världen och trodde att jag inte gick att läsa av. Att jag var osynlig. Till min stora förvåning började folk säga att jag såg ledsen ut. Och att det ”var något” med mitt mående som var fel. När jag var 20 år lärde jag mig att andra visst kunde läsa av och bekräfta mig. Det var en revolutionerande upptäckt.

    Det var så mycket hjärntvätt under min uppväxt. Så mycket gaslighting.

    Ibland har jag svårt att hitta hem. Är dissociativ. Haft det senaste tiden pga. ett grupparbete med antisociala beteenden. Försöker hitta tillbaka.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.